torsdag 27 mars 2014

Reslektyren

Inför resan hem idag köpte jag ett paket med "ta två tidningar betala för en". En mama och en Amelia special. Jag trodde att det var specialen Hälsa och Träning (eller något liknande). Istället var det Kropp och Skönhet (eller något liknande). Besvikelsen! Den åkte rätt ner i tågets papperskorg.

onsdag 26 mars 2014

Uppsala

Har gått en lång promenad i ett kallt Uppsala. Fingrarna saknar känsel, vantarna ligger kvar på hotellrummet. Nu sitter jag på ett café, dricker varm choklad, äter brownie med valnötter. Läser en bok. Näsan rinner. Jag njuter.

Imorgon är sista dagen för den här gången, åter mot hemmet, jag längtar. Tyvärr blir det snabbis hemma. Tvätta, packa om. Nästa vecka bär det av mot fjällen med mina föräldrar, dottern och exet (jag vet fortfarande inte vad jag ska kalla honom för). Snö, skidor, pulka, sällskapsspel, eld i öppen spis. Älskade familj vad jag längtar efter er nu, sista veckorna har varit intensiva och ensamma!

Nattsudd

Är iväg på kurs igen. Saknar dottern. Läser bloggar. Shoppar till dottern. Hänger på facebook. Läser. Spelar candy crush. Stickar. Längtar hem. Men har det bra! Orkar inte tänka klara tankar. Rödvin och renkött. Mums!

lördag 22 mars 2014

Bråk

Jag och dottern befinner oss på någon slags ständig kollisionskurs just nu. Det är påfrestande, tröttande. Det är ett ständigt tjat. Hela dagen. Hela tiden. Så fort jag pratar i telefon börjar hon prata högre. Idag ringde jag banken angående ett viktigt ärende, jag hörde inte hälften av vad de sa för dottern som till dess suttit i lugn och ro och sett på tv kom plötsligt på att hon måste prata med mig just då. Tjat och bråk och en trött mamma. Det är en usel kombination.

tisdag 18 mars 2014

Män - nu

Det här att jag är singel.. Det känns konstigt och lite läskigt. Jag har i praktiken bara haft en enda pojkvän, som blev min man. Drygt tretton år fick vi. Jag känner mig inte som en singel. Jag vet inte vad jag känner mig som.

Jag är ovan vid män. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska bete mig. Och nu pratar jag inte kärleksrelationer, jag pratar vänskap. Hur gör man. Så länge jag har varit i en relation har det varit så självklart, eller inte.. Jag har i vuxen ålder egentligen inte haft så många manliga vänner. Min man och en vän som var nyskild. Haft kompisar, ytliga, men inte vänner. Jag vet inte hur man gör..

Jag tror att alla flirtar med mig. Eller tror.. Jag förutsätter väl inte att alla vill flirta med mig, men är någon trevlig och småpratar, någon ny som jag inte känner sen förut, så vet jag inte riktigt vad jag ska tro, vad jag ska tänka. Jag kan inte relatera till män. Det är svårt och nytt. Hur gör man?

söndag 9 mars 2014

Vår relation

Vi har aldrig haft det riktigt bra. De första åren mådde jag inte bra pga alla kommentarer precis när vi blev ihop. Kommentarerna hade en tyngd i sig eftersom de var från en person som hade en viss tyngd i bekantskapskretsen. Att jag inte mådde bra gav redan från början en snedfördelning i vår relation. Han var den som tog hand om, lagade mat, kom med godsaker, såg till att jag åt. När jag började må bättre var rollerna etablerade och svåra att ändra. Det som jag tror skadade mer på sikt var dock att vi inte fick någon trygg grund, ingen första nyförälskelse-lycka att bära med sig in i åren som skulle komma.

Vi har många fina ögonblick, första semestern utomlands, förlovningen, när vi var barnvakter åt goda vänners barn. Men vardagsögonblicken överskuggas av en sorg över det som blev och än mer: över det som inte blev.

Jag saknar inte oss, men jag saknar det som kunde ha blivit. Det vi kunde ha fått om förutsättningarna hade varit annorlunda, om vi fått en annan början.

