Skitliv

Skitval!
Jag tänker mycket på valet och på Sverigedemokraterna och alla turerna i regeringsbildandet, men orkar inte formulera mig just nu.

Skitnattningarna!
Det har funkat så bra ett tag nu med dottern och läggningarna. Hon har somnat inom en kvart efter att vi har löst sagor och kissat. Men förra helgen åkte vi till mina föräldrar och då rasade allt. Diet som sov i bilen. Föräldrar som var så glada att träffa henne (det var länge sedan de hade tid bara de, det har varit mycket socialt när vi har träffats de sista gångerna) och som tyckte att det nog var för tidigt för henne att lägga sig. Dotter som blev övertrött och inte kunde sova. Ena kvällen la jag mig med henne för natten och andra tog det en dryg timma innan hon somnade. När vi kom hem vägrade hon totalt att sova, hon satt upp i sängen och sa att hon vägrade. Somnade strax efter 22. Sedan har hon varit hiss exmaken till idag. Nu har jag nattat henne i två timmar (inklusive saga) och hon sover fortfarande inte. Jag har gått därifrån och hon sitter inne i sin säng och leker med gosedjuren...

Röstat

Nej, det blev inget grundat ställningstagande som jag hade hoppats. Jag hann inte sätta mig in i partiernas ideologier vilket var min plan. Det blev tre olika partier och jag hoppas att jag valde rätt. Jag satsar på ett väl genomtänkt beslut inför Val 2018!

Valet

På fredag ska jag gå och rösta. Vad är dock fortfarande oklart. Jag träffade en kollega idag, han var på väg till vallokalen. På vägen dit skulle han bestämma sig. En annan kollega tvekade även han mellan två olika partier. Och så fortsätter det. Många verkar ha svårare att fatta ett beslut än någonsin tidigare.

Jag känner att för första gången är det viktigt att fatta ett grundat ställningstagande. Att verkligen tänka över var jag står, vilka åsikter jag har och vilka värderingar som är viktiga för mig.

Jag har skrivit ut valmanifest och partiprogram, men jag har inte hunnit läsa dem. Livet kommer emellan.

Att rösta har alltid varit viktigt. När jag var barn klädde mamma upp sig i dräkt, samma som hon hade när hon gifte sig med pappa då jag var tio år. Pappa tog fram kostymen, den som han sällan hade. De gick och röstade. Vilket enkelt sätt att utan ord föra vidare betydelsen av att rösta. De enda gångerna jag sett dem så högtidligt klädda var vid vigseln, när det var dags att rösta och när de slutligen betalade av huslånet. Det har satt sina spår. Bra sådana.

Att rösta har alltid varit viktigt, men ändå har jag inte tänkt så mycket på hur jag ska rösta. Det har gett sig av sig själv. Jag har alltid röstat åt vänster, turats om mellan partierna. En gång har jag röstat på kristdemokraterna i kommun eller landsting.

Jag vet inte varifrån förändringen kommer, varför det känns så angeläget att verkligen fatta ett genomtänkt beslut, Troligtvis är det en kombination. Sedan förra valet har jag blivit äldre, jag har växt som förälder, som människa. Jag har mognat i min yrkesroll, jag vet mer om vilka saker jag anser är problematiska med det samhälle jag lever i. Samtidigt har samhället förändrats, samhällsklimatet har förändrats. Det är hårdare idag, kallare. För varje år som går känner jag allt starkare att den politik som bedrivs idag, den vill jag motarbeta. Det finns så många problem; utanförskapet, klassklyftorna, främlingsfientligheten, människor som går på knäna, vissa pga av psykiskt tunga , vårdande jobb där man ger och ger, andra pga bristen på jobb och den ständiga oron över att få ekonomin att gå ihop, integrationen, Det allt hårdare klimatet...

Jag märker hur jag själv färgas av debatten, och hur andra gör det. Hur jag glider på min skala. De åsikter som för tio år sedan var helt främmande för mig är inte längre det. Jag blir rädd. Hela samhället påverkas. Vi glider långsamt i våra värderingar. Inte från en dag till nästa, men på några års sikt. Jag blir rädd, för Sverige, för samhället och för mig själv.

Jag kan inte påverka hela Sverige, men jag kan påverka mig själv. Jag tycker inte om vissa drag hos mig, vissa åsikter. Därför är det för mig viktigt att kämpa emot, att fylla mig med det motsatta. Samhället idag glider i en viss riktning som jag inte uppskattar. För att inte passivt glida med måste jag börja simma mot strömmen. Därför vill jag denna gången inte rösta slentrianmässigt på V, MP eller S. För mig är det en milsvid skillnad mellan att rösta passivt och att lägga precis samma röst aktivt. På fredag ska jag göra ett aktivt val!

