Jobbig jul

Jag hade en bra jul. Hemma hos mamma och pappa, i mitt föräldrahem. Syster med blivande make och barn. Vi åt god mat, öppnade paket, kikade efter tomten, såg på Kalle Anka och Karl Bertil Jonsson. Var väldigt nöjd med Henrik Dorsins uttalande att tanken/andan från Karl Bertil Jonsson; att ge till de hemlösa, den är särskilt viktig idag i vår tid.

Men det var en jobbig jul. Jag hade inte förstått hur jobbigt det skulle vara att inte ha min älskade unge hos mig. Det här året har jag varit borta från henne mycket. Exmaken har haft henne mer än vad jag har, även om vi försöker dela på tiden med henne så jämlikt och rättvist det bara går. Jag har varit på kurs, fem veckor totalt. Jag har jobbat natt, kväll och helg. Men vi har försökt fördela, vi har försökt göra det bra för henne och för oss. Om det har varit en vecka när jag har jobbat natt så har jag åkt dit på middag en av kvällarna då jag inte jobbat. Vi har pusslat och det har funkat bra. De har varit norrut och ofta har jag jobbat då, det har varit jobbigt, men det har gått. Ibland har det varit skönt, jag har hunnit städa ikapp, hunnit ha en lugn stund, andas, slötitta på tv, ta ett bad, allt sånt som jag har svårt att hinna med när livet rusar på i hög fart.

Julen var jobbig, och jag var inte beredd. Jag trodde att det skulle bli ungefär som att vara borta från henne vanligdags. Men det var det inte. Julafton gick bra. Jag skypade med henne, Hon sprang runt och visade alla släktingar där uppe, jag sprang runt och visade alla släktingar här nere. Men julaftons kväll när jag lagt mig och juldagens morgon när jag precis vaknade gick inte bra. Tårarna droppade och jag längtade, saknade. Jag insåg att jag klarade inte att tänka på henne för så fort jag gjorde det började tårarna droppa. Hela tiden. Och att inte tänka på henne var svårt, att stänga av, tränga bort de känslorna. Men det gick inte. Jag åt frukost med de andra, hon dök upp i huvudet hela tiden. En tår på min kind. Jag sprang och snöt mig. Då frågade syster om jag hade hört något mer från gullungen. Jag fick snyta mig igen. Det kändes som att jag sprang och snöt mig hela tiden, men det var bara två gånger. När jag kom tillbaka tittade mamma på mig, sådär speciellt som bara hon gör. Efter frukosten fick jag en kram.

Hon är fortfarande borta, jag längtar. Men saknaden är inte lika intensivt jobbig nu längre. Jag är inte ledig, fyller tillvaron med på tok för mycket jobb, var bara ledig två dagar över julen. Och julen är äntligen över, det underlättar också längtan. Men den finns där hela tiden och jag vill ha henne här nu.

Planen som fallerade

Detta är första julen på skilda håll för mig och dottern. De skulle fira norrut, långt bort, jag skulle jobba. Jobba mycket, mycket. Så att jag nästa år kan vara långledig utan dåligt samvete. Jag hade gjort upp en bra plan. Tagit ledig innan de skulle åka så att jag och dottern skulle mysa, även efter att de kommer hem för samma sak. Glad att jag har ett jobb där jag har möjlighet att justera arbetstiderna.

Jag är på fest, skämtar, blir skämtad med. Rodnar, skrattar. Är lycklig. Pratar skit, säger saker jag ångrar, men med trygga kända personer som vet och förstår. Vi har barnkalas för dottern, vi pysslar med alla hennes kompisar, ljudvolymen är hemsk, det börjar ringa i mitt ena öra, som tur är slutar det efter en stund.

Då ringer de från norr. Svärfar är inlagd. På det sjukhus som hittills har felbehandlat honom på så många sätt, de som har vägrat honom vård hela hösten under vilken han blivit allt sämre. Nu är han dålig. De vet inte av vad. De gör det ena felet efter det andra, å ena sidan säger de att han är döende, samtidigt skickar de honom runt på sjukhuset för massa bedömningar. Ingen av oss förstår hur de tänker, antagligen vill de mest kompensera för den tidigare uteblivna vården, men vi vet inte vad vi ska tro. Långa, många samtal.

Efter någon dag kommer beskedet. Svärfar är döende. Det handlar om timmar, kanske dagar. Exmaken packar, bokar ny biljett. Jag fick en dag med dottern. En dag som var full av gråt. Hon vill inte lämna mig. Den fina planeringen fallerade. Det fanns inget alternativ, inget val. Det är först nu hon verkligen inser att jag inte ska vara med i jul. Det fanns inget val. Men nu sitter jag här och tänker på knappt tre veckor utan dottern.

De hann upp, svärfar hänger i. Varannan dag är bättre, varannan sämre. Läkarna bråkar angående om de ska behandla honom eller inte, det redan tidigare dåliga förtroendet för sjukhuset brister alltmer. Jag läser godnattsaga på Skype, saknar, längtar, tröstar. Hon vill inte vara från mig på jul, inte hela julen. Dottern säger nästan beklagande att farfar fortfarande lever. Alla beslut man tvingas fatta.  Hur ska man förklara? Tryggheten  i vetskapen att hon inte hade velat vara utan sin pappa heller, i att hon har det bra. Men saknaden! Tur att jag jobbar så mycket i år!

