fredag 29 maj 2015

Kroppslig skevhet

Min kropp är skrev. Små knoppar till bröst, breda omfångsrika höfter och lår. Kraftiga vader. Felproportionerlig.

Största problemet är klänningar, passar den nertill hänger den oftast som en säck runt brösten. Klänningar med ordentlig vidd i kjolen funkar ofta, men vill jag ha en klänning mer som ett fodral så måste den figursys.

Ibland blir skevheten komisk.

När hela släkten träffades och T sa att han kunde säga vilka av kvinnorna som var födda respektive gifta in i släkten. Breda höfter och kraftiga vader är ett särdrag som går igen hos min mormors och alla hennes åtta syskons barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag såg vaderna hos A redan när hon var nyfödd och blev glad.

När morfar försökte ge trettonåriga mig en komplimang och kommenterade mina hederliga, rejäla vader blev jag inte lika glad.

Nu senast var jag i Wien och provade kläder. Small på klänningen, annars hängde den löst över bysten. Extra large på kjolarna..

Skevheten.

söndag 24 maj 2015

Conchita Wurst

Vi ser på Melodifestivalen, min dotter, mina föräldrar och jag. Dottern undrar över Conchita och jag får problem för jag vet inte hur jag ska benämna hen. Han eller hon. Dottern säger han, för han har ju skägg, jag säger hon för hon har ett kvinnonamn. Jag får fundera.

A och jag har pratat länge och mycket angående transsexuella. Vi brukar åka till medeltidsveckan varje år och en som i mitt tycke haft en av de bättre bloggarna angående att sy medeltida kläder är nu mitt uppe i ett könsbyte. Han (tidigare hon) har nu en blogg om det där jag lärt mig mycket. Jag nämnde det för T förra sommaren och A spetsade genast öronen. Hon frågade och jag berättade. Kände mig väldigt tacksam att jag precis läst mycket om det så jag visste hur jag skulle berätta. A verkade tycka att det var väldigt naturligt, men också spännande. Under året som gått har hon funderat mycket på det med könsbyte och ibland när vi ser på tv frågar hon om olika män varit flickor när de var barn. Hon har också frågar mig om olika personer i släkten bytt kön. Så hon har fått intrycket att det är ganska vanligt och något som ganska många gör. Jag har gett mig själv några mentala high-fives och känt mig riktigt nöjd med att jag lyckas förmedla det på ett så självklart sätt.

Men Conchita är en svårare nöt. Jag har inte läst något om henne, vet inte alls vem hen är egentligen. Men känslan är att det inte handlar om transsexualism utan snarare om drag. Jag förklarar för A att jag tror att vi ska säga hon för att det är en man som låtsas/leker att han är en kvinna. Det är som när A leker att hon är en katt, då kan jag ju inte säga "kom nu flickan så ska jag klappa dig", då förstör jag ju leken. Jag måste ju då prata om A som en katt, annars blir hon ledsen. På samma sätt tror jag att det är med Conchita och därför säger jag hon.

Så lägger jag till, för mammas och pappas skull "för jag tror inte att han är transsexuell, jag tror att han är en drag". Varpå A naturligtvis frågar vad en drag är. Jag svarar att det är en man som klär sig i kvinnokläder.

Varpå A klockrent säger
"Jag tycker inte att det finns några kvinnokläder!"

Och det var väl en av mina höjdpunkter som förälder.

torsdag 21 maj 2015

Hård och kantig

Arbetsmiljön på jobbet förändras, trycket ökar och så också belastningen. När jag inte hinner det jag borde, hela tiden ligger efter, det blir svårt att göra ett bra jobb. Belastningen på akuten har ökat med 25 % på bara några år, det finns inte längre något utrymme till vila. När jag ser det som att jag har gjort en god gärning istället för en självklarhet när jag ringer upp den där oroliga patienten som väntar på provsvar istället för att skriva brevet som tar längre tid att nå henom.