Nu återstår bara att bestämma vilket parti som ska få den rösten!

Livet rusar fram

Sista månaden har livet gått för snabbt. Sådär snabbt att jag inte hinner med.

Gotland, en vecka med dotter, exmake, goda vänner från förr. Härligt och jobbigt men väldigt bra.

Komma hem, packa upp. Åter till jobb med för lite sömn i kroppen. Intensivt jobb. Första veckan hemma innehöll också födelsedagskalas, gäster, packa upp, släktträff med mera.

Andra veckan hemma jobbade jag cirka åttio timmar.

Tredje veckan avslutades med att exmaken och jag försökte sälja av dotterns kläder på en loppis. Hela veckan innan hade innehållit genomgång av kläderna, funderingar kring vad vi skulle behålla av sentimentala skäl, vad vi skulle sälja och till vilket pris. Dessutom kom två vänner hem på olika dagar och kikade på kläderna för att se om det var något särskilt de ville ha. Tyvärr blev vi inte alls av med i närheten så mycket som vi hoppats, viker gjorde att arbetet kändes tämligen bortkastat. Dessutom kom syrran ned familj och bodde över, även de sålde (med mycket bättre resultat) på loppisen (inte alls avundsjuk). De stannade bara en natt för bäbisen verkar tycka att så fort hon kommer till ett nytt ställe känns det ganska otryggt och därmed resulterade den enda kvällen i ett enda långt skrik och gråt. Med det i bagaget ville de helst komma hem så fort som möjligt efter avklarad försäljning.

Denna veckan har jag börjat jobba på ett nytt ställe där jag ska vara en dryg månad. Det har varit lugnt, men det är ju alltid mycket att ta in när det är nytt. Har dessutom jobbat över varje kväll för att förbereda inför en kurs jag ska på om några veckor.

När livet blir så intensivt som det har varit i det sista så blir jag rubbad i mina cirklar, i min rytm. Jag har alltid varit en nattuggla, men när det blir såhär mycket jobb kan jag inte sova. Jag går inte och lägger mig förrän jag verkligen däckar, ofta först vid tvåtiden på natten. Jag sover otroligt, svettas, vaknar, drömmer. Jag överlever jobbet men kommer hem och vill bara sova. Av någon outgrundlig anledning kan jag fick inte med att gå och lägga mig redan vid artontiden. En timme senare är jag pigg som en mört, kan absolut inte sova och sen blir klockan två igen...

Skrock

Så skrev jag förra inlägget om att det faktiskt var ganska bra och så kom den här veckan.

För lite sömn
En dotter som inte ville sova och jag som inte orkade natta
En exmake som jag blev så irriterad på och kände att jag måste ha mer distans till
Alla dessa personer som ska ha åsikter om min och exmakens relation och det faktum att vi försöker vara/är vänner. Varför ska alla se sig tvungna att kommentera? Jag orkar inte!

Nu ska jag sova.

Harmoni och trötthet

Nu känner jag mig framförallt trött. Jag har jobbat för mycket, sovit för lite. Veckor då jag jobbar katastrof-mycket får jag så svårt att slappna av de kvällar jag är ledig. Jag vill unna mig att läsa böcker, se på tv, läsa bloggar, slappa. Jag hamnar efter med disk och städ och stressen växer vilket ger mig en känsla av att jag behöver unna mig mer slapp, läsning etc. Det jag egentligen borde unna mig är sömn, sömn och inget annat än sömn. Jag sitter framför datorn eller telefonen till efter ett på natten (snarare två). Klockan ringer innan sju. Förra veckan jobbade jag knappt hundra timmar. Jag är trött.

Det som fungerar är dock relationen till dottern. Just nu flyter det så bra. Vi ser för mycket på tv men vi bråkar bara när hon är trött och disciplinen kring hennes sömn har funkat bättre det sista. Vi har roligt och mysigt. Tack vare att det har stabiliserats håller jag ihop bättre än vad jag trodde att jag skulle relaterat till jobbet och sömmen.

Närmsta sex veckorna jobbar jag inte mer än fyrtio timmar någon vecka. Det känns bra. Jag har förhoppningar. På måndag börjar mitt nya liv med sömn, mat och kanske till och med träning.. Framförallt börjat några veckor då jag och exmaken kan ha dottern på de tider som vi upplever att hon mår bäst på. Det ska bli spännande. 

Balansen - sommaren

Den här sommaren har jag verkligen fått fundera över det där med balansen. Det har funnits med under våren också, men mer i sommar.

