Make och dotter som är sjuka. Den här helgen blev inte som planerat. Men det kanske jag återkommer till.
Sitter nu med dottern som äter frukost. Strutglass! Man kan inte koka den! Och mamma har randiga strumpor, men inga monster...
Make och dotter som är sjuka. Den här helgen blev inte som planerat. Men det kanske jag återkommer till.
Sitter nu med dottern som äter frukost. Strutglass! Man kan inte koka den! Och mamma har randiga strumpor, men inga monster...
Vi hade köpt clementiner igår. När vi kom hem insåg vi att några av ICAs clementiner var från Spanien och några från Marocko. De hade olika färg på skallen och inuti var d också olika. De marockanska var mer gula, medan de spanska var mer orangea. I smaken var de marockanska surare och de spanska sötare men också en tendens att smaka lite "gamla". De marockanska clementinerna vann smaktestet men de var väldigt sura...
Nix, inga räkningar inlagda för bevakning. Istället började jag gå igenom högen med viktiga papper och hittade tre olika undersökningar som skulle besvaras. En timme senare är jag på väg i säng. Frågor som "Med vilka tre ord skulle du beskriva din hyresvärd", "Hur ofta känner du dig hotad i dit yrke" och "Vad var viktigast för ett när ni valde förskola till ett barn" har jag sysselsatt mig med istället för räkningarna. Nu mot sängen!
Jag vill julpynta nu! Lägenheten är fin, golvet är tomt, tvätten är snart vikt. Vad synd bara att alla kartongerna med julpynt ligger på andra sidan stan och jag orkar inte åka och hämta dem nu. Men jag vill! Istället viker jag klart tvätten, peppar maken att göra rent kylen och försöker lokalisera alla räkningar. Bra, men inte kul!
Bara en kommentar. Om man ska definiera ordet VI i förra inlägget (de sex portionerna som återstår fårVI piffa till) så är det min man. Matlagning och jag är inte ens bekanta. Har lovat bättring lite för många gånger för att någon av oss ska riktigt hoppas längre, men kanske ändå...
Igår hittade vi ett recept på fisksoppa som lätt god. Enkelt, snabbt, gott, tänkte vi. I själva verket enkelt, snabbt, tämligen smaklöst. De sex portionerna som återstår får vi piffa till.
Det har varit turbulent på mitt jobb under sommaren, och det har varit turbulent i mitt sinne sekundärt till jobbsnurret. Därav stor frånvaro.
Jobbet har stabiliserat sig men mitt sinne snurrar på.
Vad vill jag?
Vad mår jag bra av?
Hur ska jag kunna få reda på vad jag vill?
Hur ska jag bli säkrare som människa?
När ska jag ta de där samtalen jag gruvar för?
Kan jag komma över min konflikträdsla? Hur?
Hur ska jag bli bättre på att sätta mig själv högt? Att tycka att jag är värd att må bra? Att vara ett gott föredöme för dottern?
Hur blev jag så rädd för konflikter?
Det snurrar på och jag håller på och utvecklar någon slags överlevnadsstrategi. Sen återstår modet att kunna genomföra den också, för det är inte så lätt att sätta sig ner med folk på jobbet och prata om den stora osäkerheten!
Kan inte sova. Har jobbat natt den här veckan. Så min sömnrytm är ur led. Var jättetrött, så trött att jag var illamående men då lilla dottern hade stora problem med att sova gick det inte att gå och lägga sig då. Och sen kom jag in i andra andningen. Gick och la mig halv två, vände och vred mig i en knapp timme innan jag gick upp och nu sitter jag här med en tallrik gröt och en bok. Tröttheten börjar komma, imorgon bitti börjar jag jobba klockan nio. Sov gott!
Min dotter ger mig så mycket glädje! Värmen i hjärtat som bara hon kan ge!
Vi har varit på Gotland, på medeltidsveckan. Återsåg våra kära vänner från Norrland och även Loke och Trix. På fredagen hade Trix en vanlig föreställning på Forum Vulgaris då en av dem skulle strippa. Då sträcker dottern armarna i luften, skriker ett glädjetjut, jublar och ropar "Ja, nakenfis!" Hon förstod galoppen.
