En kompis till mig jobbade natt på sjukhuset. I en av salarna låg det två patienter där den ena snarkade väldigt högljutt. Efter några timmars utebliven sömn för den andre flyttade hon över honom och sängen till läkarexpeditionen där han sedan sov gott hela natten.
Dagen efter kunde hennes kollegor läsa i journalen:
Svårt att sova pga störande ljud. Drog över honom snabbt på läkarexpen. Pat(ienten) mycket nöjd, sover gott.
Antalet gånger hon har fått höra det? Många!!
onsdag 18 juni 2014
måndag 16 juni 2014
Barnprat
Dottern har stora drömmar för framtiden. Vissa dagar ska hon ha tio barn, tio katter och tio hundar. Häromsistens skulle hon visst ha tusen barn när hon blir stor.
Alla flickorna ska heta A och alla pojkarna ska heta D. På det sättet behöver hon bara säga "Nu gör ni som jag säger A" och så gör alla så. Det kommer ju vara jättelätt att vara förälder...
söndag 15 juni 2014
Dotterns tankar
Det är svårt att värdera hur dottern mår efter skilsmässan.
Hon berättar för sin lilla kusin om livet. Kusinen är två månader. Hon förklarar att hennes föräldrar är skilda, att det är jobbigt. När hon är med mamma saknar hon pappa och när hon är med pappa saknar hon mamma.
Jag vet att hon menar vad hon säger, samtidigt är det våra ord jag hör. Det är så vi har pratat med henne, så vi har förklarat för henne att det kommer vara. Men jag tror henne när hon säger att det är så.
När hon är hos mig och jag nekar henne att göra något säger hon att hon vill bo hos pappa istället, hon vill bara bo hos pappa. Som tur är säger hon samma sak, fast tvärtom, när hon är med honom. Vad tacksam jag är att vi kan prata med varandra om dem sakerna. Vad ont det gör när hon säger så.
Hon har blivit bråkigare, trilskare. Samtidigt har hela hennes tillvaro förändrats. Det vore konstigt om det inte kom någon reaktion. Är det här den? Å andra sidan hör jag kollegor som berättar att åren mellan fyra och sex har varit riktigt jobbiga för dem också, de har varit hemska. Så vad är vad?
Förra gången hon var bortrest talade vi i telefon ofta. Ofta. Varje dag frågade hon mig varför jag och pappa hade skilt oss. Nästa dag frågade hon om jag hade kommit på något mer. När vi har pratat hon och jag här hemma har hon inte frågat, det är jag som har tagit upp det med henne och försökt förklara. Nu frågade hon. Hon undrade varför jag inte var med. Efter att de kom hem har hon frågat någon enstaka gång.
Jag tror att hon mår ganska bra. Vi hade ett möte på dagis och där är det inga problem. Jag frågade specifikt. Där är allt bra, inget extra trots. Jag är tacksam. Jag tror att hon mår ganska bra. Men jag är orolig och rädd att hon inte gör det.
Hon berättar för sin lilla kusin om livet. Kusinen är två månader. Hon förklarar att hennes föräldrar är skilda, att det är jobbigt. När hon är med mamma saknar hon pappa och när hon är med pappa saknar hon mamma.
Jag vet att hon menar vad hon säger, samtidigt är det våra ord jag hör. Det är så vi har pratat med henne, så vi har förklarat för henne att det kommer vara. Men jag tror henne när hon säger att det är så.
När hon är hos mig och jag nekar henne att göra något säger hon att hon vill bo hos pappa istället, hon vill bara bo hos pappa. Som tur är säger hon samma sak, fast tvärtom, när hon är med honom. Vad tacksam jag är att vi kan prata med varandra om dem sakerna. Vad ont det gör när hon säger så.
Hon har blivit bråkigare, trilskare. Samtidigt har hela hennes tillvaro förändrats. Det vore konstigt om det inte kom någon reaktion. Är det här den? Å andra sidan hör jag kollegor som berättar att åren mellan fyra och sex har varit riktigt jobbiga för dem också, de har varit hemska. Så vad är vad?
Förra gången hon var bortrest talade vi i telefon ofta. Ofta. Varje dag frågade hon mig varför jag och pappa hade skilt oss. Nästa dag frågade hon om jag hade kommit på något mer. När vi har pratat hon och jag här hemma har hon inte frågat, det är jag som har tagit upp det med henne och försökt förklara. Nu frågade hon. Hon undrade varför jag inte var med. Efter att de kom hem har hon frågat någon enstaka gång.
