Curling

Om jag ska curla mig själv ska jag kanske inte fastna framför datorn och komma i säng först vid tre. Men det kan jag ju fundera över någon annan gång, för annars blir säkert klockan fyra istället...

Sommarångest

Sitter och kollar på sommarschemat och blir ledsen. Mitt schema är inte anpassat efter att vara ensamstående mamma på halvtid. Mitt val av inriktning är inte anpassat efter att vara ensamstående mamma på halvtid. Det kommer bli lättare, när hon är större, när vi börjar ha hela veckor och inte har halva veckor som målsättning. Halva veckor som ändå inte går att få till i praktiken men som är drömmen i teorin. Halva veckor som vi lyckats med max fyra veckor sedan skilsmässan i januari. I princip är det mitt jobb, mitt arbetsschema som styr allt. Jag tycker inte om det.

Mitt liv under sommaren ser ut som så att antingen är jag ledig eller så jobbar jag häcken av mig. Visst, jag har några veckor då jag bara jobbar normala dagar och faktiskt är ledig en dag under veckan vilket är en grundmålsättning som jag har, men när man minst en gång per månad har veckor då man jobbar över femtio timmar trots att man försöker vara ledig en dag, då är det för mycket.

Jag har ett jobb som jag tycker mycket om, jag trivs på min arbetsplats och med de jag jobbar tillsammans med. Jag tycker ofta det är roligt att gå till jobbet, men.. Jag skulle önska att vi var några fler som kunde dela på bördan. För jag vet att om jag knallade in på chefens kontor och förklarade att det här inte funkar för mig just nu (fast där är jag inte riktigt än) så skulle det sätta alla min kollegor i skiten. Och de är också småbarnsföräldrar med redan ansträngda livspussel. Även de jobbar mer än vad de mår bra av.

På papperet ser det ut som att det ska lätta framöver. När sommaren är över så är den mest påfrestande situationen över och ger man det ett år ytterligare kommer vi att vara några flera (nyanställningar) och förhoppningsvis inte lika sårbart. Samtidigt är det den här sommaren som för mig är jobbigare än nästa. Det är den här sommaren jag sitter ensam i lägenheten utan att ha några direkta planer och då blir det lätt att jag fastnar i att tänka på hur mycket jag jobbar.

Underbara Clara har skrivit ett antal inlägg tidigare om att curla sig själv. Jag tror det är det jag måste börja ta tag i. Se till att jag får sova ordentligt (dvs inte sitta uppe till 01 och titta på svt play), planera maten, planera utflykter etc. För mig kommer det bli den absolut största utmaningen den här sommaren. Klarar jag att få ordning på rutinerna, att vara snäll mot mig själv, då kommer den här sommaren troligtvis att bli mycket lättare än vad jag någonsin kan föreställa mig i nuläget. Jag höll på att skriva att den skulle gå som en dans, men det tror jag faktiskt inte på själv.

Att använda barn som tillhyggen

Disclaimer: Allt nedan är min åsikt, andra kan tycka på andra sätt, jag kan ha fel. Jag tänker dock inte skriva i varenda mening att såhär tycker jag, det ingår liksom i kakan...



Jag är av den uppfattningen att en av de viktigaste uppgifterna en förälder har är att inte göra sitt barn illa.

Därför blir jag så ledsen när jag läser eller hör om föräldrar som använder sina barn som tillhygge i skilsmässor. Jag förstår att det kan bli så ibland när känslorna svämmar över, om man känner sig lurad, sviken, utpressad, utsatt, övergiven. Om man känner sig i underläge gentemot den andre, oavsett om det är pga ekonomi, att den andre har tänkt på skilsmässa länge och sedan överraskat en med en klar plan över hur man ska gå till väga, pga ensamhetskänslor, pga ojämlika förhållanden och uppbrott på vilket sätt det vara månde. Jag förstår att det kan bli så ibland och jag vet att det är vanligt.

Men.. Oavsett hur underlägsen eller sviken du känner dig, och av vilka anledningar det än må vara, så är ditt barn den som verkligen är i underläge. Ditt barn som du är ansvarig för. Det är ditt ansvar att skilja på vilka saker som barnen faktiskt inte har någonting att säga till om; huruvida ni ska skilja er eller inte, var barnet ska bo (i varje fall om det är små barn), var du som vuxen ska bo, jämfört med de saker som barnet faktiskt får säga till om; tex vilka leksaker som ska finnas hos vilken av föräldrarna, vilka böcker etc, etc. De saker/ämnen som barnet inte har någonting att säga till om ska heller inte diskuteras framför barnet. För barnet förstår inte och tolkar därför informationen på sätt som inte är samma som en vuxen tolkar på.