Om man använder det parfymfria bubbelbadet för barn i Åhlens olive-serie så kan man faktiskt äta bubblorna när man låtsas att det är glass. Det smakar ingenting!
Det kanske inte var helt optimalt att börja blogga mitt i sommar och semester. Nu har jag semester igen och försöker få klart kläderna till medeltidsveckan nästa vecka. Det går sådär. Ungefär samma fart på allt i mitt liv just nu inklusive bloggande!
Om alla dagar ändå vore som igår, då skulle jag aldrig behöva semester!
Jobbade, det var lugnt på jobbet, jag hann rensa i mina högar, slänga massor, sätta in i pärmar.
Lunch med maken på stan, men jag hann inte med lunchen utan rea-shoppade istället. Hittade två fina tröjor och kastade i mig sushin när jag kom tillval till jobbet. Fortsatt sorterade och renande under eftermiddagen.
Efter jobbet hämtade jag dottern på dagis, maken med matsäck och badsaker hemma och sen drog vi och badade.
När vi kom hem var det festligheter utanför vårt hus. Fina bilar (amerikanare, veteranbilar och annat), glada människor, blommor i hållet, glas och 50-tals musik.
Som extra plus hade vi god mat till stranden (räkor, koriander, avocado) och dottern låg vaken i sängen 30 minuter själv innan hon gick upp sa god natt och sedan lade sig och somnade! Detta har aldrig hänt förut.
Jag behöver ingen semester!
Min mormor dog för cirka fem år sedan. Jag saknar henne. Hon var en dröm-mormor. Hade jobbat och slitit hela livet. Bondmora, ansvar för karlar och barn, dessutom sömmerska. Av en sort som inte finns längre. Hon åkte runt i gårdarna, bodde en vecka här, en vecka där. Sydde upp det som behövdes till familjen hon bodde hos och fick mat, husrum och betalning för arbetet.
Hon var nöjd med sitt liv, mycket nöjd. När hon berättade om sitt liv så var det äkta. Hon förhärligade inte utan berättade om livets sorg och glädje, om slitet, om lyckan, om barnen. Särskilt roligt var det när hon berättade saker om mamma som jag inte visste.
I morse vaknade jag med minnen av mormor i huvudet. Hon hade vitt ondulerat hår. Och jag vet inte ens vad ondulerat betyder, men det var det hon hade. Det las upp på spolar, sådana där gamla, pastell- rosa, gula, blåa och gröna. En färg för varje storlek. De rosa var stora. Och små pinnar, ljust gula, sin man stack genom papiljotterna.
En gång skulle jag och min syster lägga upp hennes hår. Vi stod på var sin sida och hade kammat bena. Jag tog vänster sida, systern höger. Jag rullade neråt, hon rullade uppåt. Ett inte helt lyckat resultat. Men mormor lät oss göra igen.
Ett annat minne som också dök upp angående papiljotterna; de var fantastiskt roligt att bygga med. Att används som ett mekano, en byggsats. Jag byggde giraffer, långa tunnlar, hundar, kossor, människor och annat spännande. Det gjorde jag ofta och idag dök det minnet upp. Tacksam över att saker kan plocka upp sådär ur minnets dunkla vrår!
Ja jag trivs fantastiskt bra med min kropp just nu. Men sen skulle jag ändå vilja börja röra på mig, äta nyttigare, sova bättre etc. Men det handlar för mig inte om utsidan utan om insidan. Nu har jag ju för tusan köpt skitsnygga jeans, då vill jag ju inte växa ur dem. Men jag skulle må bra av lite mer ork och energi och tålamod. Och det kanske kan komma om jag tar hand om mig själv lite bättre!
Eftersom jag jobbar inom vården är det inte så att jag egentligen behöver så mycket kläder för att klara mitt dagliga värv. En gång gick jag faktiskt till jobbet iklädd nattlinne med Nalle Puh bara för att dottern ville det. Så fort man kommer dit är det ändå landstingspyjamasen som gäller. Så slitaget av vardagskläder är i det närmsta obefintligt. Jag har kläder i min garderob som har betydligt fler årlig nacken än vad jag vill erkänna ens för mig själv.