Efter några år flyttade jag från korridoren (som vid det laget hade förändrats till en underbar plats där ingen pluggade utan alla satt uppe till mitt i natten och pratade om livet, döden, tro, föräldrar, kärleken) till en egen lägenhet för att bo själv några år innan vi flyttade ihop. Dock bodde vi i praktiken redan ihop så det där med att bo själv några år, vänja mig vid matlagning och det praktiska blev det inte mycket av trots att jag ville. Han tyckte det var roligt att laga mat och de gånger jag försökte så gjorde jag alltid fel på något vis vilket gjorde att jag inte försökte så många gånger. Jag tvättade, städade, vattnade, pluggade, det senare mer än 100 %. Sen flyttade vi ihop. Det kändes spännande, jag hade längtat så länge. Men efter bara någon vecka sa han att han hade kalla fötter. Han ville att jag skulle vara mer delaktig, det här funkade inte. För mig kändes det som att någon ryckte undan mattan under mina fötter.Varför hade han inte sagt det några veckor tidigare så att jag hade kunnat bo kvar i min fina lägenhet. Från den redan skakiga grunden togs nu även tryggheten och tilliten bort.

Efter något år blev han sjukskriven, utbrändhet. Jag var precis färdig med min utbildning och hade jobbat några månader. Vi begav oss iväg på en resa. Långresa. Det var härligt. Vi lämnade vardagen bakom oss. Jag tog hand om mycket av det praktiska, bussar, tåg. Vi levde för dagen, hade inga måsten. Vi kom hem och allt återgick till det vanliga, till det som inte var bra. Jag önskar att vi hade brutit då men istället planerade vi bröllop och flytt till annan ort där vi inte kände någon.

Det finns mycket mer att säga om oss, om vår relation och om den lång vägen utför. Men det vill jag inte. Det är hans liv jag hänger ut. Jag kan gärna hänga ut mig själv och mina brister, de är många, men han vet inte ens om att jag bloggar och han kan inte försvara sig, inte förklara. Och jag kan inte försvara honom eller förklara för jag vet inte, förstår inte helt. Våra sista år tillsammans har varit usla, vi borde ha brutit för 8 år sedan, men vi fortsatte. Känslorna tog slut för tre år sedan, men jag fortsatte för jag orkade inte göra något annat. Jag orkade inte skilja mig. Nu orkade jag.

Jag saknar inte oss, längtar inte tillbaka. Men jag undrar hur det hade blivit om vi hade fått en annan start. Om jag inte hade mått så dåligt pga kommentarerna, hade jag då tagit hand om mig själv och honom bättre. Hade vi haft roligare tillsammans, mått bättre. Hade hans sjukskrivning behövt bli så lång, hade den behövts överhuvudtaget? Jag undrar över det liv vi kunde haft, över den relation vi kunde byggt, över den evetuella glädjen istället för sorgen.

Män - då

Jag flyttade hemifrån direkt efter gymnasiet. Kom in på drömutbildningen på en gång och var egentligen hemskt skoltrött, men ville inte kasta bort chansen. Jag hamnade i en korridor där jag inte alls trivdes. De allra flesta var minst tre år äldre än mig och i deras ögon var jag bäbisen. "Kan man vara så ung som du och ändå läsa på universitetet?!", "Du är ju yngre än min lillebror och han är ju familjens bäbis!" Jag trivdes med utbildningen, mycket mer än vad jag trott att jag skulle göra, men inte med boendet.

Framåt våren hade vi en korridorsfest. Jag var ovan vid alkohol i en omgivning där jag inte kände mig bekväm. Vi gick ut på studentstället nummer ett och jag var så full. Jag hamnade i armarna på en av killarna i korridoren. Vi dansade den ena dansen efter den andra, kunde inte slita oss från varandras läppar, kroppar, händer. Länge, länge. Det blev mindre och mindre dans, vi stod bara stilla, pressade oss mot varandra. Han var inte någon jag varit ett dugg intresserad av innan och helt plötsligt var vi på väg därifrån tillsammans. I trappan ner för att hämta jackorna fick jag plötsligt en enorm klarhet, hörde en röst i mitt huvud "Vill du verkligen det här Lisa". Och det ville jag ju inte. Inte på det här sättet. Inte så full att jag hade svårt att gå, inte med någon från korridoren som jag skulle bli tvungen att se varenda morgon resten av terminen. Så jag vände om när han tittade åt andra hållet, sprang uppför trappan tog en annan trappa ner, trängde mig före i gardrobskön och fick tag i min jacka, tumlade ut i snön och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag tog mig till en kursare, knackade på hennes fönster (källarlägenhet) och fick sova på en extramadrass på golvet.