Om jag och exmaken hade diskuterat framför dottern huruvida vi skulle fira jul ihop eller ej så hade hon trott att hon hade något att säga till om i frågan och det hade hon inte! Hade vi diskuterat huruvida vi skulle skiljas eller inte framför henne hade hon på samma sätt trott att hon hade något att säga till om i den frågan och det hade hon verkligen inte. Huruvida vi skulle skiljas eller inte var något som bara hade med oss vuxna att göra och därför diskuterades det när hon sov. Eller i väldigt förtäckta ordalag så att vi inte alltid själva förstod vad vi menade när hon såg på tv... Det är mitt ansvar som förälder och det är hans ansvar som förälder. Det är bara mitt och det är bara hans. Med det menar jag att om en av oss vid något tillfälle glömde oss då var det den andres ansvar att säga till. Det låg på oss båda att säga stopp. Om jag glömde mig och han fortsatte då var det båda som hade gjort fel. Att säga att den andre började var aldrig en ursäkt! Men då hade vi det klart uttalat mellan oss att vissa saker var mellan oss vuxna, vad svårt det hade varit om vi inte hade det uttalat.

Familjerådgivning

Om jag ska ge ett enda tips till någon som är i en relation så är det att gå i familjerådgivning. Gör det kanske inte på en gång, när ni precis har blivit ihop, men gör det efter ett år, eller två. Gå därefter dit varje gång något av vikt förändras i relationen; när ett barn föds, när någon blir arbetslös eller sjukskriven, när någon byter jobb till ett med andra förhållanden. När dina eller den andres föräldrar blir så svårt sjuka att de behöver massa praktisk hjälp.

En vän till mig berättade för många år sedan att på hans jobb hade två av kollegorna efter många års strulande på jobbfester slutligen blivit ett par, skilt sig från sina respektive med dunder och brak och slutligen flyttat ihop. Alla funderade, undrade, pratade bakom deras ryggar om att hur skulle detta kunna gå, hur skulle det fungera. Några år senare träffade han dem på stan, de hade precis varit på familjerådgivningen. Oj då! Men de berättade, till hans förvåning efter den inledningen, allt allt var jättebra med dem, de hade en bra relation, men som i alla relationer fanns det lite skav. Och det viktigaste de hade lärt sig från sina gamla relationer det var att finns det skav så är det bäst att prata om det, för om man inte gör det då växer det till ett sår. Och det är mycket enklare att prata om små skav än om stora sår.

Han hade fått det rådet. När jag lärde känna honom var han nyskild och ledsen. Han sa att det var det bästa råd han hade fått, han hade inte lyssnat. Det gjorde inte jag heller..

Jag håller med hans vänner om vikten av att ta tag i små saker innan de blir stora saker. Jag kan därtill lägga till att det är lättare att prata om även sår när det finns så mycket kärlek kvar att man vill förändra sig själv. De flesta hamnar nog inte i familjerådgivning förrän det är för sent. Vi började gå i familjerådgivning för fyra år sedan. Då var vår relation hemsk, den var riktigt, riktigt dålig. Börjar man gå först när det är så dåligt att man inte kan prata med varandra utan att skrika/gråta/anklaga så är man inte så benägen att förändra sig själv för den andres skull, då vill man bara förändra den andre. Och det leder sällan till något positivt.

Jag tror att familjerådgivning kan vara väldigt bra, men vi började för sent. Om vi hade börjat redan det första året, när jag mådde dåligt och han gjorde allt så kanske vi hade haft en helt annan relation idag. Även om vi kanske inte varit ett par hade det nog gjort resan lättare och kortare.

Tycker man att det känns för jobbigt att gå till familjerådgivning ("dit går man ju inte ifall man inte har stora, enorma problem, och det har ju inte vi") så har många församlingar något som kallas äktenskapskurs (familjerådgivning light). I vissa församlingar finns en kort variant, två träffar innan man gifter sig, i vissa finns en längre (tio träffar under en termin). Jag tror att det är optimalt att gå något sådant när du precis flyttat ihop eller har bott ihop ett år. Det kan jag verkligen rekommendera även för inte kyrkvana. Vi gick en sådan kurs när vi precis hade gift oss, då hade vi varit ett par i åtta år, bott ihop i fyra. Egentligen är det enklast att beskriva det som en kommunikationskurs där du går igenom de olika delar i relationer där det ofta kan bli problem för att man har olika åsikter. Ett av tillfällena handlade om tro och då i bemärkelsen att det kunde vara viktigt att be tillsammans. Byter man ut be mot "ha en avstämning i slutet av varje dag", "sammanfatta dagen tillsammans" så kan allt de sa gälla även för icketroende. Inget av de andra tillfällena hade någon koppling till religion. Exmaken är och var inte troende, jag är troende men inte aktiv i någon församling och den kursen tillförde så mycket till oss. Rekommenderas!

