Barnböcker

Jag älskar, som ni säkert redan förstått, böcker. Det har ju gått så långt att jag har köpstopp på böcker, dock med en hel hoper undantag. Böcker till dottern tillhör det största undantaget även om jag även där måste börja fundera på mängden böcker jag släpar hem. Just nu fyller jag fem fack i en expedit-bokhylla med enbart alla hennes böcker och då har jag ändå precis städat ur en hel hylla med böcker som egentligen fortfarande funkar, men de smyger säkert in igen när julböckerna (som bara rummet en halv hylla) flyttas ut!

De ställen jag framförallt går köptips ifrån är två bloggar, Bokunge och Tiotusenord. Båda är otroligt bra och diskuterar inte bara boken utan även också hur man kan diskutera med sitt barn utifrån det man läser. Den första av bloggarna har just nu en tävling där man genom att tipsa om bloggen kan vara med i utlottningen av ett bokpaket, och det verkar bara innehålla bra böcker lämpade för min dotter!

Minimalism

Det där med minimalism är inte min grej, i varje fall inte när det kommer till dottern. Årets julkalendrar är ett tydligt bevis.

1, Lego friends. Inhandlades faktiskt redan i fjol. Sisådär tio dagar in i december var jag på Clas Ohlson och där reades förra årets kalendrar ut, hundra kronor istället för tvåhundrafemtio, har legat i förrådet och väntar sedan dess.

2, Svt:s, åker fram och tillbaka mellan mig och exmaken.

3, radions

4, Bamses, den som man alltid får med novembertidningen. Har älskar den sen jag var barn. Har tjugofem luckor och bakom den sista döljer sig alltid fredstecknet. Var den första kalender jag stötte på som var gjord så att det som var bakom luckan hörde ihop med framsidebilden och förändrade den.

5, Köpte även Icas kalender för en femma. Bakom varje lycka följer dig små tips på saker man kan göra i köket. Äppelgröt, clementingodis, saffranspopcorn och liknande. Riktigt lyckad.

6, i fjol köptes också panduros kalender med pyssel på rea. Tjugofyra påsar där jag fick hälften. Väldigt bra! Helt rätt nivå på pysslen som inte tar så lång tid. Hittills har vi gjort två. Den ser jag inte som en riktig kalender. Visa dagar görs ingen, andra dagar förhoppningsvis tre..

7, vi var i kyrkan på första advent, där fick hon en rolig kalender. Den är som en teater där varje lucka följer att det kommer till ett barn eller liknande.

8, igår fick hon en kalender av brandmännen, den tänkte jag gömma.

9, min mamma har gjort en helt fantastisk kalender. Ett paket varje dag. Finns julpyntsaker, ljusstakar och bara vackert och mysigt

Ja det var det. En liten lista. Funderar på att låta kyrkans och brandkårens flytta hem till exmaken.
Och de paketen från mormor som ska öppnas på hans dagar, kanske.

Femåring

Nu har jag en femåring här hemma.

Just därför känns svenska kyrkans julkampanj i år extra träffande.

"Barn dör för att de inte får tillräckligt med näringsrik mat, rent vatten eller sjukvård. Det ska vi ändra på! Var med och kämpa för att fler ska få fylla fem!
I år är målet för Svenska kyrkans julkampanj att fler ska få fylla fem. Vi stöder bland annat projekt i Etiopien, Sydafrika och Swaziland där mammor som lever i utsatta situationer får stöd av så kallade mentormammor.

I projektet får totalt 13 000 kvinnor och barn får stöd. Var med och kämpa för att fler ska få fylla fem!"

Jag hörde första gången talas om kampanjen dagen efter dotterns födelsedag. Det gjorde ont i magen då. Så nu har vi en låda där vi lägger pengar så att andra föräldrar ska få uppleva det jag upplever; en sprudlande glad unge som lugnt konstaterar att nu, nu är hon stor!

Uppfylla

Jag gick hos talfröken när jag var liten (antagligen någon slags logoped). Vi var ganska många i min lågstadieklass som gick där, skolan hade mer pengar på den tiden. Jag gick för att jag hade svårt att säga S, läspade lite lätt, och också för att jag hade svårt att skilja på U och Y. Hur de uttalas. Det sitter fortfarande i. Så när jag skriver ett ord som uppfylla är det tur att telefonen har autokorrekt (även om jag mestadels svär ve och förbannelse över den funktionen) för jag tycker att stavningen ser så konstig ut och jag sitter och säger ordet tyst flera gånger i huvudet innan jag slutligen kommer fram till att det nog är rätt.

Tack

Tack för era kommentarer. De värmer.

Jag har förresten bokat en resa till London för mig, dottern och exmaken. Det känns bra. Det är ett sätt att göra mig fri från gamla skulder, uppfylla givna löften och ge mig själv lite framtida frihet. Och så ska det bli riktigt roligt också.

Gamla skulder
När han fyllde jämnt fick han i födelsedagspresent att vi skulle åka på en weekendresa till någon storstad. Bara vi utan barn. Det blev aldrig av och han har aldrig fått den där presenten. Men han har haft den innestående. Nu blir det av.

Uppfylla givna löften
Jag har alltid tänkt att första gången dottern flyger så borde vi vara med båda två. Jag har tom sagt det till exmaken. Nu blir det av!

Ge mig själv framtida frihet
Med tanke på det ovan givna löftet så kan det vara bra att få dotterns första flygresa avklarad. På så vis öppnar jag upp möjligheter för mig till framtida solsemester etc. Då kan jag planera på ett annat vis när jag inte måste ha med honom i ekvationen. Det känns skönt.