Men. Sen kan man ju råka gå upp lite i storlek.. Lägga på sig några cm kring midjan, så att jeansen som förut satt helt perfekt nu går att stänga först efter en ordentlig kamp, och då ser det kanske inte helt bra ut med magen som hänger ut lite lätt över kanten. Så har det sett ut sista halvåret här. Och först tänkte jag ta tag i det och äta lite mindre sött och inte så sent, men sen insåg jag att jag mår faktiskt himla bra med hur min kropp ser ut just nu så då är det bättre att lägga undan byxorna till den dag jag kanske går ner i vikt igen (dvs om jag någon gång igen föder barn, då fullkomligt rasade jag i vikt första tiden som mamma). Så sista veckan har jag handlar kläder.
Ett par jeans med låg midja och stretch (stavas det så?)
Ett par jeans med hög midja och resår vid fötterna, men den ska jag nog ta bort
Fyra skärp, samtliga smala vilket jag inte hade innan
En blå Pippi Långstrump-tröja
En vit Pippi Långstrump-kofta
En stickad naturfärgad kofta med korta ärmar
Nya röda sandaler, ecco
En brun bikini
En röd bikini
Och för att vara mig, som aldrig handlar kläder, så var det här massivt! Sen att allt är köpt på rea eller Ullared skadar ju inte heller..
Efter turen norrut landade maken hemma några dagar medan jag och lillan hamnade hos mina föräldrar i deras stuga. Maken hade några dagar för att städa inför att hans familj skulle komma söderut, jag och dottern var allmänt sociala.
Smultronplockning, bada i badbalja i trädgården, fika i kojan, jaga mördarsniglar, plocka rabarber till saft, nattsudda, vara på två stora kalas med vardera runt hundra deltagare stod på programmet. Efter sex dagar var jag helt slut.
Kom hem för att finna hemstaden invaderad av makens familj. Skara Sommarland, Ullared, badande, filmkvällar, vandring i skogen, shopping, bus, stoj och lek var på programmet.
Sista dagarna har jag varit tämligen utmattad. Illamående, molvärk i ryggen, obehagskänsla över livmodern, trött och slut, blodtrycksfall... Jag antar att det har varit för mycket, men jag har inte kunnat utebli heller och har väl egentligen inte velat, men jag har svårt att veta vad jag verkligen vill då det inte har varit möjligt att hoppa över aktiviteter.
Igår somnade jag på golvet i dotterns rum, hon sov inte. Jag vaknade när hon gick förbi mig... Imorgon börjar arbetet. Jobbar natt första veckan. Är ändå nöjd att semestern är över, jag skulle inte orka med mer...
Grattis Moa Hjelmer!
Sitter här med mamma och pappa framför tv:n. Ute faller regnet, här inne faller tårarna. Pappa kan knappt prata, mamma bara skrattar. Segerintervjun, glädje!
Dottern har helt plötsligt tagit in ordet dum i sin vokabulär. Och det är jag som är dum, dum, dum... Nu börjar det!
Har nu lämnat grannlandet i väst bakom oss och åter rullat in i Sverige. Norge är så vackert och så dyrt. Men det är vackrare än det är dyrt så det är lätt värt det.
Vi sov en natt i Hamar. Precis vid den stora skridskoarenan som byggdes inför OS i Lillehammer. Det heter Vikingaskipet och ska se ut som en uppochnedvänd båt. Så maken tog med sig dottern på en tur och tittade in det. Förklarade att det skulle se ut som en uppochnedvänd båt, eller kanske en stor fisk, val. Frågade: vad tycker du? Varpå svaret snabbt kom: "Ett hus!"
Vi rullar runt i världen med vår lilla ford. Familjen är samlad. Förkylningen från helvetet hade precis hunnit lugna sig innan det var dags att åka många långa bil i en ac-kyld bil. Så nu snyter jag ut gulgröna tjocka berg av snor, hostar upp liknande, lymfkörtlarna på halsen sväller, jag blir kungör, får huvudvärk och ont i kroppen. Dessutom ytterligare ont i kroppen efter att ha kört massa mil på två dagar. Maken är också förkyld och dottern har feber... Men vi har det bra!
