Långt om länge

Såhär knappt två år efter att dottern slutade med napp så har jag äntligen avbeställt mam:s nyhetsbrev på mailen.

Döden

Jag har fortsatt se på programmet om döden. Egentligen skulle varje avsnitt kunna medföra ett eget inlägg. Det väcker mycket funderingar. Jag har skrivit ett inlägg om avsnitt fyra, det handlade om barns död. Det ligger dock och väntar på publicering någon/några dagar. Det behöver få gro, jag behöver känna efter att orden känns rätt.

Igår såg jag på två avsnitt, om den döda kroppen och om den plötsliga döden. Idag har jag sett på tre avsnitt, om döden hos barn, om döden som man vet skall komma (när man är sjuk) och om själva dödsögonblicket. Det väcks tankar, jag tänker på möten, på människor jag träffat, på att ge jobbiga besked i yrket. Jag tänker på den plötsliga döden; hjärtstoppen, hjärnblödningarna, trafikolyckorna. Jag tänker på det långa döendet; cancern, hjärtsvikten..

Dagens avsnitt har förutom det egna inlägget om barns död framförallt väckt mina tankar på min egen död. Inte så mycket på själva döendet utan på vad jag kan göra för att underlätta för dem som blir kvar. Jag funderar på om jag borde skriva testamente. På hur jag vill att min framtida begravning ska vara utformad. Nu när jag läser vad jag skriver, och framförallt när jag tänker orden som jag skriver, så låter orden så makabra, så morbida. Men det är så tankarna har gått idag. Jag och maken pratade ofta om att vi borde fylla i Vita arkivet, en slags tjänst som fonus har där man får fylla i hur man tänker med sin begravning. Idag har jag beställt papper för att göra det och jag hoppas att det blir av.

Det viktigaste för att underlätta för de efterlevande har jag dock gjort för länge sedan. Jag har anmält till donationsregistret att jag gärna blir organdonator om det faller sig så. Och det har jag meddelat till exmake, föräldrar och syster. Både muntligt och skriftligt. Det med organdonation förtjänar egentligen också ett helt eget inlägg, och det kommer nog, men sammanfattningsvis kan jag bara säga; se till att dina anhöriga vet vad du vill, oavsett om du vill donera eller inte, det besparar dem så mycket ångest.

Döden del 4

Jag ser på fjärde avsnittet om programmet om döden. Det handlar om barn som dör. Jag borde inte ha sett det. Jag sitter och hulkar.

Jag blir förbannad på läkaren som berättade för föräldrarna att hen hade ett bra besked och ett dåligt. Det bra beskedet var att det inte var lunginflammation. Vad är det för sätt? Det handlar ju om att det tyvärr inte var lunginflammation. Föräldrarna hade gjort vad som helst för att det skulle vara lunginflammation.

Jag tänker på min mormor som förlorade sitt första barn i samband med förlossningen. Jag tänker på min bekant vars första barn dog i magen en vecka innan beräknad förlossning. Det var femton år sedan och de har aldrig vågat ens försöka bli gravida en ytterligare gång. Jag tänker på min kollega vars barn dog i magen i sista delen av graviditeten och hur de inom tre månader var gravida igen och nu har en underbar pojke som precis lärt sig gå. Jag tänker på patienten som var gravid med sitt efterlängtade barn när hon själv fick cancer och var tvungen att göra abort för att få cellgifter.

Jag tänker på min vän som är barnläkare, som jobbar med cancersjuka barn. Jag förstår inte hur hen orkar, men känner samtidigt att jag är så glad att just hen jobbar just där. För hen är underbar.

Jag tänker på dottern. Hur jag under graviditeten sa till maken att om något går fel, om barnet dör i magen, då vill jag att det ska begravas vid min mormors grav. Jag tänker på dottern och ber av hela mitt hjärta att det aldrig ska hända henne något.