Språkbruket förändras. Funktionella besvär, manipulativa patienter, hen vet precis hur hen ska göra för att få oss dit hen vill.. Vissa gånger är det sant, det är inte ord som används lättvindigt. Samtidigt sätter de en stämpel på patienten och det blir lättare att prata med den terminologin.

Jag suckar och stönar, det är jobbigt nu. Allt blir jobbigt. Att vara snäll blir jobbigt, att ta sig tid blir jobbigt.

Hela tiden pressen. Jag känner mig otillräcklig, kan inte så mycket som jag önskar, kanske inte heller så mycket som jag borde. Jag vill ha kaffe och kaka, inte prata med några fler patienter, anhöriga, konsulter. Imponeras av kollegorna som trots femtio år i yrket är snälla, tar sig tid, undervisar, förklarar för både mig och patienter. Minns samtidigt att för tio år sedan var just de kollegorna inte alltid de mest sympatiska, pedagogiska, vänliga. Det växlar.

De äldre kollegorna berättar om när de var unga. Vad lite man visste i världen. Vad snabbt man lärde sig det man behövde kunna. Vad mycket som hänt inom forskningen. Nya läkemedel, nya undersökningstekniker, nya molekyler i cellen, proteiner, enzymer, synapser, transportvägar, sjukdomsmekanismer. Hur de kunde jobba dygnet runt i en vecka för de visste att de fick sova gott varje natt ifall inte kriget bröt ut (bildligt talat). Hur jag är glad om jag får sova fyra timmar en natt. Hur deras hustrur flyttade med dem mellan arbetsplatserna, tog hand om barn och män, skötte markservicen. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att man kan behålla både empati och moral när man aldrig behövt känna sig ifrågasatt. När patienterna inte googlar diagnoser, sjukdomar, behandlingsalternativ men ändå inte förstår sammanhangen.

Sen tänker jag att jag gör det för lätt, förenklar för mycket. Det finns fantastiska äldre kollegor. Det finns fantastiska yngre. Det finns riktiga surgnetar bland både äldre och yngre. Jag märker att jag vill hitta en förklaring som inte inbegriper mig, för då behöver jag inte tänka på vem jag är och än viktigare vem jag vill vara.

Denna veckan har varit intensiv. Övertid på jobbet, svåra sammanhang, konflikter på avdelningen, många långa samtal. Jag har intagit rollen bad cop. Ska se om jag lyckas ta mig ur den i morgon.

måndag 18 maj 2015

Stockholm

Om två veckor ska jag och A åka till Stockholm och ha semester. Jag längtar. Det blir första semestern bara hon och jag. Jag behöver det! Så nu sitter jag och funderar på vad vi ska hitta på. Bästa hotellfrukosten? Roligaste museumen? Bästa parkerna? Godaste maten? Spännande!

Längt

Jag har inte träffat A på en vecka. Jag sitter i solskenet på betongtrappan i linne och sommarbyxor och väntar när hon kommer cyklande med sin pappa. Hon strålar. Hoppar av cykeln, T får ta den, springer till mig. Så sitter vi länge, länge där. Hon klappar mig på armen, följer prickarna med fingret, ritar tänkta linjer. Kommenterar att mitt hår blivit jättelångt när jag var borta, jag måste ha varit långt borta eftersom det växt så, hon hade velat vara med när det växte. Själv har hon klippt luggen kort när hon var hos mormor och morfar.

måndag 11 maj 2015

Tidig morgon

I fjol köpte jag mörkläggningsgardiner på våren. Den hör våren önskar jag att jag inte hade sett upp dem symmetriskt ovanför sovrumsfönstren utan de hade gärna fått sitta lite snett. När de bara täcker fönstret med fem centimeters marginal på varje sida hade det varit mycket bättre om det varit noll respektive tio cm på de två sidorna, för fem är för lite.

