Kärleken till fläder

Jag älskar flädersaft såpass mycket att jag förra året fick en fläderbuske av min mamma i födelsedagspresent trots att jag inte själv har något ställe att plantera den. Så nu står den vid mina föräldrars stuga. Den är fortfarande för liten för att blomma, men som tur är har mina föräldrar två stora buskar sedan tidigare (en av dem gav jag min mamma i födelsedagspresent för några år sedan).

Fläderchampagne har jag själv aldrig tidigare gjort, men min syster gjorde det för några år sedan och har pratat om det lyriskt sedan dess. Marmeladen tyckte jag blev sådär. För geléig och jag borde tagit mer vatten och mindre flädersaft eftersom citronerna hade så mycket flädersmak i sig sedan de varit delaktiga i safttillverkningen. Men med en trevlig bit västerbottenost blir den nog väldigt passande. Saften avnjuts tillsammans med gin och det smakar inte alkohol alls...

Jag laddar för tyngre inlägg, men förkylningen har slagit till och jag sover och tvättar och sover och äter godis. Dottern är hos pappan några dagar och jag orkar inte med något tyngre just nu. Istället blir det fläder för hela slanten..

Vardagsmysterium

Vi har varit bortresta en dryg vecka jag och lilla gos. När vi kom hem behövde dottern bajsa (jublet på den!). När vi spolade toaletten efteråt kom det massa blått vatten. Nästa spolning var bara lite blå och tredje var normalfärgad igen. Exmaken som varit här och vattnat medan vi varit borta hävdar bestämt att han är oskyldig..

Det ständigt pågående projektet med att begränsa antalet bloggar som jag följer

Jag var nöjd med mig själv. Jag hade tagit bort en blogg från den låånga listan med bloggar som jag följer. I nästa inlägg jag läste framgick att en av mina favoritbloggare börjat en ny blogg...

Fläder x tre

Jag älskar flädersaft, har alltid gjort. Det har alltid varit min bästa! Mammas saft, inte köpesaften. Dottern verkar ha ärvt detta mitt sinne för smak!

Denna veckan som jag haft semester har vi verkligen frossat i fläder. När vi kom till mina föräldrars stuga var mammas saft precis färdig och årets omgång var fantastisk, inte lika besk som fjolårets, undrar vad det kommer sig? Så jag och dottern gjorde med assistans av mamma en omgång till oss (sju liter!). Vi har också gjort marmelad och nu står en omgång fläderchampagne på jäsning. Hoppas det blir bra!

Hur man ger sitt barn bajs-komplex

Dottern har haft problem med avföringen sedan hon började med vanlig mat och inte ammade längre. En orsak är säkert att hon är allergisk mot mjölkprotein och eftersom laktos i mjölk är laxerande så blir hon förstoppad lättare än andra. Vi har försökt först en medicin och sedan en annan. Först ren laktos, vilket hade viss effekt, men inte tillräcklig, och sista året en annan medicin som haft mycket bättre resultat. Dock är det fortfarande så att när vi lämnar över dottern till den andre föräldern så ingår det i rapporten att redogöra för när dottern bajsade senast och hur mycket medicin hon fått de sista dagarna.

Nu är jag och dottern i mina föräldrars sommarstuga. Här är det utedass som gäller.

Läggningarna på kvällen har blivit senare och senare för varje dag som gått, orsakade främst av min lathet, men även av dotterns starka vilja och av påståendet "jag är inte trött, jag är aldrig trött". När hon då strax efter 22, efter kissning, tandborstning och saga uppger att hon vill bajsa så tror jag inte riktigt på henne. Att det dessutom regnar utomhus och att jag bara har på mig linne och trosor har inget med saken att göra..

Jag frågar henne, behöver du verkligen bajsa eller är det bara bråk för att du inte vill sova. Hon är inte säker, det kanske är bråk, hon vet inte, det kanske är bråk.. Således inte så lovande.

Vi går ut. Springer till utedasset. Hon kissar. Sedan behöver hon stöd för fötterna, hon är varm, jag ska ta av henne tröjan. Hon funderar på vad det står på lådan hon har under fötterna. Margarin svarar jag. Det är ett långt ord, hur många bokstäver har det? Jag svarar. Sen kommer det en bajs. Hon trycker och tar i. Jag säger Grattis! Sen får jag ägna någon minut åt att förklara varför jag säger så (för då var det inte bråk). Sen tar det stopp, det blir för hårt, det vill inte komma mer. Jag börjar torka, upptäcker att det nog borde komma mer och frågar henne om hon inte kan försöka lite mer, för det behöver nog komma ut lite mer. Hon försöker. Det kommer mer! Jag sjunger hejaramsor.. " Heja barnet, friskt humör, det är det som susen gör!" Hon blir överväldigad, lycklig och har sen sjungit ramsor för mig.

Visst är det så man gör det här med bajsande avslappnat och harmoniskt?

Semester

Jag befinner mig i mina föräldrars sommarstuga inne i de djupa skogarna. Egentligen ligger den bara femhundra meter in på en väg, men den ligger där vägen tar slut och det känns som att man är ensam i världen när man är där. Det är mitt himmelrike på jorden.

Jag och dottern bor i husvagnen. Varannan natt är hon modig och sover i hängmattan/ överslafen (två stolpar med ett tygstycke utspänt mellan sig) och varannan natt ligger hon med mig.

Vädret är omväxlande. Hon kissade i sängen, jag fick tvätta. Fyra gånger under dagen fick jag byta var tvätten torkade beroende på vädret. Ute-snickarboden-ute-inne. Jag sprang fram och tillbaka.