Det är inte bra att se den här typen av program när dottern är bortrest. När jag egentligen vill smyga in till henne, lukta henne i nacken, känna lockarna mot min näsa. Värmen som utstrålas från hennes hud.

Punkter

Vad skönt det är när saker äntligen blir gjorda.

Sista veckan har jag

• äntligen tagit tag i det här med elen, bytt elbolag. Sparar massa pengar varje år trots att jag bara bor i en liten hyresrätt.
• äntligen beställt en bältesstol till dottern. efter att ha tittat på nätet i ett halvår, läst olika tester, funderat på vad som vore bäst så hade de plötsligt under en timme rea på den stolen jag bestämt mig för på nätet. Beställdes och har idag hämtats från affären (men jag har fortfarande inte orkat packa upp paketet som fortfarande ligger ute i bagaget)
• gjort syrenblomssaft
• bokat båtbiljett till Gotland i sommar

Nu är det bara kvar att

• ordna upp ekonomin gentemot exmaken
• få ordning på mitt förråd här nere
• tvätta upp alla nya kläder i storlek 110 (jag trodde att jag hade gjort detta men hittade oöverskådliga mängder ytterligare kläder när jag tidigare idag var nere i förrådet)
• rensa bort alla gamla kläder i storlek 98 och 104 ur garderoben och därefter kolla upp vad jag vill ha kvar som minnen och vad som ska säljas på loppis
• baka rabarberpaj
• och allt det andra... organisera städskåp, köksskåp, garderober, lådor etc, etc....

Saker som jag också vill göra men som kräver lite längre tid är att

• skaffa mig drömmar, sparmål
• hur vill jag bo på sikt? i lägenhet med sommarstuga eller i litet hus. jag skulle gärna vilja ha egna rabarber, krusbärsbuskar, fläderbuskar och ett litet växthus
• vilka resor vill jag göra, vad är viktigt för mig?

Jag behöver först få ordning här hemma för att sedan börja känna mig för, fundera över vad jag vill. Vad jag vill att dottern ska få uppleva. Det är spännande, men först måste jag ha ro i själen.

Döden, döden, döden

Jag fastnar framför svt play. Döden, döden, döden är en programserie i tio delar om just döden. Varför är vi rädda för döden? Det väcker många tankar. Jag funderar på mina egna känslor för döden. Är jag rädd för döden?

Jag tänker på Astrid Lindgren och hennes syster som påbörjade sina telefonsamtal med orden "döden, döden" för att ha det ämnet avklarat innan de gick över på allt det andra (som kanske var mer givande). Döden är inget man undkommer. Den finns där och väntar på alla. I vissa fall kommer den plötsligt och utan förvarning, i vissa fall kommer den som en länge efterlängtad vän. Astrid har också sagt "man måste lära sig att leva så man blir vän med döden", för mig är det något som det ligger mycket i.

Min mormor dog när hon var 96 år gammal. Hon hade levt ett långt liv som hon var nöjd med. Hon är den enda av mina mor- och farföräldrar som jag fick en vuxen relation till. Min farmor och farfar dog när jag gick i mellanstadiet respektive högstadiet. Morfar dog under gymnasietiden. Men mormor hon fanns där. Jag lärde känna henne som människa, inte bara som morförälder. Hon har i mycket präglat min syn på döden. Hon har lärt mig att bli vän med döden.

När jag flyttade hemifrån, 19 år gammal, för att studera sa jag till henne "vi ses till jul". Hon svarade "om jag finns kvar då". Då var hon 87 år gammal. För mig kom hennes ord som en chock. För mig var hon odödlig. Att hon kunde dö fanns inte i min världsbild. När jag flyttade hem igen, åtta år senare fanns hon fortfarande kvar.

Utbildningen förändrade min syn på döden. Jag såg mer döda kroppar, mer ingående än jag hade önskat. Jag jobbade på äldrevårdsavdelning och på canceravdelning. Döden blev något naturligt. Något som även drabbade unga. Jag lärde mig prata med människor om livet och döden, om vad som är viktigt i livet. Om rädslor, om önskningar. Om vad unga föräldrar hoppades för sina barns framtid, en framtid som de inte själva skulle få uppleva. Samtidigt var döden klinisk, det var sällan några stora känslor inblandade från min sida.