I helgen jobbade jag en av dagarna. Började jobba klockan nio. Innan dess hade jag
vaknat av att A sparkade på mig
försökt övertala henne att somna om
misslyckats
myst i sängen och spelar spel på paddan (matat drakarna)
ordnat frukost
ätit frukost
tillsammans med A diskat efter frukosten och middagen de två kvällarna innan
ordnat med jobb-packningen
sett halva filmen Narnia-häxan och lejonet

Sen kom T som skulle ha A över dagen, men som behövde vara i min lägenhet för att ta emot ett arkivskåp som jag köpt på blocket och som säljaren erbjudit sig att leverera till mig fem mil bort.
På vägen till jobbet fotograferade jag blommor i parken och var ombytt och klar med tio minuters marginal.

Jag kanske borde flytta mörkläggningsgardinerna.

söndag 10 maj 2015

Konflikträdd

Jag är så jädra konflikträdd. Rädd, rädd, rädd. Sticker huvudet i sanden, låtsas att det inte gör ont, ligger och gråter på nätterna när A sover. Och är sådär jobbigt glad emellan, för att dölja ledsenheten. Så kan det gå veckor, månader då allt känns bra men sen är det någon liten grej som gör att det kommer tillbaka igen.

En sådan situation har jag varit i på jobbet sista året. Nu i veckan lyckades jag, ivrigt påhejad av kollegan jag delar rum med, äntligen börja nysta i det hela. Och naturligtvis hade det växt sig mycket större i mitt huvud än vad som var rimligt, blivit elakare, involverat fler personer, gjort ondare. Nu var det som att jag stack hål på en ballong och det fanns inget kvar.

Varför lär jag mig aldrig? Det hjälper inte att låtsas som att problemen inte finns, det är (ofta/alltid?) bättre att ta tag i det.

Nu när det känns som att det har lossnat är det också lättare att skriva om det. Men det får vänta någon vecka till, för nu ska jag resa till Wien några dagar så jag måste packa.

fredag 8 maj 2015

Kvällsrutin

Nattning av A.

Det är sitta-saga. Då sitter hon i famnen. Vi läser bok.

Sen är det ligga-saga. Då ligger hon i sin säng, jag sitter bredvid i en fåtölj. Det är nog en av de bättre sakerna jag gjort sista månaderna när jag ställde in min läsfåtölj i hennes rum istället för den pinnstol som stod där innan. Ofta blir det en annan saga som ligga-saga, men just nu läser vi Rasmus på luffen och då vill hon ha samma saga som både sitta och ligga. Ibland sjunger jag för henne istället.

Sen ska hon ligga still och blunda. Ofta somnar hon på tio minuter. Jag sitter med paddan och spelar candy crush, matar drakarna (ett annat spel) och läser dagens inlägg i de bloggar jag följer. Ibland skriver jag ett eget inlägg.

Ikväll somnade hon klockan 19. Jag sitter fortfarande kvar en timma senare.

torsdag 7 maj 2015

Påtvingad gemenskap

Jag trivs oerhört bra här i min lägenhet. En trea. Gräsmatta, sandlåda, gungställning. Syrénbuskar runt soptunnorna. I ett område där bara vi som bor i ett tiotal hus kör med bil. Trehundra (tvåhundra?) meter från förskolan. Nära T. Trevlig planlösning, inget märkvärdigt, men helt okej. Glasdörrar mellan vardagsrum och hall, fina tapeter i köket, stort förråd. Ett gammalt hus med fyra lägenheter, två på varje plan.

Sedan jag flyttade hit har jag varit på tre husvisningar. Bara på sådana som jag faktiskt har tyckt otroligt mycket om. För jag trivs väldigt bra här. Detta har blivit ett hem, mycket mer så än lägenheten jag delade med T någonsin var. Jag har sagt, och håller fast vid, att för att jag ska flytta så måste det vara perfekt (eller nästintill) eftersom jag trivs så bra där jag bor nu. Det måste vara bättre än detta.

Det jag drömmer om är minst ett rum till, gärna två. En gräsmatta som är bara min, inte för stor. Ett lättstädat hem. Sista månaden har dessa drömmar blivit starkare. Det har flyttat in en ny familj ovanpå mig och familjen som bor bredvid har tydligen utökats med en medlem under vintern. Familjen som bor ovanpå är nog en ensamstående mamma med ganska många barn. Huset är inte så bra isolerat. De springer och klampar. Det skriks och gormas (mest från grannarna) och överlag låter det mycket. Just nu är det en period då det låter mycket men det går i perioder. Jag låter också ganska mycket ibland när jag är förbannad på A.

