Onsdagskväll

Nej men visst känns tre timmars nattning av dotter som en helt okej sysselsättning en onsdagskväll när jag inte ätit sen lunch.

Nu ska jag försöka stifta närmre bekantskap med de två semlorna som jag köpte igår men tydligen glömde ställa in i kylen.

Nackdelar med skolvalet

Det ligger och mal i bakhuvudet, det där skolvalet vi gjort. Jag är nöjd med beslutet men sen finns ju den där stora, stora nackdelen: att hon troligen inte hamnar med kompisarna från förskolan.

Hon är ganska egensinnig dottern. Inte ett dugg intresserad av att göra vad andra säger till henne bara för att. Hon har också svårt att ta in att andra är lika viktiga som hon, att i en grupp måste man dela med sig inte bara av saker utan också av tiden som man står i centrum.

Idag var hon och jag på förstadie till simskola. Det går ut på att man leker i vattnet och ökar på att gradvis befinna sig mer under vattnet. Hoppa, bubbla, plaska, leka groda, haj och delfin. Vi var där lite innan det började så att hon fick åka rutschkana. Sen började det. Ledaren frågade om någon hade gjort något roligt idag. Dottern tog ordet, pratade högst, berättade att hon hade åkt vattenrutschkana. Ledaren frågade om någon hade gjort något roligt på förskolan, fyra av barnen börjar prata. Ledaren vände sig till ett av barnen, då tystnade två av de andra men inte min dotter inte. Hon fortsatte prata. Sen skulle de i vattnet. De fick instruktioner som dottern följde till hälften. De fick nya instruktioner "gör så här, ställ ett sen där borta". Dottern gjorde som de skulle men efter att ha stått still i två sekunder började hon istället hoppa runt och plaska varpå två av de andra barnen också gjorde så. Och på den vägen fortsatte det i en halvtimme. När de skulle testa att flyta med huvudet mot kanten så kom frågan "varför". Jag tycker att det är bra att hon frågar men ibland blir det för mycket.

Det jag är orolig för är att det kommer bli problem när hon börjar förskoleklass. Hon behöver veta ordentligt varför hon ska göra något om det ska göras på ett visst sätt och de för svaren som jag ibland tar till "för att det är så" eller "för att jag säger så" tycker hon är tämligen meningslösa. Ibland är de ju det också, när jag är trött och inte orkar förklara och vi har bråkat mycket. Men ibland måste man göra saker bara för att det är så, fast nu kommer jag spolat inte på ett enda exempel. Hon kan dessutom vara ganska fröken-aktig, lägga sig i vad andra barn gör, vilja rätta, vilja hjälpa. Bra ibland, otroligt irriterande andra gånger. Jag är helt enkelt orolig att hon inte kommer få några kompisar, det är väl dit jag är på väg.

Jag vill ha facit nu, kommer det här bli bra? Och det hör halvåret innan förskoleklassen börjar är målet att hjälpa henne så mycket vi bara kan med att bli lite bättre i samband med aktiviteter i grupp.

Förskoleklass

Min lilla älskling ska börja förskoleklass till hösten. Det känns läskigt och stort. Jag vill att hon ska vara liten alltid, vilja sova i min säng, krypa intill, nära, nära. Jag vill att hon ska utvecklas, ta stora steg, fortsätta vara så himla häftig, så tuff. Hon kommer alltid vara min bäbis. Hon kommer en dag vara min vuxna dotter, kanske själv ha barn, förhoppningsvis ha ett liv som hon är lycklig med. Hon kommer vara min bäbis! Det känns läskigt och stort.

Igår var det dags att välja förskoleklass. Och som vi har funderat. Det var inte lätt. Jag bor hundra meter från skolan som hon automatiskt tillhör. Jag ser den från min ytterdörr. Alla barnen på hennes förskola kommer hamna där ifall deras föräldrar inte väljer något annat. Skolan har elever med olika kulturell bakgrund, något som jag tyckt varit en stor fördel på hennes förskola.

Vi satte henne i kö till en privatskola för ett år sedan. Naturligtvis på tok för sent. Trettionde reserv till en klass med knappt så många elever. Jag var på ett informationsmöte där. Massa ljushyade medvetna föräldrar som har gjort ett aktivt val för sina barn. En väldigt homogen grupp. Det kändes tråkigt. Samtidigt engagerade föräldrar, mycket utepedagogik, mycket medhavda matsäckar och alla barnen ska ha cyklar, skidor, skridskor.

