söndag 23 november 2014

Uppfylla

Jag gick hos talfröken när jag var liten (antagligen någon slags logoped). Vi var ganska många i min lågstadieklass som gick där, skolan hade mer pengar på den tiden. Jag gick för att jag hade svårt att säga S, läspade lite lätt, och också för att jag hade svårt att skilja på U och Y. Hur de uttalas. Det sitter fortfarande i. Så när jag skriver ett ord som uppfylla är det tur att telefonen har autokorrekt (även om jag mestadels svär ve och förbannelse över den funktionen) för jag tycker att stavningen ser så konstig ut och jag sitter och säger ordet tyst flera gånger i huvudet innan jag slutligen kommer fram till att det nog är rätt.

Tack

Tack för era kommentarer. De värmer.

Jag har förresten bokat en resa till London för mig, dottern och exmaken. Det känns bra. Det är ett sätt att göra mig fri från gamla skulder, uppfylla givna löften och ge mig själv lite framtida frihet. Och så ska det bli riktigt roligt också.

Gamla skulder
När han fyllde jämnt fick han i födelsedagspresent att vi skulle åka på en weekendresa till någon storstad. Bara vi utan barn. Det blev aldrig av och han har aldrig fått den där presenten. Men han har haft den innestående. Nu blir det av.

Uppfylla givna löften
Jag har alltid tänkt att första gången dottern flyger så borde vi vara med båda två. Jag har tom sagt det till exmaken. Nu blir det av!

Ge mig själv framtida frihet
Med tanke på det ovan givna löftet så kan det vara bra att få dotterns första flygresa avklarad. På så vis öppnar jag upp möjligheter för mig till framtida solsemester etc. Då kan jag planera på ett annat vis när jag inte måste ha med honom i ekvationen. Det känns skönt.

Sen känns det också roligt och bra att ha med honom. I vissa sammanhang är det skönt att vara två vuxna på den där ungen vi skapat. Hon kan bli ganska intensiv när allt är nytt och det händer mycket runt henne. Jag misstänker att London kan vara en sådan situation. Då är det bra att vara två som kan stötta och styra henne milt (eller mindre milt) i den riktning som behövs. Det möjliggör också att jag kan ha en shoppingdag då jag springer runt som en tok utan barn i klädaffärer..

Så vad ska man hitta på i London med en femåring?

tisdag 18 november 2014

Förtydligande

Alltså... Det jobbigaste har egentligen inte varit allas kommentarer i sig utan snarare hur jag har reagerat på dem. Att jag har haft svårt att erkänna för mig själv att vi faktiskt har roligt tillsammans. För det får man inte ha. Att andras världsbild har påverkat min på ett negativt sätt. Det är svårt för mig att ha den där tryggheten i mig själv, men det känns som att jag det här året tagit några steg i rätt riktning. Och i den processen var skilsmässan ett oerhört viktigt steg!

Svårast

Det som varit absolut svårast för mig i samband med skilsmässan har inte varit något som egentligen rört min och exmakens relation. Det som varit svårast har bara rört mig. Alla dessa jäkla kommentarer!

Det började med ifrågasättanden, både av vår tidigare relation (ja, jag har då tyckt länge att ni borde skiljas) och det aktuella beslutet (men ska ni verkligen skiljas, tänk på er dotter). Det fortsatte med massa råd som alla baserades på en förmodad vilja att göra den andra illa, att roffa åt sig vid bodelning, att inte släppa ner garden, att inte lita på den andre. Jag förstår och förstod att alla dessa råd jag fick främst baserades på den andras egna erfarenheter och uppfattningar om skilsmässa, men jag tyckte att det var jobbigt att förhålla mig till alla dessa råd, eftersom de inte var önskade.

Jag satte tidigt upp någon slags lista för mig själv om vad som var viktigast i mitt framtida liv. Punkt ett och punkt två varierade beroende på hur jag själv mådde, vissa veckor ansåg jag att det viktigaste i mitt liv var att min dotter mådde bra, andra veckor var det att jag mådde bra. För att min dotter ska må bra krävs det (oavsett om hon är på plats ett eller två) att både jag och hennes pappa mår någorlunda, att ingen av oss mår riktigt uselt. Men punkt tre på listan var alltid att min exman ska må bra. Att han mår bra är, och har varit, den tredje viktigaste saken på min lista. För han är en person som jag tycker mycket om, för att jag på något vis fortfarande delvis är beroende av honom och han av mig. Vi stöttar varandra, är det kris kan vi ringa varandra. Vi hjälper varandra praktiskt när det är magsjuka, VAB och pappersinsamling som ska köras. Jag tycker om honom, han är min närmsta vän och dessutom är han pappa till min älskade unge, och en fantastiskt bra pappa till henne dessutom. Jag har stört mig så på alla kommentarer om att jag borde roffa åt mig, det innebär ju att de människorna anser att jag borde göra honom illa.