Min väns vänner, de som gick i familjerådgivning som förebyggande åtgärd håller fortfarande ihop trettio år senare. De började gå i familjerådgivning när de varit ett par i ett halvår, båda med barn sedan tidigare, pusslande för att få det nya livet att gå ihop. De gick kanske tre-fyra gånger. Därefter gick de vart annat vart tredje år dit för ytterligare ett samtal. Har det blivit någon större förändring i livet, hans mamma dog och pappan blev dement vilket ställde andra krav på honom, så har de gått några gånger till. Fördelen är också att ni vet vem familjerådgivaren är, ni har redan en relation. Ni känner er trygga med personen i fråga, brakar det åt helsike är steget väldigt kort för att lyfta luren och boka in en tid..

Köpstopp böcker

Jag har av och till under ganska många år haft ett köpstopp på böcker. Problemet med det där köpstoppet är att jag brukar ha så många undantag till köpstoppet att jag förr eller senare glömmer av att jag faktiskt har ett köpstopp..

Grundregeln för köpstoppet är som följer:
Jag måste ha läst fem olästa böcker ur bokhyllan innan jag får köpa en ny bok (med tanke på att jag även efter skilsmässan har 5,8 meter bara av pocketböcker i bokhyllan så är det inget problem att hitta olästa böcker. Utöver pocketböckerna finns det mängder av inbundna böcker...).

Grundregeln är med andra ord tämligen simpel och enkel att förstå sig på. Undantagen däremot.

Böcker till dottern är undantagna!

Jag får köpa obehindrat med böcker på bokrean. Egentligen är detta bara bokrean i februari/mars. Med tiden har ju dock bokklubbars och internetbutikers respekt för bokrean avtagit. Det var tex bokrea nu i december via barnens bokklubb, böckernas klubb och månadens bok. Sen hade nog även adlibris och bokus någon form av bokrea i december (och februari, maj, september och kanske ytterligare någon månad).

Om jag är på bokmässan i Göteborg så har jag inte köpstopp då.

Böcker som köps på loppis räknas inte.

Böcker som ska läsas i någon av bokcirklarna jag är med i räknas inte. Jag är just nu med i tre bokcirklar...

Om det kommer en ny bok i en serie som jag har (tex Arne Dahl) så får jag köpa den.

Ja. I mitt fall gäller helt enkelt inte undantaget som bekräftar regeln, det är snarare undantagen som gör att regeln inte kan existera...

Saft, twingly och böcker

Dagens höjdpunkter.

Saften blev klar i förmiddags (skulle vart klar igår, men jag glömde av den). Den vart inte så förbaskat söt som jag hade misstänkt, men då hade jag nog i ungefär 2/3 av sockermängden som stod i recepten. Jag hade också i mer citron. Den var okej. Vacker färg, men inte alls lika god som fläder. I min värld är dock ingen saft lika god som fläder, så den jämförelsen är dömd att vara till nackdel för alla andra safter.

Jag fick till twinglyn (den där länkningsgrejjen som nu syns ute i högerkanten)! Är mer stolt över det än vad jag gjort mig förtjänt av, men tack vare kloka tips från Jenny fick jag slutligen till det!

Har lagt en beställning på åtta pocketböcker. Med tanke på alla olästa böcker jag har i bokhyllan borde det istället vara ett lågvattenmärke, men... Det där köpstoppet jag haft tidigare ska jag nog ta och införa igen..

Kanske inte det smartaste jag har gjort.

För några månader sedan när jag var nyklippt köpte jag mig själv en trimmer, tänkte att nästa gång så tar jag hand om klippningen/frisyren själv. Hur svårt kan det va!?!

Idag var det dags.

Jag har faktiskt hållit i en trimmer förut. Använt den på exmakens 5 mm-snagg, för att jämna ut de eventuella ojämnheter som hade uppstått när han redan klippt.

Det är inte samma sak att klippa av 5 cm långt hår. Inte alls!

Jag är inte helt nöjd, men jag har tagit en paus.

Saker jag har lärt mig

• Om du har 5-6 cm långt hår och det är blött så böjer sig allt så mycket att inget klipps av även om du har ställt in den på 3 cm.
• Om det böjer sig för att det är blött så hjälper det inte om du minskar avståndet till att istället klippa på 2 cm.
• Om du sen ställer in det på 15 mm kan det hända att det helt plötsligt klipper av en skvätt.
• Om det är så långt som 5 cm kan du behöva hålla i håret med den handen som du inte håller trimmern i för att det ska dra lite i håret så att trimmern kan klippa.
• Titta ofta hur det ser ut i nacken, vänta inte tills du tycker det ser hyfsat ut framtill, för då kan det vara för sent..

Jag har en paus nu. Låter håret torka lite grann, men sen är det dags igen. Jag känner mig väldigt nöjd med att jag inte är så himla noga med hur jag ser ut, jag har faktiskt (ofrivilligt) rakat av mig allt hår en gång för åtta år sedan och trivdes helt okej med det, så blir det för eländigt så ställer jag in trimmern på 6 mm och kör. Jag känner mig ännu mer nöjd med att mamma och pappa kommer hit imorgon och kan hjälpa mig med nacken ifall jag inte får till det...