Vi åker på utflykter. Havet, samhället, morfars kusin. Vi går på promenad i skogen, plockar smultron, letar svamp, bygger vassbåtar. Jag säger till henne på skarpen att hon inte får blöta ner sig och så är det jag som doppar armbågen när jag försöker fotografera vassbåtens färd. Hon ser maneter för första gången, som i Hitta Nemo. Hon frågar morfar första kvällen var chipsen är och det slutar med att vi åker till affären. Hon upptäcker ostbågar och älskar det. Hon förhandlar. Jag pratar med mamma, bara är. Försöker slappna av, men vi fyller dagarna lite för mycket, samtidigt njuter jag.

Imorgon ska bilen nog in på lagning, eller fredag. Pappa fixar, tar tag i det som jag inte riktigt begriper, inte orkar försöka förstå. Han lagar sin egen bil (inte deras, hans... jämställdheten..), ligger under den i tre dagar, svär, men det blir bra. Han gillar att göra själv, men ibland går det till överdrift enligt oss andra.

Imorgon ska vi också på nattsudd. Uddevalla. Sommar. Shopping. Det är historia. Min historia. Imorgon ska dottern, mamma, min moster och jag iväg. Hoppas på uppehåll och semesterkänsla.

Journalgroda

En kompis till mig jobbade natt på sjukhuset. I en av salarna låg det två patienter där den ena snarkade väldigt högljutt. Efter några timmars utebliven sömn för den andre flyttade hon över honom och sängen till läkarexpeditionen där han sedan sov gott hela natten.

Dagen efter kunde hennes kollegor läsa i journalen:

Svårt att sova pga störande ljud. Drog över honom snabbt på läkarexpen. Pat(ienten) mycket nöjd, sover gott.

Antalet gånger hon har fått höra det? Många!!

Barnprat

Dottern har stora drömmar för framtiden. Vissa dagar ska hon ha tio barn, tio katter och tio hundar. Häromsistens skulle hon visst ha tusen barn när hon blir stor.

Alla flickorna ska heta A och alla pojkarna ska heta D. På det sättet behöver hon bara säga "Nu gör ni som jag säger A" och så gör alla så. Det kommer ju vara jättelätt att vara förälder...

Dotterns tankar

Det är svårt att värdera hur dottern mår efter skilsmässan.

Hon berättar för sin lilla kusin om livet. Kusinen är två månader. Hon förklarar att hennes föräldrar är skilda, att det är jobbigt. När hon är med mamma saknar hon pappa och när hon är med pappa saknar hon mamma.

Jag vet att hon menar vad hon säger, samtidigt är det våra ord jag hör. Det är så vi har pratat med henne, så vi har förklarat för henne att det kommer vara. Men jag tror henne när hon säger att det är så.

När hon är hos mig och jag nekar henne att göra något säger hon att hon vill bo hos pappa istället, hon vill bara bo hos pappa. Som tur är säger hon samma sak, fast tvärtom, när hon är med honom. Vad tacksam jag är att vi kan prata med varandra om dem sakerna. Vad ont det gör när hon säger så.

Hon har blivit bråkigare, trilskare. Samtidigt har hela hennes tillvaro förändrats. Det vore konstigt om det inte kom någon reaktion. Är det här den? Å andra sidan hör jag kollegor som berättar att åren mellan fyra och sex har varit riktigt jobbiga för dem också, de har varit hemska. Så vad är vad?

Förra gången hon var bortrest talade vi i telefon ofta. Ofta. Varje dag frågade hon mig varför jag och pappa hade skilt oss. Nästa dag frågade hon om jag hade kommit på något mer. När vi har pratat hon och jag här hemma har hon inte frågat, det är jag som har tagit upp det med henne och försökt förklara. Nu frågade hon. Hon undrade varför jag inte var med. Efter att de kom hem har hon frågat någon enstaka gång.

Jag tror att hon mår ganska bra. Vi hade ett möte på dagis och där är det inga problem. Jag frågade specifikt. Där är allt bra, inget extra trots. Jag är tacksam. Jag tror att hon mår ganska bra. Men jag är orolig och rädd att hon inte gör det.

Jobbigt rekord

Så länge som jag har varit borta från min dotter nu, så länge har jag aldrig tidigare varit ifrån henne. Det är också en sorts rekord. Ett dåligt sådant. Och det känns sämre eftersom att det inte är jag som är iväg på roligheter utan det är hon som är bortrest.

Som jag har nämnt är min svärfar sjuk. Han har fått en cancerdiagnos. Han fick cellgifter i början av sommaren. De gav honom lägre dos än vad man ska ge och jag muttrade om att de var mesiga och borde ha gett den normala dosen. Sen svarade han ovanligt bra på den givna behandlingen, oväntat bra, fruktansvärt bra. Hans blodvärden sjönk som en sten. Förhoppningsvis var det det som hände, antingen det eller så har sjukdomen blivit mycket aggressivare och i så fall finns det inte mycket (inte något) man kan göra.

Det var tänkt att exmaken skulle åka upp till sina föräldrar och sin familj nu i början av juni, hans systerdotter tar studenten. Det var tänkt att dottern inte skulle följa med. Jag hade fått ett schema som funkade, jag hade inga kvällar, nätter eller helger den tiden som han skulle vara bortrest, men när han kom hem igen så skulle jag jobba många sådana pass istället.

