torsdag 27 februari 2014

Yrkesarbetande föräldrar

Många av barnen i min lågstadieklass hade förresten två yrkesarbetande föräldrar. Men många arbetade som lantbrukare och hade möjlighet att ha barnen hemma fast de hade häcken full med allt som skulle göras. Imponerande att de orkade.

onsdag 26 februari 2014

Killar - högstadiet

Jag började högstadiet. Fyra skolor från lika många små samhällen/byar slogs ihop till en högstadieskola. Jag läste böcker, hade lätt för mig i skolan, var inte så social. Hade några goda vänner som egentligen inte var så utåtriktade de heller.

Jag hade några få kompisar som var betydligt mer utåtriktade och framåt vad gällde killarna än vad jag var och när jag läser i gamla dagböcker har jag skrivit mer om deras kärleksliv och deras tankar än vad jag har skrivit om mitt eget.

För några veckor sedan hittade jag igen en gammal skrivbok från skolan där jag skrev mycket dikter och noveller som handlade om döden. Min svenska-lärare skrev oroliga kommentarer i marginalerna. Så illa minns jag dock inte att det var, men jag kände mig nog ganska ensam. Jag ville inte vara till besvär och tog inte den plats som var min och som jag hade rätt till.

Jag var inbillat (?) förälskad i en trettiofem år äldre lärare. Mest i brist på någon annan, det var fortfarande viktigt att vara kär. Men det var inte något som någon visste om och jag var själv medveten om att det inte var kärlek utan mer någon slags beundran, verklighetsflykt. Jag hade aldrig någon tanke på att det skulle bli något och ville det absolut inte. Det var nog mycket ett skydd för att inte känna mig så udda. Sen var det självklart även lite spännande.

En av mina vänner nämnde i förtroende att hon inte heller var kär i någon och visste inte om hon någonsin varit det på riktigt så tänk om hon kanske var lesbisk? Det var inte en hemsk tanke, men det var en hemlig tanke och speglar framförallt hur viktigt det var att vara kär. Om man inte hade varit kär så måste det ju finnas en förklaring till det och den troligaste förklaringen var uppenbarligen inte att man bara inte träffat på en tillräckligt intressant kille (hetero var normen).

Pojkar

Som sen 70-talist växte jag upp i ett litet samhälle med två yrkesarbetande föräldrar. Det innebar dagis, något som inte många jämnåriga gick på. I min lågstadieklass var vi cirka tjugo barn och tre av oss hade gått på dagis tillsammans, ytterligare några hade gått hos dagmamma. På dagis fanns också barn från omgivande byar, de hamnade sedan i andra skolor men dagis och fritids var i samhället.

De som var jämngamla med mig på dagis och senare fritids var två flickor och två pojkar. Flickorna hamnade senare i en annan skola medan pojkarna och jag hängde ihop. Vi lekte tillsammans allihop men när skolan började hände jag mer med killarna och de andra tjejerna blev tydligare en enhet, men vi lekte alla med alla. Vi klättrade i träd, lekte i sandlådan, byggde kojor, klädde ut oss till prinsessor (bara flickorna), gungade, spelade spel, målade, jagade varandra, klängde och hade roligt.

När skolan började blev alla tjejer i min klass kära i en av killarna från dagis (utom en tjej som blev kär i den andre killen). Eftersom jag umgicks med killarna ansågs jag vara experten (en roll som jag trivdes med). Jag fick överlämnas kärleksbrev osv. Det var väldigt spännande med hemligheterna och väldigt roligt. Samtidigt gled vi ifrån varandra mer när skolan började. Killarna blev mer killiga, jag saknade tjejerna från dagis som då gick på en annan skola och alla tjejerna i min klass kände redan varandra eftersom de gått på lekis/förskola tillsammans (6-årsverksamhet för barn som inte gick på dagis, vi som gick på dagis fick motsvarande delar där istället). Skolan var väldigt grupperad. Tjejer, killar.

Jag var kär ibland men det var inget viktigt i mitt liv. Jag talade aldrig om det för någon av pojkarna jag var kär i och ibland var jag nog inte heller säker på att jag verkligen var kär. Vad var känsla och vad var passa in i normen? Man skulle alltid vara kär i någon har jag för mig. Eller skulle... Det var mycket frågor om vem man var kär i men så mycket mer än så var det aldrig. Jag minns att när vi var sju var två klasskamrater ihop men då satt de bredvid varandra på en rast och det var det. Inte ens i slutet av mellanstadiet var det så mycket vara ihop.

