Extra känslig

Hela sensommaren, hela hösten, advent, jul och nyår, över flytten, hela tiden har jag varit så stabil, mått osannolikt bra. Varit förvånad själv över att jag hanterat det så bra, varit imponerad av mig!

Idag vet jag inte längre. Jag har haft en skitdag på jobbet och alltsedan lunchen har jag varit nära att börja gråta vid flera tillfällen. Det har varit två motgångar, ingen av dem särskilt stor, men de har tagit plats och känts. Och jag vet inte hur jag ska hantera dem. En sådan här dag, när ögonen är fulla av tårar som ömsom bränner i ögonen och ömsom svider på kinderna så önskar jag att jag kom hem till en varm famn, fick klä av mig kläderna, krypa ner i den nybäddade sängen och bara ligga tätt intill och känna huden. Den mänskliga kontakten, närheten. Det är inte maken jag saknar för jag har inte kunnat dela mina tankar kring jobbet med honom på länge, men någon, något.

Jag blir själv chockad av hur stort det här blev idag. Jag borde inte reagera såhär stort, såhär hårt. Jag blir orolig att det ligger massa obearbetat där inne i hjärnan och själen som jag behöver ta tag i, men det får gärna dröja lite till. Samtidigt vill jag ju inte heller hålla inne det om det nu är så att det vill komma ut, för då tror jag att jag mår bäst av att ta hand om det, hur jag nu gör det.

Idag blev det extra jobbigt för den kollega som jag delar rum med är tillfälligt på en annan arbetsplats i några veckor och det gjorde att jag inte riktigt kunde spy ut min galla över det som hände idag. Det hade varit skönt att få ventilera lite, innan jag gjorde helg, men så blev det inte.

Symbolik

Jag har klippt av mig håret, kort! Just nu finns det nog inte ett hårstrå någonstans på mitt huvud som är längre än två centimeter, de flesta är kortare.

En äldre, manlig kollega frågade mig om det var någon sorts protest. Jag svarade nej. Sa som det var, att jag har funderat på att klippa det kort i flera år, pratat om det såpass mycket att dottern också velat klippa kort, men att jag inte haft tiden, inte tagit tag i det. Men nu gjorde jag det.

Det är sanningen, samtidigt kommer jag inte ifrån, när jag sitter här för mig själv och tänker, att det nog kan finnas flera sanningar..

Jag hade långt hår när jag och maken träffades. Det har sedan dess haft alla möjliga länder, varierande från page (eller vad det nu heter, allt hår till ungefär örsnibbshöjd (när det var torrt, det är lockigt så längden är alltid svår att säga) och rakat i nacken) till riktigt långt, så att jag kan ha 10 cm fläta, eller så det hänger till mitt på ryggen. Men för ungefär åtta år sedan tog jag mod till mig och klippte kort (inte jätte, men ändå kort). Därefter reste vi i Asien i fyra månader och där blev det på ett ställe problem med mitt korta hår. I Vientienne, huvudstaden i Laos, hamnade jag hos en hårfrisörska som inte kunde klippa kort hår. Så på vissa ställen blev håret en halv centimeter och på vissa ställen tre. Det såg för illa ut! Så allt rakades bort, det fanns inget vettigt alternativ. Och jag trivdes i kort hår!

När vi kom hem började jag spara ut till vårt bröllop. Sedan har jag haft det ömsom långt, ömsom kort, men jag tror inte att det var en slump att jag just nu, efter flera års tjatande äntligen tog tag i saken och klippte av det. Det är ju en viss symbolik... Samtidigt är det väl lite så det är vid en skilsmässa, man måste tag i saker för att komma vidare. Framförallt tror jag att det var en markering för mig och maken på att livet går vidare, att man förändras, att man måste göra det! Att nu börjar mitt nya liv, ett liv där jag måste ta nya steg, pröva nya saker, hitta igen vad jag vill och behöver och även lägga till nya måsten, förhoppningsvis positiva sådana.