När vi fick reda på svärfars diagnos och prognos så styrde vi om. Svärföräldrarna bor långt härifrån, dottern har träffat dem några gånger om året när vi har varit upp. Svärmor har varit ner någon gång varje år, men svärfar har pga medicinska problem inte kunnat resa så långt. Dottern har inte hunnit samla så många minnen av sin svärfar. När således allt ändrades insåg vi att det nog är bra om dottern åker med upp varje gång som svärfar ändå är i hyfsad form. Den här gången har han varit inlagd på sjukhus, han har varit trött och tagen, inte orkat med så mycket, men han har inte varit döende. Så vi styrde om. Dottern åkte med upp. De stannade längre än det var tänkt, för att kunna hjälpa till, för att samla minnen.

Nu har de varit borta i snart två veckor. Så länge har jag aldrig varit borta från henne förut. Om några dagar kommer de hem. Då jobbar jag nätter.. Vår plan sket sig kan man säga. Så jag kan träffa henne två timmar en dag, några fler nästa. Jag vill ju träffa henne så mycket mer, men samtidigt vet jag hur det är en vecka då jag jobbar nätter. Oftast behöver jag sova mycket på både dagar och nätter mellan arbetspassen. Men den här gången vill jag ju kramas, mysa, gosa.

Jag får se hur vi löser det. Jag får styra. Jag skulle tippa på att när vi träffas de där första två timmarna så tar vi det hemma hos dem, så att inte en del av tiden behöver gå åt till att förbereda det praktiska inför nattjobbet. Det får han göra. Jag får kramas!

Ett år

För drygt ett år sedan, i början av maj, låste Jenny sin blogg. Man skulle maila till henne för att få lösenordet och verifiera att man var den man utgav sig för att vara. Såhär skrev jag (lite censurerat)

Hej! Jag vill gärna fortsätta följa dig. Jag heter Lisa X, bor i X. Har en blogg som heter tankar och vardagslunk, men den har inte uppdaterats på ett halvår. Har även facebook, men eftersom jag nu skrivet på telefonen blir det problem med länkningen. Jag återkommer gärna med länk om det behövs. Jag har en 3,5 årig dotter som är fantastisk och precis lika besvärlig. Och en man som tyvärr är mer besvärlig än fantastisk, men det är privat.
Jag ser fram emot att följa dig fortsatt.
Hälsningar
Lisa

Precis innan, bara några dagar tidigare, började jag tänka på det där med skilsmässa som en verklig utväg, något som inte bara rörde andra utan något som faktiskt rörde mig. Tanken hade funnits under lång tid, och tagits upp tidigare, men då var det som att den utvägen blev allt tydligare. Att sätta det på pränt, även om bara så diskret var ett steg i rätt riktning.

I slutet av juni i fjol var jag hos min syster. Vi stod i köket och pratade relationer. Hon diskade, jag torkade. För första gången sa jag högt att jag inte älskade min man längre. En månad senare hade vi skickat in skilsmässoansökan.

Ett år...

Curling

Om jag ska curla mig själv ska jag kanske inte fastna framför datorn och komma i säng först vid tre. Men det kan jag ju fundera över någon annan gång, för annars blir säkert klockan fyra istället...

Sommarångest

Sitter och kollar på sommarschemat och blir ledsen. Mitt schema är inte anpassat efter att vara ensamstående mamma på halvtid. Mitt val av inriktning är inte anpassat efter att vara ensamstående mamma på halvtid. Det kommer bli lättare, när hon är större, när vi börjar ha hela veckor och inte har halva veckor som målsättning. Halva veckor som ändå inte går att få till i praktiken men som är drömmen i teorin. Halva veckor som vi lyckats med max fyra veckor sedan skilsmässan i januari. I princip är det mitt jobb, mitt arbetsschema som styr allt. Jag tycker inte om det.

Mitt liv under sommaren ser ut som så att antingen är jag ledig eller så jobbar jag häcken av mig. Visst, jag har några veckor då jag bara jobbar normala dagar och faktiskt är ledig en dag under veckan vilket är en grundmålsättning som jag har, men när man minst en gång per månad har veckor då man jobbar över femtio timmar trots att man försöker vara ledig en dag, då är det för mycket.

Jag har ett jobb som jag tycker mycket om, jag trivs på min arbetsplats och med de jag jobbar tillsammans med. Jag tycker ofta det är roligt att gå till jobbet, men.. Jag skulle önska att vi var några fler som kunde dela på bördan. För jag vet att om jag knallade in på chefens kontor och förklarade att det här inte funkar för mig just nu (fast där är jag inte riktigt än) så skulle det sätta alla min kollegor i skiten. Och de är också småbarnsföräldrar med redan ansträngda livspussel. Även de jobbar mer än vad de mår bra av.

På papperet ser det ut som att det ska lätta framöver. När sommaren är över så är den mest påfrestande situationen över och ger man det ett år ytterligare kommer vi att vara några flera (nyanställningar) och förhoppningsvis inte lika sårbart. Samtidigt är det den här sommaren som för mig är jobbigare än nästa. Det är den här sommaren jag sitter ensam i lägenheten utan att ha några direkta planer och då blir det lätt att jag fastnar i att tänka på hur mycket jag jobbar.

Underbara Clara har skrivit ett antal inlägg tidigare om att curla sig själv. Jag tror det är det jag måste börja ta tag i. Se till att jag får sova ordentligt (dvs inte sitta uppe till 01 och titta på svt play), planera maten, planera utflykter etc. För mig kommer det bli den absolut största utmaningen den här sommaren. Klarar jag att få ordning på rutinerna, att vara snäll mot mig själv, då kommer den här sommaren troligtvis att bli mycket lättare än vad jag någonsin kan föreställa mig i nuläget. Jag höll på att skriva att den skulle gå som en dans, men det tror jag faktiskt inte på själv.