Den skolan hon automatiskt tillhör är raka motsatsen. Den enda fördelen som jag ser det är just att den är multikulturell, att gruppen blir heterogen. Det är ett stort plus. Men där finns också gruppen barn vars föräldrar inte är engagerade (och där säger mina fördomar att det inte är gruppen som invandrat hit från andra länder utan det är de som är födda här) som har det så tufft med arbetslöshet, sjukskrivningar och andra ekonomiska trångmål att de knappt får sin egen vardag att gå ihop. Där finns barnen som aldrig stöter på motstånd från föräldrarna, för att föräldrarna inte orkar, barnen som skriker, lever rövare och tar plats. Det är skolan som är den sämsta i stan. Inte ens hon som är svägerska till rektorn har något egentligt bra att säga, annat än att rektorn och lärarna kämpar. Det är skolan där eleverna skriker, för det inte finns någon arbetsro, där man hellre flyttar på den mobbade eleven än mobbarna. Det är skolan med låga betyg och resultat på nationella proven i årskurs sex och med minst andel behöriga lärare. Det är skolan där dotterns kompisar kommer gå och som ligger hundra meter bort.

Så vi valde tre andra skolor. En riktigt bra, en bra och en utifrån perspektivet "den KAN ju inte vara sämre". Men jag hoppas hon slipper den sista, den ligger långt bort och att ta bilen fram och tillbaka till jobbet som ligger en kilometer bort för att lämna dottern på skolan fyra kilometer bort känns jobbigt. Men samtidigt så självklart värt det.

Vi lyckades övertala föräldrarna till dotterns bästa vän att söka samma sak, så nu hoppas vi att vi har turen med oss. Om en månad får vi besked.

Bästa julklappen

Bästa julklappen var en bärbar cd-spelare till dottern. Jag fick också en. Min står i köket. Den lyssnar jag på när jag diskar. Dotterns står på hennes rum. Idag har hon stängt dörren dit in och lyssnat på Kåldolmar och kalsipper i två timmar! Under tiden kunde jag diska, och vika tvätt samtidigt som jag såg på tv. Hennes spelare var bästa presenten till mig!

Gamla vanor

Varje sommar läser man vid minst ett tillfälle om en förälder som lämnat sitt barn i bilen varpå barnet avlidit av värmen. Det brukar bli ramaskri. Man hänger ut föräldern, föräldern som aldrig borde fått ha barn, för hur kan en förälder bete sig på ett sånt sätt mot sitt barn. I vissa av fallen kan jag förstå ramaskrien. De där som fullt medvetet lämnar barnet i bilen för de ska bara... Men i vissa av fallen kan jag så lätt se mig själv i dessa stackars föräldrars skor.

Det var en period för några år sedan då jag nästan aldrig lämnade dottern på förskolan. Jag hade konstiga scheman, pendlade till jobb i annan stad, hade långa dagar, dåvarande maken fick ta hand om allt det praktiska hemmavid. Men så var det någon dag då jag av någon anledning hade normala tider. Jag skulle lämna dottern på dagis. Men eftersom jag veckorna innan oftast tagit bilen direkt till jobbet utan att passera förskolan så gick det som på automat den där morgonen också. Jag hann nästan ut på stora vägen, bort från staden innan jag kom på att jag hade dottern i baksätet. Så det blev ett varv i rondellen och så tillbaka mot förskolan.

Det där med vanor.. Första tiden efter skilsmässan åkte jag några gånger nästan ända hem till exmaken som bodde kvar i vår tidigare gemensamma lägenhet innan jag kom på att jag körde fel. Gamla vanor sitter hårt..

Nu har vi tillbringat helgen tillsammans. Begravning av svärfar. Vi har bott hos svärmor, vi har åkt spark och pulka, vi har byggt snölyktor. Vi har eldat i öppna spisen och mitt i sorgen skrattat, pratat minnen. De sista åren var vi inte fysiska med varandra. Inte alls. En kram om den ena eller andre var trött eller behövde styrka. En puss vid gemensam glädje över något roligt, underbart och fantastiskt som dottern gjorde. Det blev vårt sätt att dela glädjen över henne, en puss. Den gamla vanan är också svår att bryta. Eller.. Nej, naturligtvis är den bruten, sedan ett och ett halvt år, men jag känner fortfarande att när han är i närheten och hon gör något fullständigt makalöst, då ligger den där pussen väldigt nära ytan.

Då är det också skönt att när vi umgås så intensivt som vi gjort den här helgen, då förstärks också allt det negativa som var oss. Alla diskussionerna där ingen av oss nådde fram till varandra, han som alltid ville få sista ordet, som sa att det är ingen idé att vi fortsätter prata om det här, men som aldrig själv kunde släppa tråden. Han som inte lyssnade, jag som inte heller lyssnade för han gjorde det ju inte... Kort sagt, alla våra negativa sidor som vi förstärker hos varandra.

Jag önskar dock att just den där gamla vanan kunde suddas ut ytterligare. Men när känslan av gemensam glädje är stark, då hänger den där pussen i luften, men där får den fortsätta hänga!

Stryker

Jag stryker klänningen som min dotter ska ha på sin farfars begravning. Jag ringer min mamma och frågar om det jag har tänkt ha på mig duger. Det känns overkligt. Att gå på en begravning där jag är den vuxna, den stabila.

mer..

Och just det, jag vill åka oftare till Göteborg också. Gå och strosa, lära känna staden och stadsdelarna, kanske åka ut i skärgården i sommar.