måndag 23 februari 2015

Förskoleklass, del tre av hundra?

Idag fick vi besked om förskoleklass. Det visade sig att ingen av de tre skolor vi valt hade utrymme att ta emot några ytterligare barn än de som fanns i deras upptagningsområde. Så vi får hålla till godo med den som hon hör till geografiskt, dvs den vi absolut inte vill ha henne i. Det känns som att det kommer bli en följetong det här..

söndag 22 februari 2015

Fortsättning följer

Tydligen tyckte den där lilla gosungen som jag har att leken igår (där jag sov) var så himla rolig så när jag i förmiddags råkade säga något om att jag var trött så tog hon mig i handen, ledde mig till sin säng och sa till mig på skarpen att nu var jag hennes bäbis och hon var mamman. Nu skulle jag sova för jag var trött. Först var jag dock tvungen att sätta på Emil på cd-spelaren (måste verkligen komma ihåg att tacka mina föräldrar ordentligt för den julklappen) och sen fick jag säga till henne om jag behövde något.

Så jag sov i två timmar (gick upp och startade om cd-skivan någonstans i mitten) och vaknade av att hon glatt förkunnade att nu var polkagrisstängerna slut...

lördag 21 februari 2015

Tröttheten

Idag slog den plötsligt till, den enorma tröttheten. Jag läste bok för dottern och helt plötsligt var det enda jag kunde tänka på sömn. Dottern började prata om lego och jag insåg att det finns ingen möjlighet att jag tar mig igenom den här dagen utan att få sova. Klockan var 14, möjligtvis 15..

Så. Jag tog till den där julklappen (cd-spelaren) som dottern fick. Satte på Ronja Rövardotter och lade mig att vila i hennes säng (som är för kort för mig). Hon var så nöjd. Jag var hennes bäbis. Hon kom med vatten, godis och gosedjur till mig. Ibland fick jag höra att jag snarkade.. Helt plötsligt var klockan efter 19. Då brukar hon lägga sig. Istället blev det middag, tv-mys och mer Astrid Lindgren som godnattsaga och på tok för sen läggning för gullungen..

Och jag känner mig inte jättepigg, men inser att jag borde diska och kanske äta lite glass..

tisdag 17 februari 2015

En godis

Jag är med i hyresgästföreningen. Det innebär bland annat att jag får deras tidning Hem & Hyra. Den brukar jag ha liggande på toa som lektyr tills den slängs.

I det nu aktuella numret är det en artikel i lokaldelen om en säljare som arbetar i en butik för sexleksaker. Hon har homepartyn. På en av bilderna står hon med en dildo i handen. (Här hade jag egentligen tagit ett foto av bilden och bifogat men sen slog det mig att det är säkert massa copyright och sånt som jag inte kan ett dugg om, så tyvärr får ni inte se bilden.)

Dottern fascineras av bilden. Hon funderar vad tusan det är den där människan håller i handen. Det kanske är en leksak? Eller kanske en krok? Slutligen kommer hon på det, det är en godis! För den har en färgglad prick precis där säljaren håller i den.

Jag orkar inte ens börja tänka på hur jag ska förklara så jag instämmer glatt!

måndag 16 februari 2015

Njutbart

Jag gör pasta.

Färsk pasta med ädelost, päron, balsamico, rucola och valnötter.

Ett stort glas rödvin.

Jag ser Liv Strömqvist tänker på dig.
(som finns på play några timmar till)

Det är måndag och jag njuter!

lördag 14 februari 2015

Dog

Insåg att jag bör nog förtydliga.

Dog och dog.. Han fick hjärtstopp. Så han dog. För han kom ju inte igång igen. Men känslan i bussen var ändå otroligt lugn, så jag vet inte hur mycket de andra förstod. Att döma av kommentarerna jag fick efteråt var det nog många som inte förstod. Men som sagt, jag återkommer.

torsdag 12 februari 2015

London

Vi har hunnit med att vara i London också.

London var som alltid fantastiskt.

Vi var ostrukturerade. Hade pga post-jul-trötthet följt av svärfars begravning inte orkat/hunnit planera vad vi ville prioritera att se/göra i London och därmed planerades det en dag i taget på plats. Vilket inte är det optimala för två så ostrukturerade själar som vi.

Mycket museum. Jag älskade Natural history museum, hade kunnat hänga där hela veckan. Vi hann även med British museum, Victoria and Albert childhood museum, Disney store med stor Frost-avdelning, åka London-buss, den underbara lekparken i Hyde Park, Hamleys, båttur och Brick Lane. Tyvärr blev det inte så mycket shopping som vi hade önskat, om man bortser från shopping associerad med dottern.

Det var bra. Nu är jag tämligen mätt på allt som har med umgänge med exmaken att göra men konstigt vore det väl annars.