Att använda barn som tillhyggen

Disclaimer: Allt nedan är min åsikt, andra kan tycka på andra sätt, jag kan ha fel. Jag tänker dock inte skriva i varenda mening att såhär tycker jag, det ingår liksom i kakan...



Jag är av den uppfattningen att en av de viktigaste uppgifterna en förälder har är att inte göra sitt barn illa.

Därför blir jag så ledsen när jag läser eller hör om föräldrar som använder sina barn som tillhygge i skilsmässor. Jag förstår att det kan bli så ibland när känslorna svämmar över, om man känner sig lurad, sviken, utpressad, utsatt, övergiven. Om man känner sig i underläge gentemot den andre, oavsett om det är pga ekonomi, att den andre har tänkt på skilsmässa länge och sedan överraskat en med en klar plan över hur man ska gå till väga, pga ensamhetskänslor, pga ojämlika förhållanden och uppbrott på vilket sätt det vara månde. Jag förstår att det kan bli så ibland och jag vet att det är vanligt.

Men.. Oavsett hur underlägsen eller sviken du känner dig, och av vilka anledningar det än må vara, så är ditt barn den som verkligen är i underläge. Ditt barn som du är ansvarig för. Det är ditt ansvar att skilja på vilka saker som barnen faktiskt inte har någonting att säga till om; huruvida ni ska skilja er eller inte, var barnet ska bo (i varje fall om det är små barn), var du som vuxen ska bo, jämfört med de saker som barnet faktiskt får säga till om; tex vilka leksaker som ska finnas hos vilken av föräldrarna, vilka böcker etc, etc. De saker/ämnen som barnet inte har någonting att säga till om ska heller inte diskuteras framför barnet. För barnet förstår inte och tolkar därför informationen på sätt som inte är samma som en vuxen tolkar på.

Om jag och exmaken hade diskuterat framför dottern huruvida vi skulle fira jul ihop eller ej så hade hon trott att hon hade något att säga till om i frågan och det hade hon inte! Hade vi diskuterat huruvida vi skulle skiljas eller inte framför henne hade hon på samma sätt trott att hon hade något att säga till om i den frågan och det hade hon verkligen inte. Huruvida vi skulle skiljas eller inte var något som bara hade med oss vuxna att göra och därför diskuterades det när hon sov. Eller i väldigt förtäckta ordalag så att vi inte alltid själva förstod vad vi menade när hon såg på tv... Det är mitt ansvar som förälder och det är hans ansvar som förälder. Det är bara mitt och det är bara hans. Med det menar jag att om en av oss vid något tillfälle glömde oss då var det den andres ansvar att säga till. Det låg på oss båda att säga stopp. Om jag glömde mig och han fortsatte då var det båda som hade gjort fel. Att säga att den andre började var aldrig en ursäkt! Men då hade vi det klart uttalat mellan oss att vissa saker var mellan oss vuxna, vad svårt det hade varit om vi inte hade det uttalat.

Familjerådgivning

Om jag ska ge ett enda tips till någon som är i en relation så är det att gå i familjerådgivning. Gör det kanske inte på en gång, när ni precis har blivit ihop, men gör det efter ett år, eller två. Gå därefter dit varje gång något av vikt förändras i relationen; när ett barn föds, när någon blir arbetslös eller sjukskriven, när någon byter jobb till ett med andra förhållanden. När dina eller den andres föräldrar blir så svårt sjuka att de behöver massa praktisk hjälp.

En vän till mig berättade för många år sedan att på hans jobb hade två av kollegorna efter många års strulande på jobbfester slutligen blivit ett par, skilt sig från sina respektive med dunder och brak och slutligen flyttat ihop. Alla funderade, undrade, pratade bakom deras ryggar om att hur skulle detta kunna gå, hur skulle det fungera. Några år senare träffade han dem på stan, de hade precis varit på familjerådgivningen. Oj då! Men de berättade, till hans förvåning efter den inledningen, allt allt var jättebra med dem, de hade en bra relation, men som i alla relationer fanns det lite skav. Och det viktigaste de hade lärt sig från sina gamla relationer det var att finns det skav så är det bäst att prata om det, för om man inte gör det då växer det till ett sår. Och det är mycket enklare att prata om små skav än om stora sår.

Han hade fått det rådet. När jag lärde känna honom var han nyskild och ledsen. Han sa att det var det bästa råd han hade fått, han hade inte lyssnat. Det gjorde inte jag heller..

Jag håller med hans vänner om vikten av att ta tag i små saker innan de blir stora saker. Jag kan därtill lägga till att det är lättare att prata om även sår när det finns så mycket kärlek kvar att man vill förändra sig själv. De flesta hamnar nog inte i familjerådgivning förrän det är för sent. Vi började gå i familjerådgivning för fyra år sedan. Då var vår relation hemsk, den var riktigt, riktigt dålig. Börjar man gå först när det är så dåligt att man inte kan prata med varandra utan att skrika/gråta/anklaga så är man inte så benägen att förändra sig själv för den andres skull, då vill man bara förändra den andre. Och det leder sällan till något positivt.

Jag tror att familjerådgivning kan vara väldigt bra, men vi började för sent. Om vi hade börjat redan det första året, när jag mådde dåligt och han gjorde allt så kanske vi hade haft en helt annan relation idag. Även om vi kanske inte varit ett par hade det nog gjort resan lättare och kortare.