Jag fick min första pojkvän våren i sexan. Jag hade varit kär i honom länge (och där var jag verkligen kär). Vi kände varandra från scouterna. Vi var ihop i två månader. Jag var kär men visste liksom inte vad man skulle göra när man var ihop. Jag gick i sexan, han i sjuan. Jag talade inte om det för någon och vi träffades aldrig. Vi blev ihop precis innan sommarlovet och då var scouterna slut för säsongen så vi sågs aldrig. Efter två månader gjorde vi slut. Jag tyckte allt var lite genant, genant att ha en pojkvän.

Badkaret

Sitter i badkaret med dottern, vi leker att vi är sjöjungfrur. Vi simmar till Atlanten, plaskar, snurrar, glider runt bland bubblorna.
-vad tycker du är jobbigast med skilsmässan?
-att pappa inte har ett badkar
-finns det något annat som är jobbigt
-bara att pappa inte har ett badkar

Lycka

Jag har under de sista åren som gift inte varit lycklig. Gissa hur min bokhylla ser ut?

tisdag 25 februari 2014

Skilda

Nu är jag även lagligt sett inte gift längre. Och för att göra det mer officiellt gick jag in på facebook för att ändra min relationsstatus från gift till skild. Inte en kotte har reagerat! Jag vet att jag har fått blänkare ibland när en kompis blivit singel på facebook men tydligen är skild inte något som signaleras ut. Jag kunde välja på skild, separerad eller singel som lämpliga beskrivningar av mig och tyckte att skild passade bäst.

onsdag 19 februari 2014

Väntan på posten

Jag går och väntar på att det ska komma ett brev på posten där det står att vi är skilda. Än har det inte kommit. Jag trodde att det skulle gå mycket snabbare. Första ansökan fick vi besked med vändande post om att den tagits emot och att det var sex månaders betänketid. Jag hade förväntat mig något liknande nu, men det har gått två veckor och ingen sådan post. Å andra sidan är det nu allt ska ändras i folkbokföringen, myndigheter ska kontaktas, register ändras. Jag förstår att det tar tid, men jag väntar.

söndag 16 februari 2014

Offer-rollen

Jag insåg att jag till viss del lät som ett offer i mitt förra inlägg: "jag var mest med som chaufför". Det var helt och hållet självvalt. Jag anser att har dotterns farmor och fastar åkt åttio mil för att hälsa på så är det viktigt både för dem och för henne att de får träffas. Hade jag inte följt med hade inte heller dottern kunnat följa med för det var saker som behövde diskuteras (tyg-val, möbler etc) och att diskutera med en 4-åring i närheten är inte alltid det lättaste. Så jag hade ansvaret för henne (= lämnade in henne på leklandet och sprang omkring på det stora varuhuset ensam) men vi åt och fikade med de andra. Det var en bra dag!

Lååång helg

Denna helgen har det hunnits med så himla mycket. I fredags kom mina föräldrar, var barnvakt medan jag åkte hem till maken och städade. Hans familj skulle komma på besök och eftersom jag flyttade in i en tom lägenhet och han bor kvar i den gamla (där mycket fortfarande ska fördelas) så har han haft det svårare att komma i ordning. Lägg till det ikea-möbler som trilskas (halvmonterade när man upptäcker att en del är skadad så att det legat halvklara möbler på golvet och omöjliggjort städning i väntan på leverans av nya delar) så hade lägenheten ett ordentligt behov av att städas. Så vi röjde, körde till tippen och slängde skräp, röjde mer.

Sent fredag kväll anlände hans familj och lördag drog de, dottern och jag till ikea. Jag var egentligen enbart med som chaufför, för att se till att dottern fick träffa sin farmor och fastrarna så mycket som möjligt men trots det handlade jag tydligen för tvåtusen kronor den timmen som dottern var på leklandet..

Idag har jag hängt med mina föräldrar i tv-soffan, OS-guld idag igen, de är ju fantastiska våra längdskidåkare! Skohylla har monterats, lampor hängts upp. Pilaster-hyllan i köket skruvats fast och laddats med kokböcker. God mat har ätits, tvätt tvättats. Nu är jag så trött!

onsdag 12 februari 2014

Rätt beslut!