Några månader senare träffade jag min blivande man för första gången. Gemensamma vänner. Vi skrattade åt samma saker. Jag förstod hans skämt och hans förklaringar snabbare än de flesta. Vi blev goda vänner. Det var ovant. Jag hade inte haft några vänner av motsatta könet sedan innan jag gick i lågstadiet. Jag visste inte hur man gjorde. Han blev min adopterade storebror. Vi umgicks mer och mer. Promenader mitt i natten efter att vi hade träffats hela gänget och vi skulle hem, bodde åt samma håll. Ett år hade vi känt varandra innan vi blev ett par, ett halvår hade vi varit goda vänner. Alla tyckte att vi skulle bli ihop. Men det var inget sånt mellan oss alls, inte då. Det var tom så att han, två månader innan tog upp det med mig, pratet, och känslorna. Han tyckte om mig, men inte på det sättet. Och jag kände lättnad, för det innebar att jag hade rätt, det var inget på gång. Men jag kände också sorg för jag ville ju vara älskad. Sedan åkte jag bort i en månad, semester, och insåg att jag saknar mer än vad jag hade trott och han insåg detsamma. så sen blev vi ett par ändå.

Början av vår tvåsamhet var skakig, innan hade alla velat få ihop oss, nu var det en som ville få isär oss. Och jag mådde dåligt av det, kunde inte hantera det på ett vuxet sätt, visste inte vad jag ville, var det här rätt? Det tog bort möjligheten att bara vara, se vart det ledde, var det något som kunde funka eller var det inte det. Jag kände att jag var tvungen att besluta mig på en gång. Och jag beslutade mig för honom, men inuti skakade jag. Och velade och visste inte vad jag ville. Resten av våra fjorton år tillsammans fortsatte tyvärr vara skakiga.  Och en dag gick det inte längre.

Ljuset

Idag har jag suttit på tåg hela dagen känns det som. Riktigt så illa är det förstås inte, men känslan av det finns ändå. Tre olika tåg innan jag nådde Uppsala. Vilken vacker dag det har varit.



Någonstans passerade vi ett stort fält. Och mitt ute på fältet gick en ensam person. Det såg så härligt ut, så rofyllt. Vidderna, himlavalvet, fälten. Mitt i ingenstans, någonstans. Jag fick en känsla av luften, den krispiga men med en begynnande värme i sig. Blåsten, kanske i grövsta laget. Ljuden av fåglar, kanske en vårblomma någonstans. Våren!

När vi rullade in i Stockholm var ljuset sådär crèmefärgat. Husen med färger som aprikoser, korall, crème, äggskal, beige. Tom den gråa betongen blev vacker i ljuset. Solen glittrade på vattnet. Allt såg så mjukt och snällt ut. Som om att jag kunde bädda in mig i ett tjockt duntäcke och sitta på en balkong och bara vara, andas, lyssna. Nu är våren här!

lördag 8 mars 2014

Stolt mamma

Dottern har nu sovit utan blöja på natten fyra nätter utan olycka. Jag är imponerad och stolt. Vi bodde ha börjat för länge sedan men livet kom emellan. Jag trodde att det skulle gå bra, men inte att det skulle gå såhär bra, därav stoltheten!

Uppsala

Det här är våren efter skilsmässan, våren då jag kommer att vara i Uppsala tre veckor på kurs. Imorgon börjar första veckan. Så nu packat jag, försöker leta i kartongerna efter snygg-kläderna och ger upp. Funderar på vad jag ska läsa. Plockar undan och städar. Försöker googla hotellet och inser att jag inte vet var bikinin är.

Jubel

Och jag gjorde det faktiskt, jag skrev det inte bara. Disken diskad (rymdes inte helt i diskstället) halva kylskåpet genomgånget och hyllorna diskade. Det blev inget Jills veranda, vilket var planen, men jag är väldigt nöjd med prioriteringen.

fredag 7 mars 2014

Dags för disk

Det känns som att jag börjar landa i att vara skild. Det känns bra. Jag har dock också börjat förfalla i min skötsel av hemmet, att ligga i fas med disken, att inte se så mycket på tv. Det känns inte bra.