Tycker man att det känns för jobbigt att gå till familjerådgivning ("dit går man ju inte ifall man inte har stora, enorma problem, och det har ju inte vi") så har många församlingar något som kallas äktenskapskurs (familjerådgivning light). I vissa församlingar finns en kort variant, två träffar innan man gifter sig, i vissa finns en längre (tio träffar under en termin). Jag tror att det är optimalt att gå något sådant när du precis flyttat ihop eller har bott ihop ett år. Det kan jag verkligen rekommendera även för inte kyrkvana. Vi gick en sådan kurs när vi precis hade gift oss, då hade vi varit ett par i åtta år, bott ihop i fyra. Egentligen är det enklast att beskriva det som en kommunikationskurs där du går igenom de olika delar i relationer där det ofta kan bli problem för att man har olika åsikter. Ett av tillfällena handlade om tro och då i bemärkelsen att det kunde vara viktigt att be tillsammans. Byter man ut be mot "ha en avstämning i slutet av varje dag", "sammanfatta dagen tillsammans" så kan allt de sa gälla även för icketroende. Inget av de andra tillfällena hade någon koppling till religion. Exmaken är och var inte troende, jag är troende men inte aktiv i någon församling och den kursen tillförde så mycket till oss. Rekommenderas!

Min väns vänner, de som gick i familjerådgivning som förebyggande åtgärd håller fortfarande ihop trettio år senare. De började gå i familjerådgivning när de varit ett par i ett halvår, båda med barn sedan tidigare, pusslande för att få det nya livet att gå ihop. De gick kanske tre-fyra gånger. Därefter gick de vart annat vart tredje år dit för ytterligare ett samtal. Har det blivit någon större förändring i livet, hans mamma dog och pappan blev dement vilket ställde andra krav på honom, så har de gått några gånger till. Fördelen är också att ni vet vem familjerådgivaren är, ni har redan en relation. Ni känner er trygga med personen i fråga, brakar det åt helsike är steget väldigt kort för att lyfta luren och boka in en tid..

Köpstopp böcker

Jag har av och till under ganska många år haft ett köpstopp på böcker. Problemet med det där köpstoppet är att jag brukar ha så många undantag till köpstoppet att jag förr eller senare glömmer av att jag faktiskt har ett köpstopp..

Grundregeln för köpstoppet är som följer:
Jag måste ha läst fem olästa böcker ur bokhyllan innan jag får köpa en ny bok (med tanke på att jag även efter skilsmässan har 5,8 meter bara av pocketböcker i bokhyllan så är det inget problem att hitta olästa böcker. Utöver pocketböckerna finns det mängder av inbundna böcker...).

Grundregeln är med andra ord tämligen simpel och enkel att förstå sig på. Undantagen däremot.

Böcker till dottern är undantagna!

Jag får köpa obehindrat med böcker på bokrean. Egentligen är detta bara bokrean i februari/mars. Med tiden har ju dock bokklubbars och internetbutikers respekt för bokrean avtagit. Det var tex bokrea nu i december via barnens bokklubb, böckernas klubb och månadens bok. Sen hade nog även adlibris och bokus någon form av bokrea i december (och februari, maj, september och kanske ytterligare någon månad).

Om jag är på bokmässan i Göteborg så har jag inte köpstopp då.

Böcker som köps på loppis räknas inte.

Böcker som ska läsas i någon av bokcirklarna jag är med i räknas inte. Jag är just nu med i tre bokcirklar...

Om det kommer en ny bok i en serie som jag har (tex Arne Dahl) så får jag köpa den.

Ja. I mitt fall gäller helt enkelt inte undantaget som bekräftar regeln, det är snarare undantagen som gör att regeln inte kan existera...

Saft, twingly och böcker

Dagens höjdpunkter.

Saften blev klar i förmiddags (skulle vart klar igår, men jag glömde av den). Den vart inte så förbaskat söt som jag hade misstänkt, men då hade jag nog i ungefär 2/3 av sockermängden som stod i recepten. Jag hade också i mer citron. Den var okej. Vacker färg, men inte alls lika god som fläder. I min värld är dock ingen saft lika god som fläder, så den jämförelsen är dömd att vara till nackdel för alla andra safter.

Jag fick till twinglyn (den där länkningsgrejjen som nu syns ute i högerkanten)! Är mer stolt över det än vad jag gjort mig förtjänt av, men tack vare kloka tips från Jenny fick jag slutligen till det!

Har lagt en beställning på åtta pocketböcker. Med tanke på alla olästa böcker jag har i bokhyllan borde det istället vara ett lågvattenmärke, men... Det där köpstoppet jag haft tidigare ska jag nog ta och införa igen..

Kanske inte det smartaste jag har gjort.

För några månader sedan när jag var nyklippt köpte jag mig själv en trimmer, tänkte att nästa gång så tar jag hand om klippningen/frisyren själv. Hur svårt kan det va!?!

Idag var det dags.

Jag har faktiskt hållit i en trimmer förut. Använt den på exmakens 5 mm-snagg, för att jämna ut de eventuella ojämnheter som hade uppstått när han redan klippt.

Det är inte samma sak att klippa av 5 cm långt hår. Inte alls!

Jag är inte helt nöjd, men jag har tagit en paus.