Under början av sommaren började vi hitta en bra balans. Vi började ha riktigt roligt tillsammans. Kunde umgås som vänner utan att det kändes konstigt. Utan att det dåliga samvetet fanns där. Vi blev mer vänner.

Sedan åkte vi till Gotland tillsammans, som alla andra år. Det kändes bra att vi hade hittat en fungerande balans innan. Vi bodde tillsammans med goda vänner från förr. Vi träffar dem en gång om året, på Gotland, medeltidsveckan. Vi funderade länge på om han skulle tälta, men det dåliga samvetet kom fram. Då skulle jag ju utesluta honom från gemenskapen med våra vänner. Vi brukar gilla samma saker när vi är där, det skulle inte bli praktiskt jobbigare att bo ihop, snarare lättare, men samtidigt kändes det lite konstigt. Men det kändes mer konstigt under våren när jag tänkte på det. Tack vare det där lugnet som hade kommit under sommaren såg jag verkligen fram emot att åka till Gotland med honom och dottern.

När vi väl var där visade det sig att boendet var det minsta problemet. Att bo ihop var bra. Vi kunde mumla över att vi (han) som vanligt gjorde det mesta i köket. Vi kunde natta dottern varannan kväll och hann därmed socialisera. Det som visade sig vara ett problem var att eftersom vi inte hade planerat något inför Gotland så hängde vi tillsammans dygnet runt. Det var nog bra de första dagarna, dottern blev helt överväldigad, marknaden, alla ljud, färger, alla som sålde saker, musiken, att dansa, mängden människor. Hon villa köpa allt, tjatade, tjatade, tjatade. hon pillade på allt, rörde, flyttade om försäljarnas föremål som de sålde. Hon blev enormt intensiv. Det kändes som att vi fastnade i en härva av NEJ, stopp, sluta, gör inte så, NEJ!!! Då var det skönt att vara två. De första dagarna behövdes det. Men sen... Vi hängde tillsammans nästan hela veckan. Det blev för mycket. Jag tyckte det var jobbigt. Samtidigt hade jag det bra på Gotland. Sista dagarna tog vi några timmar var för sig. Och sista dagarna njöt vi tillsammans, satt framför scenen, lyssnade på musiken medan dottern dansade. Och hon var lycklig. Att ha båda föräldrarna med när det var så mycket nytt, så mycket spännande, att få dela det med oss båda. Att skratta med oss båda. Ingen känsla av att hon vill att vi ska bli ett par igen, men ändå en lycka av att ha roligt med båda sina föräldrar.

När vi kom hem ville jag helst inte se honom, för det blev för mycket på Gotland, m,en då blev det fortsatt intensivt umgänge några dagar. Det var födelsedagar, överflyttning av dotterns grejer och tvätt som hade hamnat fel när vi kom hem mitt i natten. Jag drog mig undan. Han kände sig bortstött, som att han ensam fick ta skulden för att vi gemensamt inte hade planerat tillräckligt bra inför Gotland. Jag kände mig pressad. Han ville inte att jag skulle dra mig undan, att det vi hade vunnit under sommaren skulle försvinna igen, det var inte bra för vår dotter (dotter-kortet...) Jag förklarade att jag måste få dra mig undan eftersom det blev för mycket och om han bara lät mig vara ifred ett tag skulle det lösa sig, men om han pressade skulle det bara bli värre. Han backade.

Nu har det gått två veckor. Vi har redan hittat tillbaka till vänskapen. Vi har roligt tillsammans igen. Han pressade mig inte. Vi kommer åka tillsammans till Gotland nästa år igen, men då kommer vi att ha planerat bättre. Vi kommer att ha gjort upp ett ungefärligt schema. Första två dagarna kanske vi ska vara tillsammans alla tre, men sen måste vi dela på oss. Självklart går det att göra saker tillsammans, tex den där konserten eller föreläsningen, men har vi varit tillsammans en halvdag bör vi nog vara isär lika länge. Det är bättre att planera så och sen justera att vi är tillsammans mer om vi vill, för det är svårare att justera åt andra hållet, det blir lätt så mycket sårade känslor.

Vi hade roligt.

Det där med balansen är svårt och jag känner inte mig själv och vår nya relation tillräckligt väl för att veta var gränsen går. Jag kan vilja umgås, se på en film tillsammans, spela spel med dottern, men sen känner jag att det blev för mycket och då får han ta stryk för det. Det är aldrig han som känner att det blir för mycket men så har ju han en helt annan grad av ledig tid än vad jag har. Vi kommer att hitta den där balansen och i sommar har vi båda lärt oss en viktig läxa. Om att planera innan och att om det blir fel så får man backa så kommer det nog bli bra igen.