Jag trivs hursomhelst ypperligt (ett ord jag sällan använder) med mitt kort-korta hår!

Det börjar komma på plats

Lägenheten börjar alltmer kännas som en plats där jag bor.

Idag kom sängen som jag beställde innan jul, mamma och pappa var här och hjälpte mig att hämta den. Det är den enda sak där jag hittills lagt mycket pengar och det känns bra att den äntligen är här. Hittills har jag sovit i bäddsoffan i vardagsrummet och mitt sovrum har använts som en lagerplats. Det har gått bra men det här blir bättre. Sängen kändes dock förvånande hård när jag provade den, men de påstår att man ska ge det en månad innan sängen har sjunkit ihop lite och mjukat till sig.

Jag har mycket kvar att ordna med, framförallt måste jag få koll på var jag har saker och ting. Syrran har varit här och ställt in vissa saker i garderober och skåp och jag hittar inte. Jag har massa mer kartonger med böcker i som ska upp och jag har en bokhylla till kokböckerna att inhandla. Men det tar sig. Allt stort, som jag måste ha hjälp med, är iochmed sängens ankomst avklarat.

Nu har jag några dagar när jag är ensam här. Jag jobbar mycket udda tider, kvällar, nätter. Det innebär också att jag kan känna mig för över helgen, vänja mig, förhoppningsvis börja känna mer att detta är mitt hem.

Nu ska jag bädda sängen, diska disken, äta något (vad?) Och antagligen slappa lite.

Första gången

Just nu är det mycket första gången i mitt liv.

Idag första gången jag har tvättid i min lägenhet. Insåg att det bara fanns en maskin och inte två som jag är van vid. Har också insett att ofta bokar man två eller tre tvättider på raken här. Två tvättider är en hel dag. Det är ingen av grannarna som riktigt vet vilken tid brytpunkten är. Men det är inte så noga, vi är fyra lägenheter på den tvättstugan så jag antar att det löser sig. Jag har tvättid från idag på dagen någon gång till imorgon kväll.

Imorgon är första gången vi ska bjuda maken på middag. Fisk tänkte jag mig. Det blir spännande! Vi ska försöka lite saker också, men inte så mycket. Jag borde köpa sallad (vill ju göra något bra första gången liksom..) men vi får se om det hinns. Annars blir det efterrätt och det uppskattas nog mer både av gästen och dottern.

Förlossningsberättelser när du är gravid

Det här fenomenet med förlossningsberättelser, den ena värre än den andra, som berättas för den gravida kvinnan och hennes partner fast de inte har bett om det... Lite på samma sätt verkar människor i min omgivning reagera när jag berättar att jag ska skilja mig. De som har de bästa erfarenheterna, de värsta råden, det är de som yttrar sig först och starkast och vill stötta, ge tips.. Det är deras tid i strålkastaren..

Som tur är kryper även de andra erfarenheterna fram, ofta senare, i enrum.
Hon som har en skild dotter och utan att tveka, utan att fundera så föreslår hon att jag kan ju åka med dottern den långa vägen till svärföräldrarna och hälsa på, att hon förutsätter att min kontakt med dem inte är över nu.
Hon som själv skilde sig för tjugo år sen och berättar att hon och ex-maken fortfarande firar jul tillsammans och med i firandet är både de gemensamma barnen, nu med egna familjer och deras egna nya respektive.
Han som bildar familj med en kvinna som har barn med en annan man sedan tidigare och med värme i rösten berättar om den tidigare mannen och hur skönt det är att de bor så nära varandra så att allt fungerar bra i (styv)dotterns liv.

De historierna ger mig hopp för framtiden!

Reaktioner jag fått när jag berättat om vår skilsmässa

Under det här halvåret har jag fått många olika reaktioner på att jag ska skiljas. Många reaktioner förstår jag, men vissa är så konstiga. Framförallt är reaktionerna märkliga hos en stor andel av de som själva skilt sig och där speglar reaktionerna nog i stor grad deras egna erfarenheter av skilsmässa.