Saker jag har lärt mig

• Om du har 5-6 cm långt hår och det är blött så böjer sig allt så mycket att inget klipps av även om du har ställt in den på 3 cm.
• Om det böjer sig för att det är blött så hjälper det inte om du minskar avståndet till att istället klippa på 2 cm.
• Om du sen ställer in det på 15 mm kan det hända att det helt plötsligt klipper av en skvätt.
• Om det är så långt som 5 cm kan du behöva hålla i håret med den handen som du inte håller trimmern i för att det ska dra lite i håret så att trimmern kan klippa.
• Titta ofta hur det ser ut i nacken, vänta inte tills du tycker det ser hyfsat ut framtill, för då kan det vara för sent..

Jag har en paus nu. Låter håret torka lite grann, men sen är det dags igen. Jag känner mig väldigt nöjd med att jag inte är så himla noga med hur jag ser ut, jag har faktiskt (ofrivilligt) rakat av mig allt hår en gång för åtta år sedan och trivdes helt okej med det, så blir det för eländigt så ställer jag in trimmern på 6 mm och kör. Jag känner mig ännu mer nöjd med att mamma och pappa kommer hit imorgon och kan hjälpa mig med nacken ifall jag inte får till det...

Långt om länge

Såhär knappt två år efter att dottern slutade med napp så har jag äntligen avbeställt mam:s nyhetsbrev på mailen.

Döden

Jag har fortsatt se på programmet om döden. Egentligen skulle varje avsnitt kunna medföra ett eget inlägg. Det väcker mycket funderingar. Jag har skrivit ett inlägg om avsnitt fyra, det handlade om barns död. Det ligger dock och väntar på publicering någon/några dagar. Det behöver få gro, jag behöver känna efter att orden känns rätt.

Igår såg jag på två avsnitt, om den döda kroppen och om den plötsliga döden. Idag har jag sett på tre avsnitt, om döden hos barn, om döden som man vet skall komma (när man är sjuk) och om själva dödsögonblicket. Det väcks tankar, jag tänker på möten, på människor jag träffat, på att ge jobbiga besked i yrket. Jag tänker på den plötsliga döden; hjärtstoppen, hjärnblödningarna, trafikolyckorna. Jag tänker på det långa döendet; cancern, hjärtsvikten..

Dagens avsnitt har förutom det egna inlägget om barns död framförallt väckt mina tankar på min egen död. Inte så mycket på själva döendet utan på vad jag kan göra för att underlätta för dem som blir kvar. Jag funderar på om jag borde skriva testamente. På hur jag vill att min framtida begravning ska vara utformad. Nu när jag läser vad jag skriver, och framförallt när jag tänker orden som jag skriver, så låter orden så makabra, så morbida. Men det är så tankarna har gått idag. Jag och maken pratade ofta om att vi borde fylla i Vita arkivet, en slags tjänst som fonus har där man får fylla i hur man tänker med sin begravning. Idag har jag beställt papper för att göra det och jag hoppas att det blir av.

Det viktigaste för att underlätta för de efterlevande har jag dock gjort för länge sedan. Jag har anmält till donationsregistret att jag gärna blir organdonator om det faller sig så. Och det har jag meddelat till exmake, föräldrar och syster. Både muntligt och skriftligt. Det med organdonation förtjänar egentligen också ett helt eget inlägg, och det kommer nog, men sammanfattningsvis kan jag bara säga; se till att dina anhöriga vet vad du vill, oavsett om du vill donera eller inte, det besparar dem så mycket ångest.

Döden del 4

Jag ser på fjärde avsnittet om programmet om döden. Det handlar om barn som dör. Jag borde inte ha sett det. Jag sitter och hulkar.

Jag blir förbannad på läkaren som berättade för föräldrarna att hen hade ett bra besked och ett dåligt. Det bra beskedet var att det inte var lunginflammation. Vad är det för sätt? Det handlar ju om att det tyvärr inte var lunginflammation. Föräldrarna hade gjort vad som helst för att det skulle vara lunginflammation.

Jag tänker på min mormor som förlorade sitt första barn i samband med förlossningen. Jag tänker på min bekant vars första barn dog i magen en vecka innan beräknad förlossning. Det var femton år sedan och de har aldrig vågat ens försöka bli gravida en ytterligare gång. Jag tänker på min kollega vars barn dog i magen i sista delen av graviditeten och hur de inom tre månader var gravida igen och nu har en underbar pojke som precis lärt sig gå. Jag tänker på patienten som var gravid med sitt efterlängtade barn när hon själv fick cancer och var tvungen att göra abort för att få cellgifter.

Jag tänker på min vän som är barnläkare, som jobbar med cancersjuka barn. Jag förstår inte hur hen orkar, men känner samtidigt att jag är så glad att just hen jobbar just där. För hen är underbar.

Jag tänker på dottern. Hur jag under graviditeten sa till maken att om något går fel, om barnet dör i magen, då vill jag att det ska begravas vid min mormors grav. Jag tänker på dottern och ber av hela mitt hjärta att det aldrig ska hända henne något.

Det är inte bra att se den här typen av program när dottern är bortrest. När jag egentligen vill smyga in till henne, lukta henne i nacken, känna lockarna mot min näsa. Värmen som utstrålas från hennes hud.

Punkter

Vad skönt det är när saker äntligen blir gjorda.