Jag fick med mig mycket gott från mina arbetslivserfarenheter som verkligen bidrog till samtalen jag hade med min mormor. Hon hade flyttat än på "hemmet". Alla andra var antingen dementa eller hade haft stroke. Det fanns en annan för mormor att prata med utöver personalen, och det var en farbror på 107 år. Hon läste dödsannonserna och de som avled var inte längre i hennes ålder, de var tio-tjugo år yngre. Hon hade haft ett långt liv, hon var nöjd med sitt liv, men hon tyckte att nu fick det räcka. Hon fick barnbarnsbarn som hon var så glad över att få se. Hon var med på en stor släktträff och hon njöt. Hon var allt annat än deprimerad. Hon berättade om sin ungdom, hur barnen hade varit när de var små, om förlossningarna. Om hur morfar och hon träffades, om livet på landet. Hon gav mig så mycket. Det hon framförallt gav mig var ett lugn inför döden. Även om jag i mitt arbete ofta sett döden komma, efterlängtad och med lindring, till svårt sjuka patienter var det något helt annat att se min mormor som inte gick och väntade på döden, men som ändå välkomnade den och inte var rädd. Det att vi kunde prata om döden med varandra gjorde också att vi kunde prata om annat, om prioriteringar i livet, om vad som är viktigt.

När döden väl kom till mormor gick det snabbt. Det var hjärtat, ambulansen hann inte komma utan hon dog på hemmet. Tacksamheten!

I mitt jobb idag ser jag både den efterlängtade och välkomna döden men jag ser också den plötsliga, oväntade döden. Jag har berättat för anhöriga att deras älskade har dött, att han inte klarade sig. Jag har suttit och berättat för anhöriga att deras anhöriga aldrig kommer vakna till igen, att det bara är en tidsfråga innan hon går bort. Jag känner mig obekväm varje gång. Jag har informerat patienter om att de har sjukdomar som kommer ta deras liv, men jag vet inte när. Jag kommer med en stor sorg. Där har mormor gett mig så mycket. Jag kan nu prata om livet och döden på ett naturligare sätt, döden är inte längre lika klinisk, döden är något annat, något sorgesamt, något varmt men också något oåterkalleligt. Jag kan lättare nu prata med människor om sorgen. Inte bara om det praktiska och om det kliniska, utan när jag ger de svåra beskeden pratar jag utöver sorgen även om livet och människan. Jag får reda på saker om de avlidna, om att han älskade att snickra, om att hon hade en sådan ironisk humor. Kanske är det bara att jag har jobbat ytterligare tio år, men jag tror också att mormor och samtalen med henne har påverkat mig, och jag är tacksam!

Döden, döden, döden.

Jag är inte rädd för min egen död, men jag fasar för den dagen någon av mina föräldrar kommer gå bort. Än värre är rädslan för det onämnbara, det otänkbara, om något skulle hända med dottern, det orkar jag inte ens tänka på, sorgen.. Just nu pratar vi mycket om döden. Dotterns farfar har fått en dödlig sjukdom. Vi hoppas att medicinerna ska ha fördröjande effekt, men det är en tidsfråga. Huruvida det rör sig om veckor, månader eller år går inte att säga. Vi pratar med dottern om döden. Det har vi gjort länge. Vägen till dagis har vissa dagar gått över en kyrkogård. Vi har pratat om att det är kropparna som ligger begravda, inte människorna, och att kropparna blir jord som ger näring åt maskar och blommor. Vi läser böcker om döden. Dottern är just nu inte rädd för döden eller för att farfar ska dö. Men hon är livrädd för att missa begravningen. Jag har lovat tjugo gånger vid det här laget att hon ska gå på begravningen. Men hon är rädd, rädd att inte få vara med. Hon vill prata med prästen, hon vill vara i kyrkan. Vi lovar, vi pratar. Jag önskar att döden dröjer. Hon är så liten, om det fick dröja tills hon började skolan i varje fall, ett år till, så att hon hinner träffa honom några gånger till och samla minnen. Lagra minnen. Att hennes pappa hinner ta mer kort på dem tillsammans. Jag ber.