Jag håller på och fungerar på vad jag vill med den här bloggen. Jag vill vara ärlig, men hur mycket kan jag skriva om? Det är ju inte bara mig det handlar om utan även maken och dottern. Just nu har vi det jobbigt på flera plan och då blir de frågorna mer aktuella.
Jag hatar att bråka. Är en sådan där konflikträdd typ som mest blir ledsen och inte vågar säga vad jag tycker och blir ledsen. Sen går jag mycket på känslor, så jag kan känna att det här är inte bra, eller jag känner att jag aldrig, men jag har inga konkreta exempel på i vilka situationer det gäller och det blir jobbigt både för mig och maken (eftersom jag är konflikträdd så är han den enda jag brukar med, andra är jag mest sur på men säger inget åt) eftersom jag kan säga vad jag känner men inte förklara varför. Men jag känner ju så ändå.
Efter ett bråk rasar vi runt på tå båda två, vågar knappt säga något av rädsla att det ska sätta igång igen. Men har det väl börjat brukar det bli några småbråk på taken eftersom vi har så mycket som aldrig blir utrett. Och den spänningen som finns i hemmet efter er bråk den mår jag verkligen inte bra av.
Det hade kommit in skadedjur i en förpackning med lasagneplattor i ett av köksskåpen. Vi använder även ett köksskåp som skafferi och när jag nu var klar med det stora tänkte jag att det var lika bra att gå igenom det lilla snabbt också, men det gick inte så snabbt. Jag har ingen aning om vilken sorts skadedjur men när de nu var där var jag ju tvungen att gå igenom resten också. Så jag har siktat mjölet och gått igenom gryner. När dottern kom hem fick jag hjälp. Oj vad mycket det rasslade när man hällde ut svart couscous i en låda. Och självklart skulle den gula marsipankycklingen bada där.. Nu är det klart, bara golvet som ska sopas också.
Jag var nog inte så frisk ändå. Jobbade intensivt i en dryg timme med skafferiet, snöt mig ca åtta gånger under den tiden. Så fort jag blev lite varmare satte näsan igång att rinna. Det blir inget jobb imorgon .
Jag är fortfarande hemma sjuk, vilket kanske kan misstänkas av de frekventa blogginläggen. Jag är dock på bättringsvägen. I tisdags var jag så illa tvungen att använda nässprayen åtta gånger, jag tror att den har max på fyra gånger per dygn. Men nu är jag nere på godkända nivåer och behöver inte heller ta maxdos alvedon. Dock var jag så dålig i tisdags att jag inte orkade vara uppgående mer än trettio minuter, sen var jag tvungen att återvända till sidan alldeles skakig i benen och genomsvettig.
Den tiden jag orkade vara uppe la jag dock på ett nyttigt projekt, som hänt över mig länge, genomgången av skafferiet. Det har ryktats om att det längst in, långt bakom allt, fanns matvaror som gick ut för flera år sedan. Jag kan bara bekräfta att ryktet stämde. Så i tisdags gick jag igenom hälften och igår tog jag andra halvan. Idag känner jag mig piggare så planen är att torka av allt, sortera allt, få det på plats och sen framåt kvällen ta en promenad för att kända om jag orkar. Funkar det så blir det nog jobb imorgon. Men eftersom jag ska vara på akuten räcker det inte att vara okej, jag behöver känna att jag orkar och är fräsch i hjärnan också.
I förra inlägget gjorde jag min första länkning! Mäkta stolt! Snart kommer ett inlägg med massa länkar, jag laddar..
Oj, oj, oj... Det går rykten om att Bröderna Lejonhjärta ska filmas igen. Behöver jag säga att jag är glad?! Här dansar jag runt med glädjeskutt! Utropstecknen florerar! Hoppas, hoppas, hoppas att detta stämmer!
Och så kommer hon då hem från dagis och bara rusar in i min famn. "Min mamma!"
Livet blir inte mycket bättre än så.
...vi hade inte personal stående i bakgrunden ifall dottern inte skulle sköta sig under dopet, men det gjorde hon i alla fall!