Den reaktion som stört mig mest på djupet är andras åsikter om mitt ansvar vid en skilsmässa.
Vår relation som skilda kommer vara ytterst ojämlik, i varje fall när det kommer till den ekonomiska aspekten. Jag har en fast tjänst, har en bra lön och har familj som kan hjälpa mig ekonomiskt om det skulle knipa. Min man är långtidssjukskriven och har inte samma möjligheter till stöd. Trots att vissa av mina kollegor vet om detta har de ändå ha åsikten att jag ska försöka roffa åt mig så mycket som möjligt vid bodelningen. Jag har så svårt att förstå hur de tänker. Om det är någon av oss som utan större problem kan ersätta en ekonomisk felfördelning så är det jag. Om jag får majoriteten av våra bra saker så kommer han aldrig kunna ersätta det utan att göra avkall på så mycket i sitt liv att det inte är rimligt. Medan jag antagligen kan köpa åtminstone en, kanske två, nya soffor från IKEA under en månad utan att det ligger mig påtagligt i fatet nästa månad. Dessutom tycker jag fortfarande om min man. Han är min närmsta vän och utöver det är han pappa till min dotter. Jag vill att han ska må bra och ha ett fungerande och trevligt hem för hennes skull (för hon kommer ju bo i det hemmet under halva sin uppväxt) men också för sin egen skull. Jga vill att han ska må bra, både för henne och för sig. Och att då höra kommentarer om att jag ska roffa åt mig, det får mig bara att bli illamående. Eller inlindade kommentarer att jag vet väl att jag inte har skyldighet att... Men det har jag visst! Kanske ingen lagstadgad skyldighet, men en indirekt skyldighet gentemot min dotter att göra vad jag kan (inom vissa gränser) för att hennes pappa ska må bra. Många förutsätter att jag tycker illa om honom och så är det visserligen vissa dagar, men framförallt är han min närmsta vän. Men bara för att du har en god vän innebär inte det att ni klarar att leva tillsammans.

Andra reaktioner som jag ogillat, men inte lika starkt är kommentarer om att vi borde tänka om och tänka på vår lilla dotter. Reaktioner som att en skilsmässa likställs med världens undergång.

Nu är det dags att sova. Imorgon är sista kvällen jag har utan dottern detta varvet så nu måste jag komma i säng så jag orkar göra något praktiskt med packningen efter jobbet imorgon.

Siffror

Antal timmar jag var på jobbet förra veckan: 55
Antal nätter som jag sov under fem timmar: 3
Antal timmar det tog innan jag förstod varför jag var så trött igår: 2
Antal hop-parade strumpor jag fick med mig vid flytten: 1
Antal ikea-möbler jag monterat ihop hittills: 6
Antal banankartonger jag tömt: 17
Antal papperspåsar med böcker som är uppackade i bokhyllorna: 11
Antal nätter jag nu ska sova ensam i lägenheten: 4

Snö

Eftersom det har kommit snö sista veckan var det idag dags att åka pulka med några kollegor. Roligt! Men oj vad trött jag är nu. Sitter i fåtöljen och somnar nästan, förstår inte hur jag ska kunna lägga liten.

Första natten

Visa inlägg nu kring flytten kommer troligtvis bli av uppräkningskaraktär, det är mest för att jag själv ska komma ihåg just den här perioden i mitt liv.

Igår kväll när dottern lagt sig packade jag upp några kartonger, letade efter kläder, sängkläder och allt mellan himmel och jord. Maken kom över med ett lakan, min tandborste och en av dotterns nässprayer (medicinerna är inte uppdelade än, vi har inte så mycket men det är bra att det finns lite varierat på båda ställena hellre än att en får all Alvedon en annan all Voltaren och det har funnits mycket annat som varit viktigare) eftersom att hennes näsa bara rann. Jag installerade Tv:n, vilket tog 90 minuter när jag räknade med Telia-en timme.. Jag bäddade, förberedde för idag. Somnade vid halv ett.