Jag tror att hon mår ganska bra. Vi hade ett möte på dagis och där är det inga problem. Jag frågade specifikt. Där är allt bra, inget extra trots. Jag är tacksam. Jag tror att hon mår ganska bra. Men jag är orolig och rädd att hon inte gör det.
lördag 14 juni 2014
Jobbigt rekord
Så länge som jag har varit borta från min dotter nu, så länge har jag aldrig tidigare varit ifrån henne. Det är också en sorts rekord. Ett dåligt sådant. Och det känns sämre eftersom att det inte är jag som är iväg på roligheter utan det är hon som är bortrest.
Som jag har nämnt är min svärfar sjuk. Han har fått en cancerdiagnos. Han fick cellgifter i början av sommaren. De gav honom lägre dos än vad man ska ge och jag muttrade om att de var mesiga och borde ha gett den normala dosen. Sen svarade han ovanligt bra på den givna behandlingen, oväntat bra, fruktansvärt bra. Hans blodvärden sjönk som en sten. Förhoppningsvis var det det som hände, antingen det eller så har sjukdomen blivit mycket aggressivare och i så fall finns det inte mycket (inte något) man kan göra.
Det var tänkt att exmaken skulle åka upp till sina föräldrar och sin familj nu i början av juni, hans systerdotter tar studenten. Det var tänkt att dottern inte skulle följa med. Jag hade fått ett schema som funkade, jag hade inga kvällar, nätter eller helger den tiden som han skulle vara bortrest, men när han kom hem igen så skulle jag jobba många sådana pass istället.
När vi fick reda på svärfars diagnos och prognos så styrde vi om. Svärföräldrarna bor långt härifrån, dottern har träffat dem några gånger om året när vi har varit upp. Svärmor har varit ner någon gång varje år, men svärfar har pga medicinska problem inte kunnat resa så långt. Dottern har inte hunnit samla så många minnen av sin svärfar. När således allt ändrades insåg vi att det nog är bra om dottern åker med upp varje gång som svärfar ändå är i hyfsad form. Den här gången har han varit inlagd på sjukhus, han har varit trött och tagen, inte orkat med så mycket, men han har inte varit döende. Så vi styrde om. Dottern åkte med upp. De stannade längre än det var tänkt, för att kunna hjälpa till, för att samla minnen.
Nu har de varit borta i snart två veckor. Så länge har jag aldrig varit borta från henne förut. Om några dagar kommer de hem. Då jobbar jag nätter.. Vår plan sket sig kan man säga. Så jag kan träffa henne två timmar en dag, några fler nästa. Jag vill ju träffa henne så mycket mer, men samtidigt vet jag hur det är en vecka då jag jobbar nätter. Oftast behöver jag sova mycket på både dagar och nätter mellan arbetspassen. Men den här gången vill jag ju kramas, mysa, gosa.
Jag får se hur vi löser det. Jag får styra. Jag skulle tippa på att när vi träffas de där första två timmarna så tar vi det hemma hos dem, så att inte en del av tiden behöver gå åt till att förbereda det praktiska inför nattjobbet. Det får han göra. Jag får kramas!
Som jag har nämnt är min svärfar sjuk. Han har fått en cancerdiagnos. Han fick cellgifter i början av sommaren. De gav honom lägre dos än vad man ska ge och jag muttrade om att de var mesiga och borde ha gett den normala dosen. Sen svarade han ovanligt bra på den givna behandlingen, oväntat bra, fruktansvärt bra. Hans blodvärden sjönk som en sten. Förhoppningsvis var det det som hände, antingen det eller så har sjukdomen blivit mycket aggressivare och i så fall finns det inte mycket (inte något) man kan göra.
Det var tänkt att exmaken skulle åka upp till sina föräldrar och sin familj nu i början av juni, hans systerdotter tar studenten. Det var tänkt att dottern inte skulle följa med. Jag hade fått ett schema som funkade, jag hade inga kvällar, nätter eller helger den tiden som han skulle vara bortrest, men när han kom hem igen så skulle jag jobba många sådana pass istället.