Nu har pendeln svängt. Många har så svårt att förstå att man kan vilja vara vän med sitt ex. Att man inte vill ha så lite med varandra att göra som det faktiskt är möjligt. De kan inte förstå att jag faktiskt tycker det är roligt att umgås med honom ibland, även om det blir på tok för mycket andra gånger. Kommentarerna nu är också ifrågasättanden, över att jag fortfarande kallar hans föräldrar för mina svärföräldrar. Att jag ringer och stöttar och hjälper dem när de behöver det, att jag tycker om hans syskon. Vissa säger att "ni är ju särbos egentligen, vänta du bara".

Jag blir förbannad! Alla dessa jäkla kommentarer. Varför har alla åsikter om andras liv hela tiden. Vad ger dem rätten? Kan de inte bara vara glada att vi faktiskt har en så fungerande relation, att vi har roligt tillsammans?

Jag är övertygad om att vi inte kommer bli ett par igen. Jag är tacksam att vi har skilt oss för ingen av oss var lycklig. Vi hade slutat älska varandra som något annat än vänner för länge sen och även vänskapskärleken höll snabbt på att försvinna, i perioder fanns det från min sida enbart hat. Vi behandlade inte längre varandra som vänner, vi behandlade varandra sämre. Som mitt ex sa en gång så borde vi nog aldrig ha blivit något annat än vänner. När vi bara var vänner hade vi roligt tillsammans men när vi blev ett par började relationen krackelera tämligen omgående. Men låt säga att de mot all förmodan får rätt, att om fem år är vi ett par igen, att behövde det här för hitta till något nytt, det ger ändå inte dem någon rätt att kommentera.

Visst finns det undantag. De som själva varit med om liknande. Som tio år efter skilsmässan fortfarande åker på gemensamma semestrar. Men de har ofta vett att hålla tyst och inte lägga sig i andras liv i onödan. Och deras kommentarer gör ju inte ont, så de stannar tyvärr inte kvar på samma sätt heller.

Jag har märkt sista månaden att jag ändå har landat mer och mer i att jag är tacksam att vi är vänner. Det var ett tag då jag tyckte det var jobbigt, just pga allas kommentarer. Märkligt! Men nu är jag glad för det. Vi har roligt tillsammans, vi underlättar för varandra när det behövs och vi mår var för sig allt bättre. Vi har kraft att gemensamt diskutera hur vi tänker oss dotterns uppfostran, vad nästa steg är. Och jag är GLAD för det. Men det är som att jag en stor del av det här året har bett om ursäkt för att vi inte bråkar. Och nu skiter jag i att be om ursäkt (nästan)!

fredag 14 november 2014

Teckning

Min dotter fyller år snart så nu pratas det mycket presenter här hemma. Förra helgen var det pappornas dag, då var det också presenter. Idag tyckte hon synd om mig som inte fick presenter. Så hon ritade en teckning med ett hjärta och en smällkaramell! Som hon slog in till mig!

onsdag 5 november 2014

Dygnsrytm?

Jag förstår inte varför jag trots att jag är så trött att ögonen tåras på jobbet ändå på något vis piggnar på mig tillräckligt för att sitta i soffan och läsa bloggar när jag kommer hem?

Vin

Hemma.

Handlat massa goda saker. Piroger av lyx-modell, plockmatsbricka, ostkaka, gott och blandat.

Pratat i telefon med mamma, beklagat mig.

Pratat i telefon med exmaken, beklagat mig.

Han tipsade om vin till maten så jag får sova gott.

Jag tyckte det var ett utmärkt förslag!

det är FÖR mycket nu

Usch.

Denna veckan har varit vidrig.

Jag jobbar över varje dag.

När jag kommer hem försöker jag äta, sen sitter jag och stirrar in i väggen utan att göra något. Sen går jag och lägger mig och vrider och vänder mig i sängen utan att kunna sova. Och gråter av trötthet, ilska och frustration. Av att känna mig förorättad. Inatt somnade jag efter 03, tror jag, jag minns inte ens längre.

När jag jobbar så glömmer jag saker, Det faller mellan stolarna, jag minns inte viktiga saker som ska göras.

Den här veckan var tänkt att vara en slags pröva-på-vecka för att se om jag är redo för nästa karriärsteg på jobbet. I den där karriären som jag inte känner mig bekväm med. Efter den här veckan känner jag att NEJ, aldrig i livet. Tyvärr tror jag inte att jag har möjlighet att välja, egentligen. Och jag vet inte vad jag vill, jag är för trött för att formulera mig. Men om jag väntar på att formulera mig, tills denna vecka är överstånden finns risken att jag glömt hur jobbigt det var/är.

Nej, inget har gått fel. Det har nog gått så bra det kan gå, det är för mycket på jobbet nu helt enkelt. Men att jag som relativt oerfaren ska stå där mitt i detta en vecka då de tär fullständigt kaos, då inte bara jag är helt slut och trött och missar saker. Att ha den här veckan som någon slags bedömningsgrund. Jag vet inte hur jag ska tänka.

Inget har gått fel, ingen har dött. Nästan alla mår bättre och vissa patienter har faktiskt fått åka hem i klart bättre skick. De som inte mår bättre har vi en plan för och vi har hittat orsaken till att de inte blir bättre.