Jag vet varför det är så (mycket på jobbet, bortrest varannan vecka, hemma med jobb och dotter stora delar av den andra veckan i kombination med att dottern inte är riktigt lika lugn längre nu när hon vant sig vid situationen, så väldigt lite egen-tid hemma vilket inte gör att jag riktigt hinner med att plocka undan, rensa kylen etc. Dessutom har jag blivit moster vilket har gjort att all ledig tid har gått till att sticka en kofta till bäbisen och det var helt rätt prioriterat även om disken har växt) men samtidigt vill jag inte skylla på yttre omständigheter för mycket, jag är nämligen mycket väl medveten om att jag i grunden är en lat människa och det måste jag komma tillrätta med. Det är inte okej att sätta sig och blogga kl 23 på kvällen när disken sedan tre dagar (dock inte mycket) står odiskad på bänken. Med andra ord; dags för disk!

måndag 3 mars 2014

Desperat singel?

Så skulle jag gå ut på en pub nu och få lite alkohol innanför blusen så skulle jag nog bli ganska bedrövlig. Desperat full singel attackerar okända män. Jag tror jag håller mig här hemma med min tvättid.. Mycket mer förenligt med den jag som jag är bekväm med. Samtidigt skulle jag garanterat må bra av att tänja lite på mina gränser. Men med måtta!

Jag vill hångla

Fy tusan vad jag just nu längtar efter lite kroppslig kontakt. Jag har inte haft sex på en evighet och innan dess var det en evighet igen. Det var inget problem för den attraktionen fanns inte. Och så länge vi bodde ihop var jag inte sugen för med honom var det inte aktuellt och med någon annan skulle det ha känts fel (och var inte heller aktuellt) så länge vi fortfarande bodde ihop. Men nu sedan jag flyttat ut är jag så sugen. Inte för att jag har någon lämplig kandidat men det känns som att allt det tillbakahållna plötsligt pockar på. Mycket!

söndag 2 mars 2014

Killar - gymnasiet

Gymnasiet, åter ny klass, fler orter som slogs ihop. Plugg, läsa böcker, fortsätta mitt något inåtvända liv.

Jag var alltid glad och fick ganska snabbt rollen som hon som alltid var glad. Som alltid när man blir placerad i ett fack innebar det att de dagar då jag inte var glad blev det problematiskt. Jag var sur och arg hemma, smällde i dörrar men var "glad" i skolan. Blev mer läsande (om nu det var möjligt), ville vara ifred. Jag kände mig nog ganska ensam, men fick samtidigt en god vän som nog är den som jag idag litar mest på.

Jag hade roligt, mer frihet, körkort. Några av vännerna sen högstadiet flyttade till egna lägenheter eftersom det var omöjligt med skolbussar. Där satt vi och drack te, pratade om killar, böcker, tro, tankar, förhoppningar. Skrattade, skojade. Vi lagade mat tillsammans, dansade, lekte, pratade ännu mer. Musik, bio. Ingen av oss hade partner.

Valen och kvalen kring vad jag ville göra efter gymnasiet. Hade länge tänkt civilingenjör men det kändes inte riktigt rätt. Skrev nära max på högskoleprovet, blev förbannad på mamma för att det kändes som att kraven/förväntningarna var så stora. Kände mig tvingad att läsa något så jag utnyttjade resultatet på högskoleprovet maximalt. Har du skrivit bra räcker det ju inte att söka något som bara kräver 1,0. Var arg. Pressen visade sig vara mer från min sida än från mammas. Hon ville och vill att jag ska bli lycklig.

Blev kär. I en klasskamrat. Första kyssen, berusad på en parkbänk. Några träffar, fler kyssar. Än idag vet jag inte hur han kände/om han kände. Jag ville mer, men vågade inte. Jag skulle flytta för plugg, han sa inte vad han kände. Vi sa aldrig hejdå.

Varierad kosthållning

Idag är det Vasaloppet. Det innebär tv-tittande för hela slanten. Jag har druckit ett glas blåbärssoppa, äter Gott & Blandat, kokar ägg. Kanske blir det även lite pizza och pizzasallad. Hela kostcirkeln täckt...

lördag 1 mars 2014

Den största sorgen

Det jag sörjer mest med skilsmässan är att min älskade dotter med största sannolikhet aldrig kommer få ett syskon. Hon kommer vara ensam. Och det gör ont!