Jag är övertygad om att det var rätt beslut för oss att gå skilda vägar, det finns ingenting i det beslutet som jag ångrar. Jag beklagar dock att det tog så lång tid tills vi nåde det beslutet. Om de funderingarna och tankarna som ledde fram till skilsmässan har jag tänkt skriva ett inlägg om i framtiden, när saker har fallit mer på plats. Men jag vill att det ska vara tydligt att det här var den enda vägen att gå.

Det kommer ta tid att vänja mig vid det här nya. Nu har det gått fyra veckor. Jag har kommit till en punkt då jag fortfarande har massa ouppackade kartonger, men de är inte i lägenheten utan i förrådet och de behöver inte tas närmsta månaden. Jag har börjat bo in mig. Jag vet inte än hur jag vill ha soffan, mattorna, vad jag ska ha i vilken låda i byrån eller riktigt hur jag ska organisera dotterns leksaker, men jag har i varje fall uteslutit några alternativ. Vi har mycket kvar att lösa ut vad gäller det ekonomiska, men det är på gång. Och där ska jag lägga lite energi nästa vecka, så vi i varje fall har de stora dragen klara.

Jag har implementerat några av de nya regler jag vill ha i mitt och dotterns liv. Hon måste hjälpa till att städa undan sina leksaker, att ställa undan tallrik och glas när vi ätit. Äter gör vi i köket, med undantag vid sjukdom. Vi bäddar hennes säng åtminstone en gång varje gång hon är här.

Så mitt nya liv börjar falla på plats. Jag tycker om det, mycket. Men trots det kommer det ta tid att vänja sig.

När jag kommer hem från jobbet efter en jobbig dag, så jobbig att jag sitter på rummet och gråter ett tag innan jag åker från jobbet. När jag kommer hem till en tom lägenhet utan de små tassande fötterna. När jag inte har någon som helst tanke på vad jag ska äta och jag är hungrig. När jag sitter uppe framför tv:n för länge på kvällen. När jag försover mig på morgonen. När jag köper för mycket mat till mitt kylskåp och måste slänga den för att den blivit gammal. När jag måste handdiska.

Då inser jag att det kommer ta ett tag att vänja mig.

Det kommer också ta ett tag innan jag vänjer mig med alla besök, föräldrar, syster, ungdomsvänner med familjer, en kollega.. Med att kunna ha på tv:n på hög volym även sent på kvällen. Att kunna se på vad jag vill, kunna göra vad jag vill, äta pasta med grönmögelost fem kvällar på en vecka bara för att det är gott, kunna sova länge på en ledig dag, gå på stan ensam, hälsa på mina föräldrar ensam och umgås med dem på ett vuxet vis, vara lite gladare, må lite bättre, prata mer i telefon, laga mat, äta godis istället för mat när jag inte orkar, gå och lägga mig sent, dricka ett glas vin en vardag, kanske resa någonstans, få egen tid tillsammans med dottern, höra hennes funderingar, hur hon vill gifta sig med en flicka som har vacker ballerinakjol enda dagen och nästa dag ha ändrat sig till pojken som är bästis på dagis igen, att bada badkar.

Allt det är saker som jag njuter av nu, sånt som inte fanns på samma sätt tidigare. Vissa saker är nya tack vare att dottern inte är här alla dagar och även om det är den största saknaden (ljudet av tassande fötter på natten) så möjliggör det också att nya intressen och vänner kan få mer plats i mitt liv. Det uppväger inte saknaden, men tas tacksamt och glatt emot. Det är också saker som jag måste välja mig vid.

Det är på gott och ont, mest gott. Det fanns inget val, vi hade försökt länge, familjerådgivning flera år, vi hade varit på väg isär länge men inte orkat ta tag i det. Jag är glad att det är över nu. Jag är glad att det har gått så bra, att vi förhoppningsvis kan fortsätta vara vänner. Men det kommer ta tid att vänja sig.

måndag 10 februari 2014

Länkkärlek

Det här tyckte jag var väldigt fint skrivet idag. Det var viktigt, både vad gäller jämställdhet och kärleken till sitt barn som inte förändras oavsett vad som händer med relationen till dess förälder!

söndag 9 februari 2014

Eller

Eller så är det bara jag som har känslan av att jag är lite mindre lyckad som inte längre lever i en parrelation och som har tvåsamheten som mallen för ett lyckat liv.

