fredag 29 augusti 2014

Harmoni och trötthet

Nu känner jag mig framförallt trött. Jag har jobbat för mycket, sovit för lite. Veckor då jag jobbar katastrof-mycket får jag så svårt att slappna av de kvällar jag är ledig. Jag vill unna mig att läsa böcker, se på tv, läsa bloggar, slappa. Jag hamnar efter med disk och städ och stressen växer vilket ger mig en känsla av att jag behöver unna mig mer slapp, läsning etc. Det jag egentligen borde unna mig är sömn, sömn och inget annat än sömn. Jag sitter framför datorn eller telefonen till efter ett på natten (snarare två). Klockan ringer innan sju. Förra veckan jobbade jag knappt hundra timmar. Jag är trött.

Det som fungerar är dock relationen till dottern. Just nu flyter det så bra. Vi ser för mycket på tv men vi bråkar bara när hon är trött och disciplinen kring hennes sömn har funkat bättre det sista. Vi har roligt och mysigt. Tack vare att det har stabiliserats håller jag ihop bättre än vad jag trodde att jag skulle relaterat till jobbet och sömmen.

Närmsta sex veckorna jobbar jag inte mer än fyrtio timmar någon vecka. Det känns bra. Jag har förhoppningar. På måndag börjar mitt nya liv med sömn, mat och kanske till och med träning.. Framförallt börjat några veckor då jag och exmaken kan ha dottern på de tider som vi upplever att hon mår bäst på. Det ska bli spännande. 

måndag 25 augusti 2014

Balansen - sommaren

Den här sommaren har jag verkligen fått fundera över det där med balansen. Det har funnits med under våren också, men mer i sommar.

Under början av sommaren började vi hitta en bra balans. Vi började ha riktigt roligt tillsammans. Kunde umgås som vänner utan att det kändes konstigt. Utan att det dåliga samvetet fanns där. Vi blev mer vänner.

Sedan åkte vi till Gotland tillsammans, som alla andra år. Det kändes bra att vi hade hittat en fungerande balans innan. Vi bodde tillsammans med goda vänner från förr. Vi träffar dem en gång om året, på Gotland, medeltidsveckan. Vi funderade länge på om han skulle tälta, men det dåliga samvetet kom fram. Då skulle jag ju utesluta honom från gemenskapen med våra vänner. Vi brukar gilla samma saker när vi är där, det skulle inte bli praktiskt jobbigare att bo ihop, snarare lättare, men samtidigt kändes det lite konstigt. Men det kändes mer konstigt under våren när jag tänkte på det. Tack vare det där lugnet som hade kommit under sommaren såg jag verkligen fram emot att åka till Gotland med honom och dottern.

När vi väl var där visade det sig att boendet var det minsta problemet. Att bo ihop var bra. Vi kunde mumla över att vi (han) som vanligt gjorde det mesta i köket. Vi kunde natta dottern varannan kväll och hann därmed socialisera. Det som visade sig vara ett problem var att eftersom vi inte hade planerat något inför Gotland så hängde vi tillsammans dygnet runt. Det var nog bra de första dagarna, dottern blev helt överväldigad, marknaden, alla ljud, färger, alla som sålde saker, musiken, att dansa, mängden människor. Hon villa köpa allt, tjatade, tjatade, tjatade. hon pillade på allt, rörde, flyttade om försäljarnas föremål som de sålde. Hon blev enormt intensiv. Det kändes som att vi fastnade i en härva av NEJ, stopp, sluta, gör inte så, NEJ!!! Då var det skönt att vara två. De första dagarna behövdes det. Men sen... Vi hängde tillsammans nästan hela veckan. Det blev för mycket. Jag tyckte det var jobbigt. Samtidigt hade jag det bra på Gotland. Sista dagarna tog vi några timmar var för sig. Och sista dagarna njöt vi tillsammans, satt framför scenen, lyssnade på musiken medan dottern dansade. Och hon var lycklig. Att ha båda föräldrarna med när det var så mycket nytt, så mycket spännande, att få dela det med oss båda. Att skratta med oss båda. Ingen känsla av att hon vill att vi ska bli ett par igen, men ändå en lycka av att ha roligt med båda sina föräldrar.