Festligheter

Just nu är det mycket fest, det märks att julen närmar sig.

Sista veckan har jag varit på fest tre gånger, och haft ett barnkalas. Det har varit trevligt, jag har druckit för mycket, snackat oerhört mycket skit, trakasserat de som jobbar på akuten, blivit retad av kollegor och bara haft så himla kul. Varit allmänt, härligt onykter helt enkelt. Dock att vara lite lätt bakis samma dag som du ska arrangera barnkalas är inget som rekommenderas, som tur var hade jag nyktrat till innan barnen anlände och ljudvolymen steg.

Prioriteringar

Imorgon ska jag till Göteborg, shoppa, gå på Jul på Liseberg. Dagen efter jobb och party på kvällen, party som går under beteckningen "blöt fest/halsa ur dunken/se på sina kollegor med andra ögon eller inte vilja se dem i ögonen alls". Tredje dagen blir det ytterligare en fest, mer mysig hemma-hos glöggfest med ett improviserat band som ska spela. Fjärde dagen är det dags för barnkalas med ett gäng femåringar.

Visst känns det då som helt korrekt prioritering att istället för att vika tvätten som samlats ihop efter att ha kört sju maskiner under gårdagen, istället för att julpynta färdigt, tex klä grannen så jag blir av med alla kulor som helt täcker soffbordet eller kan ställa ner de fem banankartonger som står i ett hörn av vardagsrummet till förrådet, istället ställer jag mig och rensar ut sommarkläder ur garderoben och sorterar sockar? Visst känns det helt korrekt?

Barnböcker

Jag älskar, som ni säkert redan förstått, böcker. Det har ju gått så långt att jag har köpstopp på böcker, dock med en hel hoper undantag. Böcker till dottern tillhör det största undantaget även om jag även där måste börja fundera på mängden böcker jag släpar hem. Just nu fyller jag fem fack i en expedit-bokhylla med enbart alla hennes böcker och då har jag ändå precis städat ur en hel hylla med böcker som egentligen fortfarande funkar, men de smyger säkert in igen när julböckerna (som bara rummet en halv hylla) flyttas ut!

De ställen jag framförallt går köptips ifrån är två bloggar, Bokunge och Tiotusenord. Båda är otroligt bra och diskuterar inte bara boken utan även också hur man kan diskutera med sitt barn utifrån det man läser. Den första av bloggarna har just nu en tävling där man genom att tipsa om bloggen kan vara med i utlottningen av ett bokpaket, och det verkar bara innehålla bra böcker lämpade för min dotter!

Minimalism

Det där med minimalism är inte min grej, i varje fall inte när det kommer till dottern. Årets julkalendrar är ett tydligt bevis.

1, Lego friends. Inhandlades faktiskt redan i fjol. Sisådär tio dagar in i december var jag på Clas Ohlson och där reades förra årets kalendrar ut, hundra kronor istället för tvåhundrafemtio, har legat i förrådet och väntar sedan dess.

2, Svt:s, åker fram och tillbaka mellan mig och exmaken.

3, radions

4, Bamses, den som man alltid får med novembertidningen. Har älskar den sen jag var barn. Har tjugofem luckor och bakom den sista döljer sig alltid fredstecknet. Var den första kalender jag stötte på som var gjord så att det som var bakom luckan hörde ihop med framsidebilden och förändrade den.

5, Köpte även Icas kalender för en femma. Bakom varje lycka följer dig små tips på saker man kan göra i köket. Äppelgröt, clementingodis, saffranspopcorn och liknande. Riktigt lyckad.

6, i fjol köptes också panduros kalender med pyssel på rea. Tjugofyra påsar där jag fick hälften. Väldigt bra! Helt rätt nivå på pysslen som inte tar så lång tid. Hittills har vi gjort två. Den ser jag inte som en riktig kalender. Visa dagar görs ingen, andra dagar förhoppningsvis tre..

7, vi var i kyrkan på första advent, där fick hon en rolig kalender. Den är som en teater där varje lucka följer att det kommer till ett barn eller liknande.

8, igår fick hon en kalender av brandmännen, den tänkte jag gömma.

9, min mamma har gjort en helt fantastisk kalender. Ett paket varje dag. Finns julpyntsaker, ljusstakar och bara vackert och mysigt

Ja det var det. En liten lista. Funderar på att låta kyrkans och brandkårens flytta hem till exmaken.
Och de paketen från mormor som ska öppnas på hans dagar, kanske.

Femåring

Nu har jag en femåring här hemma.

Just därför känns svenska kyrkans julkampanj i år extra träffande.

"Barn dör för att de inte får tillräckligt med näringsrik mat, rent vatten eller sjukvård. Det ska vi ändra på! Var med och kämpa för att fler ska få fylla fem!
I år är målet för Svenska kyrkans julkampanj att fler ska få fylla fem. Vi stöder bland annat projekt i Etiopien, Sydafrika och Swaziland där mammor som lever i utsatta situationer får stöd av så kallade mentormammor.

I projektet får totalt 13 000 kvinnor och barn får stöd. Var med och kämpa för att fler ska få fylla fem!"

Jag hörde första gången talas om kampanjen dagen efter dotterns födelsedag. Det gjorde ont i magen då. Så nu har vi en låda där vi lägger pengar så att andra föräldrar ska få uppleva det jag upplever; en sprudlande glad unge som lugnt konstaterar att nu, nu är hon stor!