Frågor angående att blogga

Jag sitter här och försöker begripa hur det här med bloggande och hänvisning mellan olika bloggar fungerar. Jenny har några gånger hänvisat till min blogg. Det har jag märkt eftersom jag läser hennes blogg (kategoriserad till kategorin "bäst" i min telefon). Finns det något annat sätt att ta reda på om min blogg nämns någonstans? Jag tänker att om min blogg skulle nämnas på ett forum eller på någon hemsida som jag själv inte följer, får jag reda på det på något vis då? Hur funkar det egentligen? Har försökt googla, men har inte kommit fram till något...

Feminism

För ett år sedan hade jag troligen inte kallat mig själv feminist. För två år sedan hade jag definitivt inte kallat mig feminist. Jag har svårt att ens för mig själv förklara varför jag inte har kallat mig det

Jag har alltid varit för rättvisa, mot ojämställdhet. Vill man göra det väldigt enkelt för sig så är det väl det som är feminism. Men av någon anledning har jag ändå inte greppat det.

Jag har tänkt att feminister är personer som tar för sig, står på barrikaderna och skriker.. Jag har varit tacksam mot dem, men jag är inte sådan. Jag är mer skygg, har svårt att förklara ens för mig själv varför jag tänker som jag gör och har mycket svårt att argumentera mot andra. Jag går på känslan, det här känns bra eller inte bra. Att göra om en känsla till logiska argument är inte lätt. Jag är således inte så lik bilden av en feminist som jag haft någonstans i bakhuvudet.

Nu kallar jag mig själv feminist, lite blygt, men jag börjar känna mig alltmer bekväm med ordet. Det som har fått mig att svänga är utan tvekan alla bloggar jag följer. När jag för cirka två och ett halvt år sedan skaffade min första smartphone började jag läsa bloggar och det är något som verkligen har tillfört något i mitt liv. Jag läser andras argument, får mina egna, kommenterar ganska sällan, men försöker träna mig. Mest för att jag själv tycker att det är så förbaskat trevligt med kommentarer. Ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag. Det har varit en glidande förändring, från att inte kalla mig feminist till att göra det. Jag känner samtidigt att jag egentligen inte har ändrat åsikt i sakfrågorna om jämställdhet, om män och kvinnor, pojkar och flickor, hur människor med olika kön bemöts olika i samhället. Det jag har ändrat åsikt om (kommit till insikt om) är innebörden i ordet feminism. Enligt svenska akademins ordlista:  åskådning som hävdar o. rörelse som arbetar för kvinnans fulla (ekonomiska, sociala o. politiska) likställighet med mannen. Det ställer jag mig utan tvekan bakom.

I takt med att jag börjat kalla mig själv för feminist har jag också blivit mer angelägen om att lära mig mer. När onekligen i ett inlägg inbjöd till 10 inlägg om feminism blev jag glad och de boktipsen som kommit upp har jag skrivit ner på en lista med förhoppning om att någon gång läsa. (Tyvärr slåss den listan med alla andra "att-läsa-listor" och även med den gigantiska mängden olästa böcker som redan står i min bokhylla.) Jag ska dock börja med dagens loppisfynd, en bok som riktar sig till mellanstadiebarn. Lilla feminist-boken av Sassa Burgegren. Varför göra det svårt när det kan vara så enkelt?

Jag har mycket att lära, mycket påståenden att ta ställning till. Mycket funderingar; vad tycker jag egentligen. Det är spännande men framförallt är det nyttigt!