Klockan tre vaknade dottern, oj vad konstigt det var, ny säng, nytt rum, mamma som sover i bäddsoffan i vardagsrummet, spännande! Sen var hon vaken till sex! Mamma-piggelin! Jobbat idag, hämtat på dagis, stekt blodpudding, badat länge tillsammans med dottern i vårt badkar (hon fick välja på att se på tv eller bada!), nattat, diskat efter dagens och gårdagens middag, packat upp en kartong, byggt ihop en expedit-bokhylla från IKEA (4x4), gått in till orolig dotter som känns lite varm och hållit handen några minuter och nu ska jag äta och sova!

Hoppas nu på en bättre natt. Imorgon ska alla kartongerna i köket vara uppackade och dotterns fåtölj hopmonterad och då måste jag bestämma hur bokhyllorna i mitt sovrum ska stå! Jag måste komma på vad vi ska äta imorgon också!

Inflyttad

Idag har vi flyttat in i vår lägenhet. Allt har gått så bra. Dottern sover. Jag har tillbringat en timme i telefon med Telia för att försöka få igång tv:n, nu funkar det, men mobilen får inte kontakt med Wifi:n. Det tror de på Telia är mobilens fel. Datorn har inte kommit hit än, men det känns inte lika viktigt som tv:n.

Det enda negativa hittills är att jag har insett hur kallt det är på golvet. Elementen är på max, ventilationen är minskad och så får vi se var det landar. Dottern sover med raggsockor som mormor har stickat, jag ska bädda med tjockaste täcket. Så får vi se om det blivit varmare till imorgon.

Det är härligt att vara här!

Det närmar sig..

.. och nu känns det bara spännande. Imorgon ska jag och lilla skrutt sova första natten i vår nya lägenhet. Det ska bli så spännande. Jag har mycket kvar att göra innan dess, men det viktigaste är gjort, hennes säng är monterad (ska bara spika fast ribb-botten med 6 spikar) och bokhyllan är på plats.

Jag jobbar natt inatt igen, hoppas att denna natten blir bättre än den förra då jag bara fick sova mellan tre och sju (och väcktes kort vid fem-tiden, men somnade snabbt om igen). När jag går av mitt pass imorgon ska jag hem och sova några timmar och sedan ska jag köra ett lass med mina och dotterns kläder samt lite allmänt smått och gott som jag har plockat ihop i sista minuten. Jag tar nog med mig maken också för det vore skönt att vara två när köksbordet ska monteras. Och förhoppningsvis kan vi få monterat en stor bokhylla också, men eftersom några av träpluggarna gick sönder vid flytten så får vi se om de nya hinner komma på posten. Annars får vi flytta bokhyllan så den inte ligger mitt på vardagsrumsgolvet och tar upp plats.

Planen är att jag imorgon förhoppningsvis kan hämta henne lite tidigare från dagis, sen går vi hem äter något (VAD???) och tappar upp ett badkar och badar tillsammans innan det är dags för att läsa godnattsagan, så jag vill också ha hunnit packa upp hennes böcker och lite gosedjur.. Om hon somnar återstår väl att se, det finns en risk att det här är för spännande och stort för att det ska vara lätt att somna. I så fall får vi väl lägga oss tillsammans i bäddsoffan i vardagsrummet (för min säng har inte kommit än) och så får jag bära över henne ifall jag fortfarande är vaken när hon har somnat, men för det finns inga garantier.

Imorgon är första dagen på mitt nya liv. Det känns häftigt!

Faktiskt inte dystert

Jag märker att när jag skriver så har det nu på sistone blivit väldigt mycket dystert. Det är synd för jag är inte så dyster egentligen. Jag tror att jag bara är överväldigad av allt jobb. Det tar sådan tid med fördelning, packning, körning av sakerna. 70 banankartonger med saker, tio med böcker och ytterligare drygt tjugo vanliga papperskassar med böcker har vi hittills kört och då har vi ett helt förråd där vi inte ens har börjat fördela sakerna. Jag har inte heller börjat packa upp något förutom två kartonger med kökssaker. Vi har gjort så mycket, men ändå har vi så mycket kvar att göra. Och till det kommer allt som jag ska göra sen.

