Egentligen är jag säkert bara mänsklig, eller ett barn av vår tid, men det är så svårt det här med lycka; att verkligen stanna upp och njuta av tillvaron.
Som när dottern, maken och jag leker med lera, att vara helt närvarande i det och inte någon annanstans.
Att ha så svårt att bestämma mig, att hamna i tankar som skulle jag inte egentligen vilja jobba med någonting annat, men samma yrke, bara annan inriktning, bo någon annanstans.
Varför är gräset alltid grönare på andra sidan? Varför är det så svårt att bara vara lycklig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar