Yrkesarbetande föräldrar

Många av barnen i min lågstadieklass hade förresten två yrkesarbetande föräldrar. Men många arbetade som lantbrukare och hade möjlighet att ha barnen hemma fast de hade häcken full med allt som skulle göras. Imponerande att de orkade.

Killar - högstadiet

Jag började högstadiet. Fyra skolor från lika många små samhällen/byar slogs ihop till en högstadieskola. Jag läste böcker, hade lätt för mig i skolan, var inte så social. Hade några goda vänner som egentligen inte var så utåtriktade de heller.

Jag hade några få kompisar som var betydligt mer utåtriktade och framåt vad gällde killarna än vad jag var och när jag läser i gamla dagböcker har jag skrivit mer om deras kärleksliv och deras tankar än vad jag har skrivit om mitt eget.

För några veckor sedan hittade jag igen en gammal skrivbok från skolan där jag skrev mycket dikter och noveller som handlade om döden. Min svenska-lärare skrev oroliga kommentarer i marginalerna. Så illa minns jag dock inte att det var, men jag kände mig nog ganska ensam. Jag ville inte vara till besvär och tog inte den plats som var min och som jag hade rätt till.

Jag var inbillat (?) förälskad i en trettiofem år äldre lärare. Mest i brist på någon annan, det var fortfarande viktigt att vara kär. Men det var inte något som någon visste om och jag var själv medveten om att det inte var kärlek utan mer någon slags beundran, verklighetsflykt. Jag hade aldrig någon tanke på att det skulle bli något och ville det absolut inte. Det var nog mycket ett skydd för att inte känna mig så udda. Sen var det självklart även lite spännande.

En av mina vänner nämnde i förtroende att hon inte heller var kär i någon och visste inte om hon någonsin varit det på riktigt så tänk om hon kanske var lesbisk? Det var inte en hemsk tanke, men det var en hemlig tanke och speglar framförallt hur viktigt det var att vara kär. Om man inte hade varit kär så måste det ju finnas en förklaring till det och den troligaste förklaringen var uppenbarligen inte att man bara inte träffat på en tillräckligt intressant kille (hetero var normen).

Pojkar

Som sen 70-talist växte jag upp i ett litet samhälle med två yrkesarbetande föräldrar. Det innebar dagis, något som inte många jämnåriga gick på. I min lågstadieklass var vi cirka tjugo barn och tre av oss hade gått på dagis tillsammans, ytterligare några hade gått hos dagmamma. På dagis fanns också barn från omgivande byar, de hamnade sedan i andra skolor men dagis och fritids var i samhället.

De som var jämngamla med mig på dagis och senare fritids var två flickor och två pojkar. Flickorna hamnade senare i en annan skola medan pojkarna och jag hängde ihop. Vi lekte tillsammans allihop men när skolan började hände jag mer med killarna och de andra tjejerna blev tydligare en enhet, men vi lekte alla med alla. Vi klättrade i träd, lekte i sandlådan, byggde kojor, klädde ut oss till prinsessor (bara flickorna), gungade, spelade spel, målade, jagade varandra, klängde och hade roligt.

När skolan började blev alla tjejer i min klass kära i en av killarna från dagis (utom en tjej som blev kär i den andre killen). Eftersom jag umgicks med killarna ansågs jag vara experten (en roll som jag trivdes med). Jag fick överlämnas kärleksbrev osv. Det var väldigt spännande med hemligheterna och väldigt roligt. Samtidigt gled vi ifrån varandra mer när skolan började. Killarna blev mer killiga, jag saknade tjejerna från dagis som då gick på en annan skola och alla tjejerna i min klass kände redan varandra eftersom de gått på lekis/förskola tillsammans (6-årsverksamhet för barn som inte gick på dagis, vi som gick på dagis fick motsvarande delar där istället). Skolan var väldigt grupperad. Tjejer, killar.

Jag var kär ibland men det var inget viktigt i mitt liv. Jag talade aldrig om det för någon av pojkarna jag var kär i och ibland var jag nog inte heller säker på att jag verkligen var kär. Vad var känsla och vad var passa in i normen? Man skulle alltid vara kär i någon har jag för mig. Eller skulle... Det var mycket frågor om vem man var kär i men så mycket mer än så var det aldrig. Jag minns att när vi var sju var två klasskamrater ihop men då satt de bredvid varandra på en rast och det var det. Inte ens i slutet av mellanstadiet var det så mycket vara ihop.

Jag fick min första pojkvän våren i sexan. Jag hade varit kär i honom länge (och där var jag verkligen kär). Vi kände varandra från scouterna. Vi var ihop i två månader. Jag var kär men visste liksom inte vad man skulle göra när man var ihop. Jag gick i sexan, han i sjuan. Jag talade inte om det för någon och vi träffades aldrig. Vi blev ihop precis innan sommarlovet och då var scouterna slut för säsongen så vi sågs aldrig. Efter två månader gjorde vi slut. Jag tyckte allt var lite genant, genant att ha en pojkvän.

Badkaret

Sitter i badkaret med dottern, vi leker att vi är sjöjungfrur. Vi simmar till Atlanten, plaskar, snurrar, glider runt bland bubblorna.
-vad tycker du är jobbigast med skilsmässan?
-att pappa inte har ett badkar
-finns det något annat som är jobbigt
-bara att pappa inte har ett badkar

Lycka

Jag har under de sista åren som gift inte varit lycklig. Gissa hur min bokhylla ser ut?

Skilda

Nu är jag även lagligt sett inte gift längre. Och för att göra det mer officiellt gick jag in på facebook för att ändra min relationsstatus från gift till skild. Inte en kotte har reagerat! Jag vet att jag har fått blänkare ibland när en kompis blivit singel på facebook men tydligen är skild inte något som signaleras ut. Jag kunde välja på skild, separerad eller singel som lämpliga beskrivningar av mig och tyckte att skild passade bäst.

Väntan på posten

Jag går och väntar på att det ska komma ett brev på posten där det står att vi är skilda. Än har det inte kommit. Jag trodde att det skulle gå mycket snabbare. Första ansökan fick vi besked med vändande post om att den tagits emot och att det var sex månaders betänketid. Jag hade förväntat mig något liknande nu, men det har gått två veckor och ingen sådan post. Å andra sidan är det nu allt ska ändras i folkbokföringen, myndigheter ska kontaktas, register ändras. Jag förstår att det tar tid, men jag väntar.