Vi har bestämt att vissa saker får helt enkelt vara till senare. Det viktigaste är att det som måste vara bestämt för att vi ska kunna leva våra nya separata liv är bestämt. Där har vi inte långt kvar.

Vi planerar att under våren ha dottern halva veckor till att börja med. Vi skyller på att hon är fyra år och en vecka ifrån den ena eller andra föräldern är för lång tid, men för egen del är det framförallt att jag känner att en vecka utan henne vore för lång tid. Så vi börjar med halva veckor och planerar att äta middag tillsammans två gånger per vecka, en gång i vardera hemmet. I samband med dessa tillfällen får vi fortsätta fördelningen, köra saker från det osorterade förrådet och gå igenom. Julsakerna körde vi bara bort dit nu efter julen och bestämde att de delar vi upp i september, det fanns så mycket som var mer angeläget nu än just julsakerna..

Så jag är överväldigad av mängden jobb som är framför mig. Men jag tycker att det ska bli roligt också. Bara det här att sitta och titta i IKEA-appen, åka till Mio, gå in på Hemtex, fundera över vilken mat jag vill laga, vad jag vill göra med mina lediga kvällar när de kommer (för i början kommer jag nog vara allt annat än ledig de kvällar då jag inte har dottern..), vilka rutiner jag vill ta med mig och vilka nya jag vill försöka få till. Jag är angelägen om att jag vill börja på rätt sätt från början, se till att få in nya vanor i mitt nya hem både för mig och dottern. Så att inte de rutiner och vanor som jag inte tycker om (allt för mycket tv-tittande, som accentuerat sista veckorna då vi båda vuxna behövt fördela/sortera/packa utan inblandning, att dottern totalt hatar att se skidor på tv, vilket jag gärna gör, och andra sådana saker) bara hänger med av bara farten och så att nya vanor som att både jag och dottern måste bli bättre på att var för sig och tillsammans plocka undan den skit vi drar fram.. Förhoppningsvis kommer det senare gå lättare iom att jag försöker skaffa gott om förvaring och tänka till när jag väljer möblerna.

Angående dysterheten så ska det dock också erkännas att första månaden efter att vi bestämde om skilsmässan var jag snarast euforisk. Jag tänkte bara på allt som skulle bli bättre, på allt jag skulle slippa, jag såg bara de positiva aspekterna med skilsmässan (och de är många). Sedan har tiden gått och allteftersom har också allt det jag kommer sakna sakta smygit sig in i mina tankar (och det är också mycket). Då har det där euforiska försvunnit och det andra har fått ta större plats. Samtidigt har det euforiska istället ersatts av en stilla glädje och längtan efter mitt liv. Och där någonstans är jag nu. Än har det inte börjat, men snart. Mitt och dotterns liv i vårt nya hem, jag hoppas och tror att det kommer bli bra, men det kommer inte att gå automatiskt utan det kommer att kräva ansträngning. Men det ser jag också fram emot, att få göra saker för mig, på mitt vis!

Att skapa ett hem

Jag har tidigare skrivit om det där med att skapa ett hem. De tankarna finns mycket i mitt huvud nu.

Flytten närmar sig allt mer. Förra veckan kom mina föräldrar och den dagen flyttade vi alla tunga saker. Det innebar sju bokhyllor och en bäddsoffa. I helgen var jag på IKEA och inhandlade några stolar, ett badrumsskåp, ett köksbord och lite allmänt smått och gott, tidigare har två byråer och en kökspall inhandlats. Dotterns säng ska köras dit imorgon, så också soffbordet och tv:n. Min säng kommer om några veckor.

Nu återstår att montera, skruva, hamra... Försöka skapa ett hem.

Lägenheten har potential, återstår att se om jag har det...