Men jag är inte nöjd med min prestation. Jag hinner inte andas, jag hinner inte tänka. Idag satt jag innan lunch och försökte tänka ut vad som var prioriterat och måste göras på en gång. När jag nått io punkter insåg jag att jag måste börja beta av listan på den halvtimme jag hade på mig innan jag hade två möten inplanerade. Så av de där tio prioriterade vilka två var rimligt att hinna med? Jag hann en. Av de tio prioriterade saker är tre eller fyra saker fortfarande ogjorda och risken är stor att det fanns mer viktiga saker som jag inte ens har tänkt på. Sedan innan lunch har jag haft huvudvärk, tårarna brännande i ögonlocken. Jag orkar inte tänka.

Hemma orkar jag inte städa, inte se på tv, jag orkar inte med ljudet, inte läsa bok. Inte sova. Inte äta.

Nedräkningen till helgen pågår intensivt.

Nu ska jag hem från jobbet, stämplade ut för en knapp halvtimme sen men har inte orkat sätta mig i bilen, köra via affären, köpa ostkaka eller piroger, eller något annat. Hem, äta, sova.

Men antagligen ligger jag där i sängen kl 03 och har fortfarande inte somnat.

tisdag 4 november 2014

Barnböcker i Happy Meal

Igår var vi alltså på McDonalds och införskaffade några barnböcker. Denna veckan, till onsdag eller torsdag, har de två böcker "Lilla Lena är doktor" och "När alla sover".

Den första är en ganska vanlig bok om två barn som leker doktor. Helt okej, mysig, inget speciellt.

Den andra boken verkar fantastisk. När ska sover, av Nicolai Houm och Rune Markhus. Jag har inte läst hela än, men den börjar som följer:

"Låt oss först lära oss ett nytt ord:
VANDAL
En vandal är en som gillar
Att försöka saker.
Bara så du vet."

Sen introduceras staden. Staden som är lugn och fridfull, där det bor bra människor. Ordentliga människor. De gillar smårutiga byxor. De återvinner.

Oj vad mysig boken verkar, lägg till den underfunfigt målande texten minst lika fantastiska teckningar..

Gissa vad jag gör ikväll!

söndag 2 november 2014

Ibland blir det lite för mycket otur

Vi har varit bortresta över helgen, kom hem lagom till att det mörknade. Ikväll var det en spökpromenad som man kunde gå som även var för sådana små barn som dottern. Så vi drog iväg. Det var mysigt! Massa ballonger upphängda i skogen och över varje ballong hade de hängt ett vitt litet lakan, ritat mun och satt dit reflextyg som ögon. Vi gick i mörkret med våra ficklampor och letade efter spökena. Tyvärr hade vissa av de levande spökena som också fanns där och gömde sig mellan träden hunnit tröttna, trots att vi kom i tid.

Jag gick där och njöt i godan ro (skog, mörker, någon lykta här och där, för mig är det njutning) när dottern börjar klaga mer och mer. Det var tråkigt, det var ju bara söta spöken, snälla spöken, mylingar! Det hände ju ingenting. Jag försökte uppmuntra och prata om det roliga med att vara i skogen när det är mörkt, men hon köpte det inte! Då var det en vit figur som låg på marken. Den rörde sig inte. Dottern lyste med sin ficklampa, figuren rörde sig inte, vad var det? Dottern gick närmre! Bakom oss hoppade det plötsligt fram ett skelett och sa bu!

När vi hade gått klart spökvandringen fick vi sitta runt en eld och få kaka och varm saft. Mys!

På vägen hem åkte vi förbi McDonalds (bokveckor i happy meal just nu) och köpte lite mat. Väl hemma satte vi oss och åt och sen gick allt snett.

Klockan var mycket, jag åt snabbt, dottern långsamt. Dottern var trött och trots att hon sa att hon var hungrig tydde takten på det motsatta. Hon böjde sig fram lite oförsiktigt och helt plötsligt var det apelsinjuice över hela bordet som droppade ner på golvet och på stolen. Jag torkade och torkade. Hon åt långsamt, jag torkade. Till slut hade jag torkat upp (det var ett helt glas fullt). Hon åt, det började närma sig slutet. Hon fick äppeljuice, ett helt glas fullt, om möjligt ännu mer än i det första, gissa vad som hände?! Den här gången rann det inte över golvet utan det for med fart och täckte stolsdynan, stolens alla springor och pinnar, spisluckan, köksskåpens dörrar, flera kvadratmeter av golvet, ut i hallen. Jag torkade...

Trött mamma, trött dotter. Törstig dotter som grät efter saft, mamma som vägrade, vatten! Jag torkade, monterade av stolsdynan, spolade under kranen, torkade alla ovan beskrivna ytor samtidigt som dottern grät och sprang fram och tillbaka i röran. När jag var klar i köket fanns det spår i hallen och på toaletten.

Nu är klockan nio. Dottern ligger i sin säng. Jag har läst saga. Normalt sover hon vid halvåtta, det gör hon inte nu, men förhoppningsvis snart.

Vi har haft en bra dag, så tråkigt med olyckshändelser på slutet som sätter en negativ prägel på dagen. Det var värt att det blev sent för att få gå spökvandringen. Men jag hoppas hon somnar snart!