Sen känns det också roligt och bra att ha med honom. I vissa sammanhang är det skönt att vara två vuxna på den där ungen vi skapat. Hon kan bli ganska intensiv när allt är nytt och det händer mycket runt henne. Jag misstänker att London kan vara en sådan situation. Då är det bra att vara två som kan stötta och styra henne milt (eller mindre milt) i den riktning som behövs. Det möjliggör också att jag kan ha en shoppingdag då jag springer runt som en tok utan barn i klädaffärer..

Så vad ska man hitta på i London med en femåring?

Förtydligande

Alltså... Det jobbigaste har egentligen inte varit allas kommentarer i sig utan snarare hur jag har reagerat på dem. Att jag har haft svårt att erkänna för mig själv att vi faktiskt har roligt tillsammans. För det får man inte ha. Att andras världsbild har påverkat min på ett negativt sätt. Det är svårt för mig att ha den där tryggheten i mig själv, men det känns som att jag det här året tagit några steg i rätt riktning. Och i den processen var skilsmässan ett oerhört viktigt steg!

Svårast

Det som varit absolut svårast för mig i samband med skilsmässan har inte varit något som egentligen rört min och exmakens relation. Det som varit svårast har bara rört mig. Alla dessa jäkla kommentarer!

Det började med ifrågasättanden, både av vår tidigare relation (ja, jag har då tyckt länge att ni borde skiljas) och det aktuella beslutet (men ska ni verkligen skiljas, tänk på er dotter). Det fortsatte med massa råd som alla baserades på en förmodad vilja att göra den andra illa, att roffa åt sig vid bodelning, att inte släppa ner garden, att inte lita på den andre. Jag förstår och förstod att alla dessa råd jag fick främst baserades på den andras egna erfarenheter och uppfattningar om skilsmässa, men jag tyckte att det var jobbigt att förhålla mig till alla dessa råd, eftersom de inte var önskade.

Jag satte tidigt upp någon slags lista för mig själv om vad som var viktigast i mitt framtida liv. Punkt ett och punkt två varierade beroende på hur jag själv mådde, vissa veckor ansåg jag att det viktigaste i mitt liv var att min dotter mådde bra, andra veckor var det att jag mådde bra. För att min dotter ska må bra krävs det (oavsett om hon är på plats ett eller två) att både jag och hennes pappa mår någorlunda, att ingen av oss mår riktigt uselt. Men punkt tre på listan var alltid att min exman ska må bra. Att han mår bra är, och har varit, den tredje viktigaste saken på min lista. För han är en person som jag tycker mycket om, för att jag på något vis fortfarande delvis är beroende av honom och han av mig. Vi stöttar varandra, är det kris kan vi ringa varandra. Vi hjälper varandra praktiskt när det är magsjuka, VAB och pappersinsamling som ska köras. Jag tycker om honom, han är min närmsta vän och dessutom är han pappa till min älskade unge, och en fantastiskt bra pappa till henne dessutom. Jag har stört mig så på alla kommentarer om att jag borde roffa åt mig, det innebär ju att de människorna anser att jag borde göra honom illa.

Nu har pendeln svängt. Många har så svårt att förstå att man kan vilja vara vän med sitt ex. Att man inte vill ha så lite med varandra att göra som det faktiskt är möjligt. De kan inte förstå att jag faktiskt tycker det är roligt att umgås med honom ibland, även om det blir på tok för mycket andra gånger. Kommentarerna nu är också ifrågasättanden, över att jag fortfarande kallar hans föräldrar för mina svärföräldrar. Att jag ringer och stöttar och hjälper dem när de behöver det, att jag tycker om hans syskon. Vissa säger att "ni är ju särbos egentligen, vänta du bara".

Jag blir förbannad! Alla dessa jäkla kommentarer. Varför har alla åsikter om andras liv hela tiden. Vad ger dem rätten? Kan de inte bara vara glada att vi faktiskt har en så fungerande relation, att vi har roligt tillsammans?

Jag är övertygad om att vi inte kommer bli ett par igen. Jag är tacksam att vi har skilt oss för ingen av oss var lycklig. Vi hade slutat älska varandra som något annat än vänner för länge sen och även vänskapskärleken höll snabbt på att försvinna, i perioder fanns det från min sida enbart hat. Vi behandlade inte längre varandra som vänner, vi behandlade varandra sämre. Som mitt ex sa en gång så borde vi nog aldrig ha blivit något annat än vänner. När vi bara var vänner hade vi roligt tillsammans men när vi blev ett par började relationen krackelera tämligen omgående. Men låt säga att de mot all förmodan får rätt, att om fem år är vi ett par igen, att behövde det här för hitta till något nytt, det ger ändå inte dem någon rätt att kommentera.

Visst finns det undantag. De som själva varit med om liknande. Som tio år efter skilsmässan fortfarande åker på gemensamma semestrar. Men de har ofta vett att hålla tyst och inte lägga sig i andras liv i onödan. Och deras kommentarer gör ju inte ont, så de stannar tyvärr inte kvar på samma sätt heller.

Jag har märkt sista månaden att jag ändå har landat mer och mer i att jag är tacksam att vi är vänner. Det var ett tag då jag tyckte det var jobbigt, just pga allas kommentarer. Märkligt! Men nu är jag glad för det. Vi har roligt tillsammans, vi underlättar för varandra när det behövs och vi mår var för sig allt bättre. Vi har kraft att gemensamt diskutera hur vi tänker oss dotterns uppfostran, vad nästa steg är. Och jag är GLAD för det. Men det är som att jag en stor del av det här året har bett om ursäkt för att vi inte bråkar. Och nu skiter jag i att be om ursäkt (nästan)!