Det som också stannar kvar i minnet från London är resorna till och från. På vägen dit strul med exmakens pass, vi fick fixa ett akut-pass, vilket orsakade en del stress. På vägen hem mer kaosartat då en av flygbussens passagerare plötsligt dog. Det kommer nog ett inlägg om det framöver, men jag tror det måste landa lite till först.

onsdag 4 februari 2015

Glad - spoiler gårdagens Masterchef

Jag ser på gårdagens masterchef. Avsnittet där Rachel får en chans att tävla om immunitet. Hon har roligt när hon lagar mat, hon gör det bra, men det funkar inte. På slutet ber de mästaren kommentera hennes matlagning "du som har sett henne arbeta hela dagen, har du någon kommentar?". Kommentaren blir att hon har varit så glad, att hon har lett hela dagen, hon ler även nu. Och jag ser på leendet, som känns ledset. Ett leende för att skydda sig själv. Att inte erkänna sorgen och besvikelsen över att hon inte lyckades. (Ja, jag vet att de klipper massor, det kanske bara är jag som inbillar mig.)

Jag tänker på min gymnasietid. På hur jag alltid var glad. Hur jag fick höra det av lärarna. "Här kommer glada Lisa", "Vad härligt att se dig Lisa, du är alltid så glad". Jag var inte Lisa, jag var Glada Lisa. Jag kände mig tvingad att leva upp till den bilden. Jag minns en dag då jag inte var glad. Jag var inte ledsen, det var en helt vanlig dag, men jag var inte glad. Så många kommentarer jag fick.  Något måste vara fel. Lisa är inte glad. Därefter var jag Glada Lisa. Hemma var jag arg, ledsen, smällde i dörrar. Men inte i skolan.

Jag är fortfarande Glada Lisa. Självklart inte lika utpräglat som då, men.. Hon har varit en del av min identitet så länge att jag inte riktigt vet hur jag ska få bort henne. Hon finns med mig jämt. Samtidigt är det bara några år (två-tre) som jag faktiskt tänkt att det vore nyttigt för mig att bli av med henne. Jag blir oerhört glad (!) de gånger någon beskriver mig med ett annat adjektiv än just det. Jag har långa samtal med dottern om att det är viktigt att vara som man är, som man känner. För några år sedan (ett-två?) hade hon en period då hon ansåg att det var viktigt att vara glad som motsats till arg/besviken/ledsen. Det var nog i anslutning till skilsmässan och det var känsligt om jag inte var glad. "Var glad mamma, var glad". Då började våra samtal. Nu var det längesedan de behövdes.

Jag har svårt att på jobbet vara något annat än glad. Skämtar, kommer med rappa kommentarer, menade att få andra att skratta, pajas, fast utan att ta alltför mycket plats. Jag sitter gärna tyst, men en kommentar då och då. Jag övar mig på att vara seriösare. Men vad svårt det är att byta roll. Den är ju ett skydd, ett skal. Som döljer den riktiga Lisa.

Det här året, sedan skilsmässan gick igenom och vi flyttade isär har jag fått öva mig mycket. Jag har svårt att släppa garden när jag är med mina kollegor, men när jag är med andra yrkeskategorier går det lättare. Mina kollegor skiljer sig inte. De är gifta i sjuttio år ungefär. Men i de andra yrkeskategorierna är det vanligare med skilsmässor. Då är det också lättare att prata om det svåra med en skilsmässa. Om saknaden efter någon (men oftast är jag nöjd att vara själv), om den där balansen jag söker, om besvikelsen över att det inte blev som jag har önskat/tänkt. Om jag pratar om det med mina kollegor är jag rädd att de ska tro att jag ångrar mig (vilket jag inte gör) men med de andra har jag inga sådana rädslor. Samtidigt tror jag att även för måste jag våga. Mina kollegor kan nog förstå mer än vad jag vågat berätta. Jag måste våga lite. Både för vänskapen skull och för min. Och för arbetets. Jag vill inte vara Glada Lisa hela livet. Jag vill vara Lisa. Som faktiskt är allvarlig också, och som tillåts vara det!

Onsdagskväll

Nej men visst känns tre timmars nattning av dotter som en helt okej sysselsättning en onsdagskväll när jag inte ätit sen lunch.

Nu ska jag försöka stifta närmre bekantskap med de två semlorna som jag köpte igår men tydligen glömde ställa in i kylen.

Nackdelar med skolvalet

Det ligger och mal i bakhuvudet, det där skolvalet vi gjort. Jag är nöjd med beslutet men sen finns ju den där stora, stora nackdelen: att hon troligen inte hamnar med kompisarna från förskolan.

Hon är ganska egensinnig dottern. Inte ett dugg intresserad av att göra vad andra säger till henne bara för att. Hon har också svårt att ta in att andra är lika viktiga som hon, att i en grupp måste man dela med sig inte bara av saker utan också av tiden som man står i centrum.