När vi fick reda på svärfars diagnos och prognos så styrde vi om. Svärföräldrarna bor långt härifrån, dottern har träffat dem några gånger om året när vi har varit upp. Svärmor har varit ner någon gång varje år, men svärfar har pga medicinska problem inte kunnat resa så långt. Dottern har inte hunnit samla så många minnen av sin svärfar. När således allt ändrades insåg vi att det nog är bra om dottern åker med upp varje gång som svärfar ändå är i hyfsad form. Den här gången har han varit inlagd på sjukhus, han har varit trött och tagen, inte orkat med så mycket, men han har inte varit döende. Så vi styrde om. Dottern åkte med upp. De stannade längre än det var tänkt, för att kunna hjälpa till, för att samla minnen.
Nu har de varit borta i snart två veckor. Så länge har jag aldrig varit borta från henne förut. Om några dagar kommer de hem. Då jobbar jag nätter.. Vår plan sket sig kan man säga. Så jag kan träffa henne två timmar en dag, några fler nästa. Jag vill ju träffa henne så mycket mer, men samtidigt vet jag hur det är en vecka då jag jobbar nätter. Oftast behöver jag sova mycket på både dagar och nätter mellan arbetspassen. Men den här gången vill jag ju kramas, mysa, gosa.
Jag får se hur vi löser det. Jag får styra. Jag skulle tippa på att när vi träffas de där första två timmarna så tar vi det hemma hos dem, så att inte en del av tiden behöver gå åt till att förbereda det praktiska inför nattjobbet. Det får han göra. Jag får kramas!
torsdag 12 juni 2014
Ett år
För drygt ett år sedan, i början av maj, låste Jenny sin blogg. Man skulle maila till henne för att få lösenordet och verifiera att man var den man utgav sig för att vara. Såhär skrev jag (lite censurerat)
Hej! Jag vill gärna fortsätta följa dig. Jag heter Lisa X, bor i X. Har en blogg som heter tankar och vardagslunk, men den har inte uppdaterats på ett halvår. Har även facebook, men eftersom jag nu skrivet på telefonen blir det problem med länkningen. Jag återkommer gärna med länk om det behövs. Jag har en 3,5 årig dotter som är fantastisk och precis lika besvärlig. Och en man som tyvärr är mer besvärlig än fantastisk, men det är privat.
Jag ser fram emot att följa dig fortsatt.
Hälsningar
Lisa
Precis innan, bara några dagar tidigare, började jag tänka på det där med skilsmässa som en verklig utväg, något som inte bara rörde andra utan något som faktiskt rörde mig. Tanken hade funnits under lång tid, och tagits upp tidigare, men då var det som att den utvägen blev allt tydligare. Att sätta det på pränt, även om bara så diskret var ett steg i rätt riktning.
I slutet av juni i fjol var jag hos min syster. Vi stod i köket och pratade relationer. Hon diskade, jag torkade. För första gången sa jag högt att jag inte älskade min man längre. En månad senare hade vi skickat in skilsmässoansökan.
Ett år...
Hej! Jag vill gärna fortsätta följa dig. Jag heter Lisa X, bor i X. Har en blogg som heter tankar och vardagslunk, men den har inte uppdaterats på ett halvår. Har även facebook, men eftersom jag nu skrivet på telefonen blir det problem med länkningen. Jag återkommer gärna med länk om det behövs. Jag har en 3,5 årig dotter som är fantastisk och precis lika besvärlig. Och en man som tyvärr är mer besvärlig än fantastisk, men det är privat.
Jag ser fram emot att följa dig fortsatt.
Hälsningar
Lisa
Precis innan, bara några dagar tidigare, började jag tänka på det där med skilsmässa som en verklig utväg, något som inte bara rörde andra utan något som faktiskt rörde mig. Tanken hade funnits under lång tid, och tagits upp tidigare, men då var det som att den utvägen blev allt tydligare. Att sätta det på pränt, även om bara så diskret var ett steg i rätt riktning.
I slutet av juni i fjol var jag hos min syster. Vi stod i köket och pratade relationer. Hon diskade, jag torkade. För första gången sa jag högt att jag inte älskade min man längre. En månad senare hade vi skickat in skilsmässoansökan.
Ett år...
onsdag 11 juni 2014
Curling
Om jag ska curla mig själv ska jag kanske inte fastna framför datorn och komma i säng först vid tre. Men det kan jag ju fundera över någon annan gång, för annars blir säkert klockan fyra istället...
tisdag 10 juni 2014
Sommarångest
Sitter och kollar på sommarschemat och blir ledsen. Mitt schema är inte anpassat efter att vara ensamstående mamma på halvtid. Mitt val av inriktning är inte anpassat efter att vara ensamstående mamma på halvtid. Det kommer bli lättare, när hon är större, när vi börjar ha hela veckor och inte har halva veckor som målsättning. Halva veckor som ändå inte går att få till i praktiken men som är drömmen i teorin. Halva veckor som vi lyckats med max fyra veckor sedan skilsmässan i januari. I princip är det mitt jobb, mitt arbetsschema som styr allt. Jag tycker inte om det.