Sista veckan har jag

• äntligen tagit tag i det här med elen, bytt elbolag. Sparar massa pengar varje år trots att jag bara bor i en liten hyresrätt.
• äntligen beställt en bältesstol till dottern. efter att ha tittat på nätet i ett halvår, läst olika tester, funderat på vad som vore bäst så hade de plötsligt under en timme rea på den stolen jag bestämt mig för på nätet. Beställdes och har idag hämtats från affären (men jag har fortfarande inte orkat packa upp paketet som fortfarande ligger ute i bagaget)
• gjort syrenblomssaft
• bokat båtbiljett till Gotland i sommar

Nu är det bara kvar att

• ordna upp ekonomin gentemot exmaken
• få ordning på mitt förråd här nere
• tvätta upp alla nya kläder i storlek 110 (jag trodde att jag hade gjort detta men hittade oöverskådliga mängder ytterligare kläder när jag tidigare idag var nere i förrådet)
• rensa bort alla gamla kläder i storlek 98 och 104 ur garderoben och därefter kolla upp vad jag vill ha kvar som minnen och vad som ska säljas på loppis
• baka rabarberpaj
• och allt det andra... organisera städskåp, köksskåp, garderober, lådor etc, etc....

Saker som jag också vill göra men som kräver lite längre tid är att

• skaffa mig drömmar, sparmål
• hur vill jag bo på sikt? i lägenhet med sommarstuga eller i litet hus. jag skulle gärna vilja ha egna rabarber, krusbärsbuskar, fläderbuskar och ett litet växthus
• vilka resor vill jag göra, vad är viktigt för mig?

Jag behöver först få ordning här hemma för att sedan börja känna mig för, fundera över vad jag vill. Vad jag vill att dottern ska få uppleva. Det är spännande, men först måste jag ha ro i själen.

Döden, döden, döden

Jag fastnar framför svt play. Döden, döden, döden är en programserie i tio delar om just döden. Varför är vi rädda för döden? Det väcker många tankar. Jag funderar på mina egna känslor för döden. Är jag rädd för döden?

Jag tänker på Astrid Lindgren och hennes syster som påbörjade sina telefonsamtal med orden "döden, döden" för att ha det ämnet avklarat innan de gick över på allt det andra (som kanske var mer givande). Döden är inget man undkommer. Den finns där och väntar på alla. I vissa fall kommer den plötsligt och utan förvarning, i vissa fall kommer den som en länge efterlängtad vän. Astrid har också sagt "man måste lära sig att leva så man blir vän med döden", för mig är det något som det ligger mycket i.

Min mormor dog när hon var 96 år gammal. Hon hade levt ett långt liv som hon var nöjd med. Hon är den enda av mina mor- och farföräldrar som jag fick en vuxen relation till. Min farmor och farfar dog när jag gick i mellanstadiet respektive högstadiet. Morfar dog under gymnasietiden. Men mormor hon fanns där. Jag lärde känna henne som människa, inte bara som morförälder. Hon har i mycket präglat min syn på döden. Hon har lärt mig att bli vän med döden.

När jag flyttade hemifrån, 19 år gammal, för att studera sa jag till henne "vi ses till jul". Hon svarade "om jag finns kvar då". Då var hon 87 år gammal. För mig kom hennes ord som en chock. För mig var hon odödlig. Att hon kunde dö fanns inte i min världsbild. När jag flyttade hem igen, åtta år senare fanns hon fortfarande kvar.

Utbildningen förändrade min syn på döden. Jag såg mer döda kroppar, mer ingående än jag hade önskat. Jag jobbade på äldrevårdsavdelning och på canceravdelning. Döden blev något naturligt. Något som även drabbade unga. Jag lärde mig prata med människor om livet och döden, om vad som är viktigt i livet. Om rädslor, om önskningar. Om vad unga föräldrar hoppades för sina barns framtid, en framtid som de inte själva skulle få uppleva. Samtidigt var döden klinisk, det var sällan några stora känslor inblandade från min sida.

Jag fick med mig mycket gott från mina arbetslivserfarenheter som verkligen bidrog till samtalen jag hade med min mormor. Hon hade flyttat än på "hemmet". Alla andra var antingen dementa eller hade haft stroke. Det fanns en annan för mormor att prata med utöver personalen, och det var en farbror på 107 år. Hon läste dödsannonserna och de som avled var inte längre i hennes ålder, de var tio-tjugo år yngre. Hon hade haft ett långt liv, hon var nöjd med sitt liv, men hon tyckte att nu fick det räcka. Hon fick barnbarnsbarn som hon var så glad över att få se. Hon var med på en stor släktträff och hon njöt. Hon var allt annat än deprimerad. Hon berättade om sin ungdom, hur barnen hade varit när de var små, om förlossningarna. Om hur morfar och hon träffades, om livet på landet. Hon gav mig så mycket. Det hon framförallt gav mig var ett lugn inför döden. Även om jag i mitt arbete ofta sett döden komma, efterlängtad och med lindring, till svårt sjuka patienter var det något helt annat att se min mormor som inte gick och väntade på döden, men som ändå välkomnade den och inte var rädd. Det att vi kunde prata om döden med varandra gjorde också att vi kunde prata om annat, om prioriteringar i livet, om vad som är viktigt.

När döden väl kom till mormor gick det snabbt. Det var hjärtat, ambulansen hann inte komma utan hon dog på hemmet. Tacksamheten!