När vi kom hem ville jag helst inte se honom, för det blev för mycket på Gotland, m,en då blev det fortsatt intensivt umgänge några dagar. Det var födelsedagar, överflyttning av dotterns grejer och tvätt som hade hamnat fel när vi kom hem mitt i natten. Jag drog mig undan. Han kände sig bortstött, som att han ensam fick ta skulden för att vi gemensamt inte hade planerat tillräckligt bra inför Gotland. Jag kände mig pressad. Han ville inte att jag skulle dra mig undan, att det vi hade vunnit under sommaren skulle försvinna igen, det var inte bra för vår dotter (dotter-kortet...) Jag förklarade att jag måste få dra mig undan eftersom det blev för mycket och om han bara lät mig vara ifred ett tag skulle det lösa sig, men om han pressade skulle det bara bli värre. Han backade.

Nu har det gått två veckor. Vi har redan hittat tillbaka till vänskapen. Vi har roligt tillsammans igen. Han pressade mig inte. Vi kommer åka tillsammans till Gotland nästa år igen, men då kommer vi att ha planerat bättre. Vi kommer att ha gjort upp ett ungefärligt schema. Första två dagarna kanske vi ska vara tillsammans alla tre, men sen måste vi dela på oss. Självklart går det att göra saker tillsammans, tex den där konserten eller föreläsningen, men har vi varit tillsammans en halvdag bör vi nog vara isär lika länge. Det är bättre att planera så och sen justera att vi är tillsammans mer om vi vill, för det är svårare att justera åt andra hållet, det blir lätt så mycket sårade känslor.

Vi hade roligt.

Det där med balansen är svårt och jag känner inte mig själv och vår nya relation tillräckligt väl för att veta var gränsen går. Jag kan vilja umgås, se på en film tillsammans, spela spel med dottern, men sen känner jag att det blev för mycket och då får han ta stryk för det. Det är aldrig han som känner att det blir för mycket men så har ju han en helt annan grad av ledig tid än vad jag har. Vi kommer att hitta den där balansen och i sommar har vi båda lärt oss en viktig läxa. Om att planera innan och att om det blir fel så får man backa så kommer det nog bli bra igen.

Balansen - bakgrund

Det som jag tycker är absolut jobbigast efter skilsmässan är att hitta en bra balans i hur mycket kontakt jag mår bra av att ha med min exmake. Det är jättesvårt.

Han är min bästa vän. Vi har känt varann sedan jag var nitton, skulle precis fylla tjugo. Vi var bästa vänner i ett år, han var min storebror, den där killkompisen som jag aldrig hade haft sedan jag slutade fritids. Vi var ett par i tretton år och bodde sedan ihop ytterligare ett halvår innan vi flyttade isär. Han är den i hela världen som känner mig bäst och som jag känner bäst. Han är pappa till min dotter. Han är världens bästa pappa till vår dotter. Han är fortfarande min vän. Jag tycker fortfarande om honom.

Samtidigt..

Vi har bråkat så mycket utan att det har lett oss till något som varit bättre. Året jag var föräldraledig är utan tvekan det värsta i mitt liv. Jag har mått så dåligt i vår relation, hatat honom så mycket, varit så arg, så ledsen, så besviken.

Vi har kämpat länge för oss, samtidigt har jag haft en känsla av att han också kämpat för sig. Kanske inte så mycket för att han nödvändigtvis trott på att han och jag kommer att få det bättre utan för att han varit rädd för livet ensam på ett sätt som jag inte varit det. Jag har ett jobb, jag har gradvis börjat få ett socialt liv i staden där vi bor (och det har fullkomligt exploderat, med mina mått mätt, sedan skilsmässan). Han är långtidssjukskriven och det sociala nätverket han har är mig och min familj där min familj nu har försvunnit ur hans liv och jag naturligtvis också till stor del har gjort det. Dessutom spelar självklart den ekonomiska skillnaden in. Som alla kvinnor som varit hemmafruar i alla tider medan männen tjänat pengar, det har inte varit lika lätt för dem att skiljas som för männen.

Sen har vi det dåliga samvetet. Mitt dåliga samvete över att han som jag bryr mig om, som jag fortfarande älskar som en vän och som far till mitt barn nu har det svårt, ensamstående, dålig ekonomi . Det har varit svårt att umgås med honom och höra hur han kämpar med sin skitläkare och med försäkringskassan när jag har det bra. Jag umgås med vänner, sådana nyfunna vänner som jag vet att han skulle uppskatta. Vi spelar brädspel, lagar mat tillsammans, sådant som jag vet att han skulle uppskatta. På sätt och vis kan jag tycka att det är synd att detta nya umgänge inte kom in i vårt liv för några år sedan, samtidigt hade det naturligtvis inte förändrat något. Men jag tycker synd om honom och har dåligt samvete över att jag lever, och jag vet att det är fel att känna så, men samtidigt är det omöjligt att inte göra det.