Mitt liv under sommaren ser ut som så att antingen är jag ledig eller så jobbar jag häcken av mig. Visst, jag har några veckor då jag bara jobbar normala dagar och faktiskt är ledig en dag under veckan vilket är en grundmålsättning som jag har, men när man minst en gång per månad har veckor då man jobbar över femtio timmar trots att man försöker vara ledig en dag, då är det för mycket.
Jag har ett jobb som jag tycker mycket om, jag trivs på min arbetsplats och med de jag jobbar tillsammans med. Jag tycker ofta det är roligt att gå till jobbet, men.. Jag skulle önska att vi var några fler som kunde dela på bördan. För jag vet att om jag knallade in på chefens kontor och förklarade att det här inte funkar för mig just nu (fast där är jag inte riktigt än) så skulle det sätta alla min kollegor i skiten. Och de är också småbarnsföräldrar med redan ansträngda livspussel. Även de jobbar mer än vad de mår bra av.
På papperet ser det ut som att det ska lätta framöver. När sommaren är över så är den mest påfrestande situationen över och ger man det ett år ytterligare kommer vi att vara några flera (nyanställningar) och förhoppningsvis inte lika sårbart. Samtidigt är det den här sommaren som för mig är jobbigare än nästa. Det är den här sommaren jag sitter ensam i lägenheten utan att ha några direkta planer och då blir det lätt att jag fastnar i att tänka på hur mycket jag jobbar.
Underbara Clara har skrivit ett antal inlägg tidigare om att curla sig själv. Jag tror det är det jag måste börja ta tag i. Se till att jag får sova ordentligt (dvs inte sitta uppe till 01 och titta på svt play), planera maten, planera utflykter etc. För mig kommer det bli den absolut största utmaningen den här sommaren. Klarar jag att få ordning på rutinerna, att vara snäll mot mig själv, då kommer den här sommaren troligtvis att bli mycket lättare än vad jag någonsin kan föreställa mig i nuläget. Jag höll på att skriva att den skulle gå som en dans, men det tror jag faktiskt inte på själv.
Mitt liv under sommaren ser ut som så att antingen är jag ledig eller så jobbar jag häcken av mig. Visst, jag har några veckor då jag bara jobbar normala dagar och faktiskt är ledig en dag under veckan vilket är en grundmålsättning som jag har, men när man minst en gång per månad har veckor då man jobbar över femtio timmar trots att man försöker vara ledig en dag, då är det för mycket.
Jag har ett jobb som jag tycker mycket om, jag trivs på min arbetsplats och med de jag jobbar tillsammans med. Jag tycker ofta det är roligt att gå till jobbet, men.. Jag skulle önska att vi var några fler som kunde dela på bördan. För jag vet att om jag knallade in på chefens kontor och förklarade att det här inte funkar för mig just nu (fast där är jag inte riktigt än) så skulle det sätta alla min kollegor i skiten. Och de är också småbarnsföräldrar med redan ansträngda livspussel. Även de jobbar mer än vad de mår bra av.
På papperet ser det ut som att det ska lätta framöver. När sommaren är över så är den mest påfrestande situationen över och ger man det ett år ytterligare kommer vi att vara några flera (nyanställningar) och förhoppningsvis inte lika sårbart. Samtidigt är det den här sommaren som för mig är jobbigare än nästa. Det är den här sommaren jag sitter ensam i lägenheten utan att ha några direkta planer och då blir det lätt att jag fastnar i att tänka på hur mycket jag jobbar.
Underbara Clara har skrivit ett antal inlägg tidigare om att curla sig själv. Jag tror det är det jag måste börja ta tag i. Se till att jag får sova ordentligt (dvs inte sitta uppe till 01 och titta på svt play), planera maten, planera utflykter etc. För mig kommer det bli den absolut största utmaningen den här sommaren. Klarar jag att få ordning på rutinerna, att vara snäll mot mig själv, då kommer den här sommaren troligtvis att bli mycket lättare än vad jag någonsin kan föreställa mig i nuläget. Jag höll på att skriva att den skulle gå som en dans, men det tror jag faktiskt inte på själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)