I mitt jobb idag ser jag både den efterlängtade och välkomna döden men jag ser också den plötsliga, oväntade döden. Jag har berättat för anhöriga att deras älskade har dött, att han inte klarade sig. Jag har suttit och berättat för anhöriga att deras anhöriga aldrig kommer vakna till igen, att det bara är en tidsfråga innan hon går bort. Jag känner mig obekväm varje gång. Jag har informerat patienter om att de har sjukdomar som kommer ta deras liv, men jag vet inte när. Jag kommer med en stor sorg. Där har mormor gett mig så mycket. Jag kan nu prata om livet och döden på ett naturligare sätt, döden är inte längre lika klinisk, döden är något annat, något sorgesamt, något varmt men också något oåterkalleligt. Jag kan lättare nu prata med människor om sorgen. Inte bara om det praktiska och om det kliniska, utan när jag ger de svåra beskeden pratar jag utöver sorgen även om livet och människan. Jag får reda på saker om de avlidna, om att han älskade att snickra, om att hon hade en sådan ironisk humor. Kanske är det bara att jag har jobbat ytterligare tio år, men jag tror också att mormor och samtalen med henne har påverkat mig, och jag är tacksam!

Döden, döden, döden.

Jag är inte rädd för min egen död, men jag fasar för den dagen någon av mina föräldrar kommer gå bort. Än värre är rädslan för det onämnbara, det otänkbara, om något skulle hända med dottern, det orkar jag inte ens tänka på, sorgen.. Just nu pratar vi mycket om döden. Dotterns farfar har fått en dödlig sjukdom. Vi hoppas att medicinerna ska ha fördröjande effekt, men det är en tidsfråga. Huruvida det rör sig om veckor, månader eller år går inte att säga. Vi pratar med dottern om döden. Det har vi gjort länge. Vägen till dagis har vissa dagar gått över en kyrkogård. Vi har pratat om att det är kropparna som ligger begravda, inte människorna, och att kropparna blir jord som ger näring åt maskar och blommor. Vi läser böcker om döden. Dottern är just nu inte rädd för döden eller för att farfar ska dö. Men hon är livrädd för att missa begravningen. Jag har lovat tjugo gånger vid det här laget att hon ska gå på begravningen. Men hon är rädd, rädd att inte få vara med. Hon vill prata med prästen, hon vill vara i kyrkan. Vi lovar, vi pratar. Jag önskar att döden dröjer. Hon är så liten, om det fick dröja tills hon började skolan i varje fall, ett år till, så att hon hinner träffa honom några gånger till och samla minnen. Lagra minnen. Att hennes pappa hinner ta mer kort på dem tillsammans. Jag ber.

Frågor angående att blogga

Jag sitter här och försöker begripa hur det här med bloggande och hänvisning mellan olika bloggar fungerar. Jenny har några gånger hänvisat till min blogg. Det har jag märkt eftersom jag läser hennes blogg (kategoriserad till kategorin "bäst" i min telefon). Finns det något annat sätt att ta reda på om min blogg nämns någonstans? Jag tänker att om min blogg skulle nämnas på ett forum eller på någon hemsida som jag själv inte följer, får jag reda på det på något vis då? Hur funkar det egentligen? Har försökt googla, men har inte kommit fram till något...

Feminism

För ett år sedan hade jag troligen inte kallat mig själv feminist. För två år sedan hade jag definitivt inte kallat mig feminist. Jag har svårt att ens för mig själv förklara varför jag inte har kallat mig det

Jag har alltid varit för rättvisa, mot ojämställdhet. Vill man göra det väldigt enkelt för sig så är det väl det som är feminism. Men av någon anledning har jag ändå inte greppat det.

Jag har tänkt att feminister är personer som tar för sig, står på barrikaderna och skriker.. Jag har varit tacksam mot dem, men jag är inte sådan. Jag är mer skygg, har svårt att förklara ens för mig själv varför jag tänker som jag gör och har mycket svårt att argumentera mot andra. Jag går på känslan, det här känns bra eller inte bra. Att göra om en känsla till logiska argument är inte lätt. Jag är således inte så lik bilden av en feminist som jag haft någonstans i bakhuvudet.

Nu kallar jag mig själv feminist, lite blygt, men jag börjar känna mig alltmer bekväm med ordet. Det som har fått mig att svänga är utan tvekan alla bloggar jag följer. När jag för cirka två och ett halvt år sedan skaffade min första smartphone började jag läsa bloggar och det är något som verkligen har tillfört något i mitt liv. Jag läser andras argument, får mina egna, kommenterar ganska sällan, men försöker träna mig. Mest för att jag själv tycker att det är så förbaskat trevligt med kommentarer. Ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag. Det har varit en glidande förändring, från att inte kalla mig feminist till att göra det. Jag känner samtidigt att jag egentligen inte har ändrat åsikt i sakfrågorna om jämställdhet, om män och kvinnor, pojkar och flickor, hur människor med olika kön bemöts olika i samhället. Det jag har ändrat åsikt om (kommit till insikt om) är innebörden i ordet feminism. Enligt svenska akademins ordlista:  åskådning som hävdar o. rörelse som arbetar för kvinnans fulla (ekonomiska, sociala o. politiska) likställighet med mannen. Det ställer jag mig utan tvekan bakom.

I takt med att jag börjat kalla mig själv för feminist har jag också blivit mer angelägen om att lära mig mer. När onekligen i ett inlägg inbjöd till 10 inlägg om feminism blev jag glad och de boktipsen som kommit upp har jag skrivit ner på en lista med förhoppning om att någon gång läsa. (Tyvärr slåss den listan med alla andra "att-läsa-listor" och även med den gigantiska mängden olästa böcker som redan står i min bokhylla.) Jag ska dock börja med dagens loppisfynd, en bok som riktar sig till mellanstadiebarn. Lilla feminist-boken av Sassa Burgegren. Varför göra det svårt när det kan vara så enkelt?

Jag har mycket att lära, mycket påståenden att ta ställning till. Mycket funderingar; vad tycker jag egentligen. Det är spännande men framförallt är det nyttigt!