Han ställer upp så mycket på mig. Jag jobbar oregelbundna tider, jag åker på kurser, vissa veckor jobbar jag över sextio timmar, vissa veckor långt mer. Mitt jobbschema styr dotterns dagisschema och han ställer upp. Jag planerar en resa med min syster till solen, jag funderar på att åka till New York nästa vår. Det dåliga samvetet frodas.

Vi hade det inte bra tillsammans. Lång tid stannade jag för att jag visste att han skulle få det så svårt. Men det går inte att leva på det i längden. Jag gör vad jag kan för att visa min tacksamhet. Jag har blivit bättre på att säga det. Göra snälla saker tillbaka.

Men det där med att hitta en balans..

onsdag 20 augusti 2014

Vita kränkta heterosexuella medelålders män

På mitt jobb diskuterar vi inte politik. Eller nu ljuger jag. Det är klart att vi diskuterar politik, vi jobbar inom vården. Vi grymtar över politikernas beslut om att alla patienter på akutmottagningen ska ha träffat en läkare inom en timme, vi muttrar över besparingar, anställningsstopp, omstruktureringar, sjuksköterskebristen, omorganisationer, sammanslagningar av sjukhus, vårdplatsbristen. Vi skriver insändare i tidningarna, vi har åsikter och pratar om dem. Allt det där är ju politik, egentligen.. Mitt jobb är politiskt iom att det är landstingspolitikerna som bestämmer över min arbetssituation. Så jag börjar om igen..

På mitt jobb diskuterar vi inte partipolitik och särskilt inte på riksnivå. Men sista veckan har något hänt. Det började med att den kollega som jag i nuläget står närmst hade det ovanligt lugnt. Så de olika valkompasserna utforskades. Vissa av frågorna är inte helt lätta att förstå sig på och vi diskuterade faktiskt. Privat vård, kärnkraft, övervakning på internet. Vi diskuterade även lokalpolitikerna och landstingspolitikerna. Jag har mycket åsikter, sista halvåret har jag tänkt mycket. Det är roligt att diskutera (särskilt när man tycker ungefär samma med vissa små skillnader).

En av mina manliga kollegor har sista veckorna/månaden på våra möten, fikaraster muttrat om vita heterosexuella medelålders män (kommer i framtiden förkortas som VHMM för enkelhetens skull) . Lite av typen att så fort vi har klagat på något har han sagt att det är väl de VHMM:s fel. Igår exploderade han. Det framkom att han hade lyssnat på Åsa Romsons (miljöpartiets ena språkrör) tal från Almedalen. Och han var heligt förbannad. Allt som har gått fel i samhället är ju uppenbarligen orsakat av VHMM. Han kände sig personligen utpekad. Att det ens var tillräckligt att säga sådant från en scen, det är ju diskriminering. Han gick på om det ett tag så efter det samtalet kände jag mig tvungen att läsa igenom hennes tal (länk ovan).

Känslan efter att ha läst igenom talet: ??? Jag förstår inte.

Jag har ett relativt hårt selekterat nyhetsflöde/inspirationsflöde. Jag läser aftonbladet och dn på nätet, men framförallt läser jag bloggar. De jag läser och som skriver om politik kommer troligtvis i hög grad rösta på MP respektive Fi. Jag är uppväxt i en socialdemokratisk familj även om mina föräldrar under årens lopp även röstat på de andra partierna på vänstersidan. Mitt inflöde av oliktänkande (= höger) är därmed begränsat. Dessutom har politik inte diskuterats mycket i min vänskapskrets. Mina närmsta vänner röstar troligtvis M alt C, men det är inget vi diskuterat eller diskuterar.

I talet noteras att vi har fler VD:ar i Sverige som heter Johan än som är kvinnor. Det noteras att om de som bestämmer i samhället är VHMM så är det stor chans/risk att samhället byggs utifrån normen om VHMM. Hon noterar att de flesta i Sverige inte är VHMM utan mäniskor av olika sorter. Sen kan jag perosnligen tycka att VHMM är nog inte en så heterogen grupp som hon av pedagogiska/förenklande/politiska syften gör den till, men jag känner att för mig är inte det hon säger någon nyhet. Hon pratar vidare men nämner då inte VHMM utan män, rika män, vuxna män.. Inga nyheter där heller.

Andra saker som nämnde kollega tagit upp till diskussion under veckan som gått:

Israel är det land i världen som har lyckats bäst med integration. Vi har försökt förstå hur han menar men har inte riktigt lyckats. En annan kollega har precis varit i Israel och berättade idag att i en stad bor bara franska judar, i en annan amerikanska och i en tredje italienska. Jag vet inte om det är ett tecken på lyckad integration.

Föräldrapenningen och uppdelningen på föräldrarna med enskilda månader (har ju ett mycket bättre namn som jag inte kommer på nu). Han vill att uppdelningen ska tas bort. Där verkade de flesta hålla med honom. Om det skriver jag vid annat tillfälle för där har jag massa åsikter både för och emot.

Sammanfattningsvis har det varit en rolig vecka. Politiska åsikter har uttryckts om än inte diskuterats särskilt mycket. Jag har nu skrivit ut MP:s, V:s och Fi:s partiprogram för att läsa på och ta ställning. Jag hittade inte S:s.


tisdag 19 augusti 2014

Jävis

Dottern har ett gosedjur. En rävunge från IKEA. Den heter Rävis. I varje fall när jag och hennes pappa pratar om den. När dottern pratar om den heter den Jävis. Dottern är en väldigt framåt person, drar sig inte för att prata med främlingar. När vi var på Gotland stod vi i kö utanför St:a Karins ruin för att lyssna på Loke och då började dottern prata med de som stod bakom oss i kön, de var lärare. Hon visade upp Rävis och presenterade henne som Jävis.

"Rävis , vilket bra namn på honom".

"Hon heter Jävis och är faktiskt en flicka!"

måndag 18 augusti 2014

Vardag

Det känns skönt att vardagen är tillbaka. Nu gäller det bara att hitta åter till mina rutiner. Under sista månaden har allt fallerat. Matlagning, tvätt, städ. Jag har inte varit hemma mycket. Eller kanske snarare att antingen har jag varit bortrest eller så har jag varit hemma och jobbat häcken av mig alternativt varit hemma och hängt med vänner.
Nu börjar det bli dags att ta tag i allt det där som blivit hängande i luften. Närmsta veckan jobbar jag fick lite för mycket och därefter är det bara en vecka kvar tills jag ska avyttra massa saker på loppis så jag misstänker att det där med att tex ta tag i mina köksskåp eller städskåpet och äntligen få ordning får vänta ett tag till..

ALV

Mest till mig själv, som kom ihåg.

I början av sommaren åkte vi till Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Jag och dottern gav det till exet i födelsedagspresent (att han fick följa med oss). Vi älskade det. Jag vet faktiskt inte vem av oss tre som älskade det mest. Vi var där i två dagar, det var försäsong, billigare, inte lika många litterära figurer som gestaltades. Pippi m.fl. Emil m.fl. och Rasmus och luffaren. Det var inte så många andra besökare där.

Dottern gick på luffen med Rasmus i en dryg timme. De sjöng sånger, han visade henne hur man spelar på ett grässtrå, på en maskros, de låg på mage på bryggan och tittade på skräddarna som gick på vattenytan. Dottern fick en blombukett och fick höra att hon var vacker som en brud.

Dottern pratade med Alma och Anton Svensson i Katthult också. Hon berättade att hon gör hyss och ibland samma hyss flera gånger. Hon hittade på ett knep (hyss) som hon lärde dem och sen drog hon med dem bort till Emil och Ida och alla andra ungarna (tio stycken plus föräldrar) så att de skulle lära alla barnen det hysset. Det gjorde de! Anton (han som spelade Anton) var helt underbar. Han började lite försiktigt med att hyss fick man väl inte göra och sen ökade han gradvis på strängheten och barskheten i takt med att han märkte att dottern klarade av det.

Dottern har avkrävt mig ett löfte om att vi ska åka dit varje år. Jag kan tänka mig att åka dit med henne till att hon fyller sextio. Varje sommar. Vi var där i maj. Igår kväll försökte hon få mig att förstå att vi har inte varit där denna sommaren, det var ju i vår vi var där, så vi måste åka nu innan det blir höst. Jag var sugen på att dra iväg!

måndag 4 augusti 2014

Glädje

Det undertryckta skrattet från både min och exmakens sida av rummet när dottern vid 6-tiden på morgonen talar halvt i sömnen och säger "Kuckeliku" för att därefter helt återgå till sovandet!

lördag 2 augusti 2014

Livstecken

Jag lever. Jag har det bra. Just nu är dottern, exmaken och jag på väg till Gotland för att fira medeltidsveckan på rosornas ö! Skriver mer när livet återvänder till det normala om en dryg vecka!