Vi har kvar att fördela massor av saker. Vi har inte orkat under hösten, stuckit huvudet i sanden och inte velat ta besluten. Har nog också båda varit rädda att det kommer leda till bråk när vi väl börjar besluta om vilka saker som är hans och vilka saker som är mina. Vissa saker är ju mer känslomässigt laddade än andra. Men varje kategori som vi har fördelat har gått bra. Vi har dragit en suck av lättnad varje gång, bråken började inte denna gången heller! Det som är kvar att fördela för att jag ska kunna flytta dit är dotterns kläder och lite köksgrejer. Sen måste jag ha hunnit packa upp vissa saker (sängkläder/handdukar, vet inte ens var den lådan står!) och framförallt göra dotterns rum till en mysig plats så att hon kan börja känna att det är hennes hem redan från början.

Planen är att flytten av mig och dottern går på torsdag men till dess är det mycket som ska göras. Som tur är jobbar jag natt inatt så förhoppningsvis, om det är lugnt på jobbet, så kan jag montera ihop dotterns säng imorgon, ordna med bokhylla och lite gosedjur i hennes rum, kanske ordna med en gardin (har dock ingen aning om hur den ska se ut eller vad jag har), packa upp porslin, bestick, glas. Förhoppningsvis ha ordnat så att tv:n är inkopplad. Det skulle underlätta för den fortsatta uppackningen..

Packning

Banankartonger har hämtats, tömts på plast, fyllts med böcker/kläder/leksaker/tallrikar, bärts till bilen, körts, bärts in, men ännu inte packats upp. Hittills sjuttio kartonger! Och ännu är det så mycket som inte är fördelat.

Dotterns rum började vi med igår, vi har velat att det ska vara intakt så länge som möjligt. Igår tog vi hennes böcker, filmer, gosedjur, dockor, plastiga saker. Det som är kvar är pyssel, kläder, pärlor, snickeri-saker, pussel. Kläder blir den stora biten.

Så mycket tid det tar. Kring vissa saker även mycket känslor. Men det går framåt!

Vad ska man kalla varandra nu?

Exet?
Dotterns pappa?
Namnet?
Min före detta man?
Min vän?

Så mycket att fundera över!

Är mycket tacksam att

Han den där
Skitstöveln
Svinet
Den där idioten

inte finns med bland de möjliga alternativen!

Alla underbara vänner!

Vad tacksam jag är för allt stöd vi får av vännerna! Vi har en säng till dottern nu. Den är fantastiskt fin och nostalgisk. Min mamma och hennes syster sov i den när de var barn. Den är samtidigt svårbäddad och har höga kanter som det sparkas i en del i sömnen. Vi har planer på att börja sluta med nattblöja snart och att då ha en svårbäddad säng verkar inte som en bra idé.

(Egentligen har vi haft planer på att sluta med nattblöja länge, men först skulle hon vara helt torr dagtid och vi började ovanligt sent med det pga en svår förstoppning som gjorde att dottern vägrade potta eller risker totalt. Sen tog det naturligtvis en tid från slutet med blöjor till att hon verkligen var "helt" torr (om man nu kan säga det om en 4-åring). Sen kände vi att vi väntar tills skilsmässan är genomförd. Och då insåg vi att ingen ville ha hennes befintliga säng pga att maken inte är så förtjust i den och pga att jag tycker den är svårbäddad.)

I den vevan ringde två kompisar mig och hade tänkt att iom (är det en riktig förkortning förresten?) skilsmässan så behövde vi säkert en till säng och det hade ju de en stående. Så vips fick vi två sängar som förhoppningsvis blir helt perfekta. Den ena har redan anlänt och den andra hämtar vi snart. Tacksamhet!

En annan sak som verkligen betytt mycket för mig är de tillfällen när vi fått två tack-kort eller julkort. Ett till maken och dottern och ett till mig och dottern. Vad härligt att folk skickar två! Så foton på vänners barn kan finnas i båda dotterns hem. Ånyo, tacksamhet!