Ja det var ju inte en dålig dag att vara sjuk på. Sitter här och ser på prinsessdopet på tv:n och tänker på hur det var när dottern döptes för två år sedan. Det var en så fin dag, många tillresta släktingar och vänner, min familj hade dukat och plockat vitsippor. Prästen var trött, han hade haft en konfirmation på förmiddagen och hade inte hunnit äta lunch. Vi var också trötta, hade varit tior sent och bakat tårtor, hälsar folk välkomna, haft det bra men inte sovit. Och dopet var så fint. Sång, musik, psalmer, lite Astrid Lindgren inspirerat och sen trevligt umgänge. Det var en fin dag som vi firar varje år.
Nu har dagisförkylningen slagit till mot mig igen! Näsan är både tätt och rinner som en kran, huvudet värker och igår var jag så blek att jag blev hemkörd från jobbet. Jag slocknade klockan 18. Vaknade idag med huvudvärk och en nysning som fick mig att kasta mig upp ur sängen mot toaletten för att torka snuvan. Nu ska jag medicinera mig.
Idag hade vi besök. Barndomsvän (heter det så när man lärde känna varandra på gymnasiet?) med familj. Vi gick på stan, torgmarknad, handlade blommor och annat, åt lax och glass och barnen lekte helt fantastiskt med varandra. Vi pratade om livet, kärleken, barnen, hus, jobb, sommaren..
Lilla skrutt har varit så fantastiskt duktig idag! Inte rädd för dammsugaren, utan ville till och med hjälpa till, har varit helt okej med att vi har jobbat på utan att kunna ägna oss så mycket åt henne, vilket hon brukar ha problem med. Och sen lekte hon alltså med en kompis på sitt rum utan inblandning av vuxna. Så stolt och impad av våra lilla tjej.
När gästerna åt drack vi gott kardemummakaffe, lutade oss tillbaka i soffan, såg på tecknat, och sen åkte vi och tittade på ett hus som är till salu, visning om en dryg vecka. Som vanligt ser det bättre ut på korten på hemmet, men... Vi ska helt klart anmäla oss till visningen.
När vi ändå var ute och åkte så tog vi bilen ner till Vänern så lillan skulle få se det stora vattnet och sen slog såklart tröttheten tull och nu försöker maken få en motsträvig skrutt att sova.
Det svåra tror jag är att vissa gånger när vi storstädar så har vi någon form av deadline, vanligast att vi ska få besök eller åka bort. Och sista kvällen har vi en tendens att drabbas av paniken, vilket i vårt fall innebär att banankartongerna åker fram och saker slängs ner, ofta helt ostrukturerat, och sen åker kartongerna ner i förrådet. Vilket innebär att när besöket är över då måste de där kartongerna tas upp igen, och i det stadiet är man så nöjd att vi fick det fint att man inte vill se åt någon sak igen. Och då blir det för mig att se där kartongerna ofta blir den, jag orkar helt enkelt inte mer.. Och sen, en vecka senare är detdags för nästa besök och så är den onda cirkeln igång.
Vårt problem är att vi har på tok för mycket saker, i garderober, i skohyllor, i bokhyllor, i köksskåp, leksaker, tidningar, matvaror, kokböcker, och så massa saker som inte riktigt hör hemma någonstans. Och då hjälper det inte art vi egentligen har mycket förvaringsutrymmen, det är inte det som är vårt problem. Men självklart skulle det underlätta om vi bodde större än i en trea.
En jobbkompis har fyllt jämnt och bjöd hem alla, och då menar jag ALLA, på trädgårdsfest. Och det var bra väder, tipspromenad, grillat, italienskt, vin, sång och då himla trevligt. Stora tjejer som tog hand om dottern, hoppade studsmatta. Mjölkfri glass till dottern, 4 stycken, dottern satt och sjöng nam-nam-nam i tre minuter för att maten var så god. Helt enkelt en vansinnigt lyckad eftermiddag-kväll-tidig natt. Härligt!
Jag var på kurs idag, 10 mil bort. På vägen hem köpte jag choklad som jag skulle äta så fort jag kom till bilen, först skulle jag bara kissa. När jag kom till bilen var chokladen bortglömd. Oroande.
Och vad som är än mer oroande är att när jag nu på kvällen letade efter choklad och maken undrade om jag letade efter den nyköpta så förstod jag inte vad han pratade om. Mycket oroande.