Idag var hon och jag på förstadie till simskola. Det går ut på att man leker i vattnet och ökar på att gradvis befinna sig mer under vattnet. Hoppa, bubbla, plaska, leka groda, haj och delfin. Vi var där lite innan det började så att hon fick åka rutschkana. Sen började det. Ledaren frågade om någon hade gjort något roligt idag. Dottern tog ordet, pratade högst, berättade att hon hade åkt vattenrutschkana. Ledaren frågade om någon hade gjort något roligt på förskolan, fyra av barnen börjar prata. Ledaren vände sig till ett av barnen, då tystnade två av de andra men inte min dotter inte. Hon fortsatte prata. Sen skulle de i vattnet. De fick instruktioner som dottern följde till hälften. De fick nya instruktioner "gör så här, ställ ett sen där borta". Dottern gjorde som de skulle men efter att ha stått still i två sekunder började hon istället hoppa runt och plaska varpå två av de andra barnen också gjorde så. Och på den vägen fortsatte det i en halvtimme. När de skulle testa att flyta med huvudet mot kanten så kom frågan "varför". Jag tycker att det är bra att hon frågar men ibland blir det för mycket.

Det jag är orolig för är att det kommer bli problem när hon börjar förskoleklass. Hon behöver veta ordentligt varför hon ska göra något om det ska göras på ett visst sätt och de för svaren som jag ibland tar till "för att det är så" eller "för att jag säger så" tycker hon är tämligen meningslösa. Ibland är de ju det också, när jag är trött och inte orkar förklara och vi har bråkat mycket. Men ibland måste man göra saker bara för att det är så, fast nu kommer jag spolat inte på ett enda exempel. Hon kan dessutom vara ganska fröken-aktig, lägga sig i vad andra barn gör, vilja rätta, vilja hjälpa. Bra ibland, otroligt irriterande andra gånger. Jag är helt enkelt orolig att hon inte kommer få några kompisar, det är väl dit jag är på väg.

Jag vill ha facit nu, kommer det här bli bra? Och det hör halvåret innan förskoleklassen börjar är målet att hjälpa henne så mycket vi bara kan med att bli lite bättre i samband med aktiviteter i grupp.

tisdag 3 februari 2015

Förskoleklass

Min lilla älskling ska börja förskoleklass till hösten. Det känns läskigt och stort. Jag vill att hon ska vara liten alltid, vilja sova i min säng, krypa intill, nära, nära. Jag vill att hon ska utvecklas, ta stora steg, fortsätta vara så himla häftig, så tuff. Hon kommer alltid vara min bäbis. Hon kommer en dag vara min vuxna dotter, kanske själv ha barn, förhoppningsvis ha ett liv som hon är lycklig med. Hon kommer vara min bäbis! Det känns läskigt och stort.

Igår var det dags att välja förskoleklass. Och som vi har funderat. Det var inte lätt. Jag bor hundra meter från skolan som hon automatiskt tillhör. Jag ser den från min ytterdörr. Alla barnen på hennes förskola kommer hamna där ifall deras föräldrar inte väljer något annat. Skolan har elever med olika kulturell bakgrund, något som jag tyckt varit en stor fördel på hennes förskola.

Vi satte henne i kö till en privatskola för ett år sedan. Naturligtvis på tok för sent. Trettionde reserv till en klass med knappt så många elever. Jag var på ett informationsmöte där. Massa ljushyade medvetna föräldrar som har gjort ett aktivt val för sina barn. En väldigt homogen grupp. Det kändes tråkigt. Samtidigt engagerade föräldrar, mycket utepedagogik, mycket medhavda matsäckar och alla barnen ska ha cyklar, skidor, skridskor.

Den skolan hon automatiskt tillhör är raka motsatsen. Den enda fördelen som jag ser det är just att den är multikulturell, att gruppen blir heterogen. Det är ett stort plus. Men där finns också gruppen barn vars föräldrar inte är engagerade (och där säger mina fördomar att det inte är gruppen som invandrat hit från andra länder utan det är de som är födda här) som har det så tufft med arbetslöshet, sjukskrivningar och andra ekonomiska trångmål att de knappt får sin egen vardag att gå ihop. Där finns barnen som aldrig stöter på motstånd från föräldrarna, för att föräldrarna inte orkar, barnen som skriker, lever rövare och tar plats. Det är skolan som är den sämsta i stan. Inte ens hon som är svägerska till rektorn har något egentligt bra att säga, annat än att rektorn och lärarna kämpar. Det är skolan där eleverna skriker, för det inte finns någon arbetsro, där man hellre flyttar på den mobbade eleven än mobbarna. Det är skolan med låga betyg och resultat på nationella proven i årskurs sex och med minst andel behöriga lärare. Det är skolan där dotterns kompisar kommer gå och som ligger hundra meter bort.

Så vi valde tre andra skolor. En riktigt bra, en bra och en utifrån perspektivet "den KAN ju inte vara sämre". Men jag hoppas hon slipper den sista, den ligger långt bort och att ta bilen fram och tillbaka till jobbet som ligger en kilometer bort för att lämna dottern på skolan fyra kilometer bort känns jobbigt. Men samtidigt så självklart värt det.

Vi lyckades övertala föräldrarna till dotterns bästa vän att söka samma sak, så nu hoppas vi att vi har turen med oss. Om en månad får vi besked.