Självklart gick det fantastiskt bra idag. Vi hade roligt, barnen sprang och skrek flera timmar i skräck, vi lagade mat och diskade. En bra dag helt enkelt! Och när dottern väl somnade igår sov hon hela natten i sin säng!

lördag 8 februari 2014

Blää - en trött mamma

Just nu är jag så less. På mig själv och på den här dottern jag har som inte försöker sova. Först somnade hon i soffan, sen vaknade hon efter en timme, sen var hon vaken två, nu har jag suttit hos henne en timme, hållit handen, lessnat på det så istället har hon fått hålla valfri tå, fått ont i ryggen, hämtat en kudde till den hårda träiga pinnstolen och nu får hon inte hålla i något. Men om jag går härifrån blir det ramaskri och det orkar jag inte med just nu.

Jag som skulle duscha, plocka upp ikea-kassarna, förbereda inför imorgon då ungdomsvännerna kommer med sina familjer för att se hur jag bor. Och hur jag å ena sidan känner att det är såhär livet är, de vet ju hur jag är/ vem jag är, å andra sidan känslan av att jag är lite mindre lyckad som inte längre lever i en parrelation och en rädsla för att den ena av vännerna tycker lite synd om mig och har tvåsamheten som mallen för ett lyckat liv. Antagligen har jag fel, men det är svårt när man under många år träffats väldigt sällan, man vet inte riktigt längre var man har varandra.

fredag 7 februari 2014

Ansökan om skilsmässa

När man skiljer sig och har barn under sexton år boende hos dig (behöver inte vara gemensamma barn) har man sex månaders betänketid. Om man efter minst sex, högst tolv månader efter ansökan om äktenskapsskillnad (snoffsigt ord) fortfarande vill skiljas ska man ansöka om fullföljd. Man måste också bifoga varsitt personbevis (det måste man även första gången).

Jag minns när jag postade ansökan om äktenskapsskillnad och hur dåligt det kändes då. Klumpen i magen. Mitt i säkerheten en känsla av osäkerhet. Det blev så verkligt. Var det verkligen såhär det skulle gå med oss? Lyckades vi inte bättre än såhär? Har vi verkligen försökt tillräckligt? Har jag verkligen försökt tillräckligt? Fanns det något jag kunde ha gjort annorlunda? Hade det spelat någon roll? Vill jag verkligen det här?

Idag har jag postat ansökan om fullföljd. Jag förväntade mig liknande känslor. Men förvånansvärt nog kändes det bara bra. Och det var jag inte alls beredd på. Jag stod där vid brevlådan och försökte frammana någon gnutta sorg men det fanns inte. Och det var en sådan lättnad. Jag kände ingen tvekan, ingen ambivalens, bara en lugn känsla av att nu är jag färdig med det här. Bättre kunde det ju knappast gå!

VAB

I tisdags kväll fick jag ta över vabbandet. Vilka mysiga dagar vi har haft jag och den lilla. I onsdags var hon sjuuuuk. Ville vara i famnen hela tiden, sitta tätt intill, jag fick inne ens gå till tvättstugan själv och alla gånger utom en skulle hon bäras. Vi har sett oförsvarligt många timmar på tv, ätit mängder av kräm och sovit tre-timmars pass mitt på eftermiddagen. Det har varit skönt för mig att få ta några VAB-dagar med henne. Att få finnas där för henne när hon är sjuk och ömklig.

Igår var hon piggare, vi pysslade, lekte och såg mycket på tv. Jag kunde diska och laga riktig mat (inte bara kräm) utan att ha en sjukling hängande i hasorna.

Idag sov vi till halvtio. Vi har ätit frukost, ser på tv. Vi har kittlats, jag blir kallad "din bråkiga unge". Vi har petat näsan och konstaterat att ibland gör man saker som man inte ska. I morse var hon feberfri, jag hoppas att det håller i sig för på söndag får jag besök av barndomsvännerna med familjer.

söndag 2 februari 2014

Sjukdom

Och så hände det som jag hade gruvat för, hade tänkt att det kommer bli jobbigt. Jag hade dock inte trott att det skulle hända såhär snart.

Dottern är sjuk och hon är hos sin pappa så jag är inte där. Jag vet att hon har det bra med honom, eller så bra hon kan ha det med tanke på hög feber. Jag vet att hon inte skulle ha det bättre hos mig. Men jag är inte där, jag finns inte där när hon är sjuk. Det känns inte bra för mig.

Nu ska jag åka och handla saker som de kan behöva, fruktsoppa, kräm, banan... Vi får se om det passar att jag kommer in, det kan bli värre också, att dyka upp i en halvtimme och sen försvinna igen. Och det får han avgöra, vad han tror passar bäst just idag. Mitt lilla gryn!