Att vara huvudperson i sitt eget liv

För några år sedan träffade jag Arvid som precis höll på att förbereda sig  för ett stoort lajv med många deltagare från hela Sverige. Lajvet i stort handlade om någon regent som skulle krönas och nu hade både adel, borgare, bönder och präster samlats för att närvara på olika sätt i samband med festligheterna. I samband med att så många ändå var samlade passade man självklart även på att göra andra saker (att resa långt var besvärligt) så Arvids karaktär (kallar man det så?) skulle gifta sig.

Det som stannade kvar hos mig var att även om lajvet i stort handlade om den där kröningen så handlade lajvet för Arvid om att hans karaktär äntligen skulle få gifta sig med sin själs älskade. Kröningen var en bisak i Arvids lajvande, vilket ledde oss in på ett samtal om att vara huvudperson i sitt eget liv.

Jag tycker att det är lätt att tappa bort det. Det är nog snarast så att dottern är huvudperson i mitt liv och dessutom finns det en hel del annat som kämpar om uppmärksamheten att ha en huvudroll. Men i mitt liv är det faktiskt jag som är huvudpersonen. Att varje dag fundera på vad vill jag med den här dagen, innan andras krav och förväntningar börjar göra sig alltför gällande. Men det är svårt, för den där dottern jag har, hon är faktiskt alldeles underbar och hon får gärna vara huvudperson också. Delad huvudrollsinnehavare, kan det vara något ?!?