..att unna sig..
Det här tv-tittandet har ju en tendens att medföra en kvällsmacka och något gott sådär framåt 22-snåret, och det sätter sig på midjan. Så är det sagt också..
Efter tre veckors husligt förfall då dottern varit sjuk och jag jobbat tokmycket håller nu hemmet på att långsamt återgå till det normala. Maken har tvättat, jag har vikt all tvätt och mina och makens kläder är återbördade till garderoberna, dotterns ligger i en stor blå ikea-kasse och väntar på att återkomma till hennes byrå. Imorgon är det ny tvättid.
Disk har diskats (maken), spisen rengjorts (mest maken), golvet dammsuget och torkat (maken), leksakerna sorterade och återbördade (jag), nyköpta sakerna som ska ges bort om några år samt vinterkläder, urvuxta kläder, ännu ej ivuxta kläder och en del annan bråte (hinkar, spel, vinterskor mm) är kört till förrådet (jag).
Och det är så lätt att nöjda sig nu, för vi har gjort ett bra jobb, och vi är fortfarande väldigt slitna av de intensiva veckorna som varit, men vi vet hur vi brukar vara. Vi har så lätt att unna oss lite tv-tittande på kvällarna, lite bokläsning, för vi har ju gjort det bra och visst förtjänar vi lite lugn och ro efter det som varit, och vi är ju så trötta... Självbedrägeri kallas det, och det är vi bra på. Det är nu det gäller att unna sig tre kvällar i veckan men att även de kvällarna plocka undan, lägga sakerna på sin plats. De övriga kvällarna ska vi vidare!
Ikväll har inget hänt men imorgon kväll ska vi ha gäster så nu gäller det att fortsätta imorgon. Sen en lugn dag på torsdag men fredag, då jädrar!
Kom igen nu Lisa, bit ihop!
Nu har jag googlat lite gran och kommer förhoppningsvis att bli bättre på det här med att blogga och pinga. Framförallt gäller det väl att bestämma mig om vad denna bloggen ska handla så löser det sig nog. Tänkte lägga in lite länkar framöver om villa bra sidor jag hittat.
...när man bloggar? Jag försöker lära mig men har svårt att fatta. Att länka, pinga osv, vad är det bra för, hur fått någon annan ett meddelande att man länkar till dem, hur funkar allt? Måste googla fram en bra skola.
Härligt eftermiddagsljus, ramslök som doftar när man trampar runt, vitsippor, gulsippor, fågelkvitter, stenmurar, hästar, kossor, gamla kyrkor, stora knotiga träd, vissa omkullblåsta som man kunde klättra på, picknick i solljuset, att ha första lediga dagen på två veckor och så sammanfaller det med att dottern nog är frisk. Lycka!
Fortfarande helt slut. 80 timmars jobb förra veckan sätter sina spår. 50 timmar denna veckan. Vill bara sova men måste äta och ringa mamma. Vill ringa mamma, beklaga mig lite.
Imorgon ska kursen jag går avslutas. Då ska alla deltagare hålla en presentation på ca 10 minuter. Jag gruvar. Jag hatar verkligen att prata inför folk. Och jag kan alla tipsen, har tom gått en bra retorikkurs, men nej, det gårbara inte. Och nu sitter jag här, kvällen innan presentationen, är uselt förberedd och vill inte. Inte!
Jag hade så goda intentioner, för en gångs skull skulle jag vara färdig i god tid, så jag skulle kunna öva, lära in och förhoppningsvis också slappna av. Men förutsättningarna var väl helt enkelt inte de bästa. Förra veckan, sjuka kollegor, massa nattjobb, kombinerat med möten dagtid, inte mycket tid att förbereda mig. Jag fick jobba extra på helen, men fick trots en arbetsvecka på cirka 80 timmar gjort mindre än vad jag hade förväntat mig. Denna veckan, otroligt sliten, inte mycket ork, ingen avsatt tid för kursförberedelserna, maken borta två kvällar, dotter som har mamma-abstinens och jag som bara vill gosa.
Idag, min lediga dag, det lossnade. Jag fick till en presentation, jag är nöjd, men inte kan jag den inte.
I morse var det frost på rutorna. På vägen till jobbet knoppas magnolian. Om mindre än en månad har jag semester och jag har inte ens hunnit fatta att det är vår.
Idag spöregnade det när jag gick från jobbet. Det började ungefär samma sekund som jag stack ut näsan i det fria. Det regnade i varje fall inte 5 minuter tidigare när jag pratade med maken och vi kom fram till att jag inte behövde handla eftersom han kunde gå ut en sväng på kvällen sen, han behövde lite frisk luft efter en dag av VAB.
Men när jag kom ut, då bara vräkte det ner. Massivt. Och jag drog upp axlarna till öronen och skyndade på stegen och byxorna blev blötare och blötare. Tills jag kom på att det var ju faktiskt inte så kallt ute, utan ganska varmt, och jag tycker ju egentligen om regn.
Stegen blev kortare, mindre spända, ett leende letade sig fram och jag upptäckte att de andra som var ute var antingen leende, skrattande eller riktiga surisar som stod och tryckte under taken. Det hela slutade med att jag tog en 5 minuter extra promenad på vägen hem. Men oj vad gott det var att bli av med de blöta byxorna.
..har inte alls blivit som den var planerad. Jag hade tid avsatt för att göra arbetsuppgifter som inte hör till mina vanliga. Jag har nämligen gått en kurs sista året som ska avslutas nästa vecka. Då ska vi ha ett avslutande prov och också en avslutande redovisning. Så denna veckan var tänkt till studier och framför allt att göra den där powerpoint-presentationen.
Men sen kom verkligheten i vägen. Sjukdom hos kollegor medförde att jag istället fått jobba med det gamla vanliga. En dag och två nätter. Lite pluggade har jag hunnit smyga in och mina inplanerade möten har blivit av, men det är ungefär det. Jag ser verkligen inte fram emot nästa vecka.
Igår haglade det. Vi öppnade fönstret och kände på hagelkornen som landade på fönsterbrädet. Inte så stora korn, men många. Det höll dock inte i länge så när det tog slut var det en viss 2,5-åring som fick ett utbrott..
Årets första glass avnjöts i, det inte särskilt värmande men härliga, solskenet på väg hem från jobbet.
Egentligen är jag säkert bara mänsklig, eller ett barn av vår tid, men det är så svårt det här med lycka; att verkligen stanna upp och njuta av tillvaron.
Som när dottern, maken och jag leker med lera, att vara helt närvarande i det och inte någon annanstans.
Att ha så svårt att bestämma mig, att hamna i tankar som skulle jag inte egentligen vilja jobba med någonting annat, men samma yrke, bara annan inriktning, bo någon annanstans.
Varför är gräset alltid grönare på andra sidan? Varför är det så svårt att bara vara lycklig?
Tillbringade hela påsken hos mina föräldrar. Det blev god mat och intensiva dagar. Dottern vaknar ju kl 7 även om jag och Maken inte lägger oss förrän efter midnatt... Då gäller det att hålla henne sysselsatt en timme innan det är okej att väcka de andra. Men det gick bra och ju längre ledigheten gick desto längre sov även dottern.
Nu är påsken över, det är åter i jobb och dagis som gäller. Som tur är så är jag ledig imorgon och det känns skönt för det har laddat upp sig med jobb på arbetet. Så imorgon ska jag och lilla gos ha roligt med en annan mamma och liten gos.
Fram till för två månader sedan hade jag, med undantag för min systers blogg, inte läst en enda sådan. Men då köpte jag och Maken var sin ny flashig mobil och helt plötsligt belv det så lätt att följa systerns blogg, så varför inte testa att läsa andra bloggar? Och så enkelt var jag fast! Vad många bra bloggar det finns! Varje dag får jag fina uppdateringar i min flashiga telefon om vad andra människor upplever, gör, tänker. Jag blir inspirerad att få ordning i mitt kaos, börja baka, diskutera, sy kläder, läsa mer, se tv-serier, prata, gå och bada, skratta.... Och nu sitter jag alltså här med en nystartad blogg, vart det hela ska ta vägen vet jag ännu inte, men det ger sig.