Det som jag blir mest påverkad av är livet utanför lägenheten. I trädgården, på gräsmattan. Att det är så mycket folk. Den påtvingade gemenskapen. Den icke valda. Det har många positiva sidor, ungarna hjälps åt, att bygga i sandlådan, när de lär sig cykla. Men när grannen skickat ut sin nyss fyllda 3-åring ensam till sandlådan (gården är inte inhägnad) för att jag och A är ute och leker fast vi precis skulle gå in och jag blir stående ett tag till och gungar båda barnen och det aldrig kommer ut några andra föräldrar. Eller när det redan är sex ungar och tre föräldrar ute vid sandlådan och vi hade tänkt gå ut men jag inte orkar med det sociala, då är det inte så roligt. Då drömmer jag mig bort.

I veckan som är har jag varit på en visning och en kolonilottsvisning. Inget var rätt. Men nån dag kommer det.

onsdag 6 maj 2015

Hur synen förändrades när jag blev förälder

Jag har alltid älskat bäbisar. Det började när jag var 2 år och mamma var gravid med min syster. Jag älskade Lennart Nilssons Ett barn blir till så mycket att när S kommit till världen så fick jag boken för några mer syskon fanns inte med i mina föräldrars världsbild.

Kärleken till bäbisar fanns kvar. Jag kunde sitta i timmar med ett litet pyre i famnen. Bära, sjunga för, dansa/vagga. Min syster tyckte att barn var mycket roligare när de var fyra, så man kunde baka med dem och prata, jag förstod aldrig vad det var för roligt med det.

I gymnasiet skrev jag specialarbete om fosterutvecklingen och gjorde YO (yrkeslivsorientering, som prao) på BB. En vecka tror jag att det var. Jag fick inte vara med på någon förlossning, men jag var med på ultraljud i olika skeden av graviditeten, jag fick klämna på magar, se ctg-kurvor, vara med på höftledsundersökningar och knipövningsträning. En kväll kom jag hem så sent att mamma hann bli orolig, jag hade suttit och pratar med en nybliven mamma länge om förlossning, graviditet och livet.

När jag var drygt tjugo år arbetade jag en somnar som undersköterska på en nyföddhetsavdelning. De för tidigt födda, små, pyttiga. De stora, barnen till diabetiker. De handikappade, sjuka eller skadade. Alla dessa små som behövde extra omvårdnad och omhändertagande den första delen av livet. Jag trivdes.

Goda vänner fick barn, jag besökte på BB. Gav fotmassage till mammorna, bar och dansade i sjukhuskorridorerna.

Under alla dessa år har jag inte stött på ett enda barn som jag inte tyckt var sött, charmigt, underbart.

Sen föddes A. Underbara, fantastiska A. Hon såg ut som en kattunge. Jag njöt av hennes vindlingar i örat, över de små skrumpna tårna. Hon var så fin, så perfekt.

Tredje morgonen på BB gick jag ut i matsalen och åt. Alla andra bäbisar var så fula. Skrattretande fula. Och helt plötsligt hade min syn förändrats.

Efter det har jag aldrig riktigt kommit tillbaka till min rosaskimrande bäbisförtjusning. Jag tycker inte att alla bäbisar är fula längre, men inte heller att de är de ljuvligaste små varelser som finns på denna jord.

Jag fascinerad över vad hormonerna gjorde med mig där efter förlossningen för drygt fem år sedan. Jag hade förväntat mugg ar jag skulle återgå till mitt normala när A blev större, men icke. Sista månaden har jag dock ånyo sett bilder på en riktigt söt bäbis, så de känslorna verkar inte vara oupphörligt borta.

söndag 3 maj 2015

Första helgen i maj

A lärde sig cykla. Hon kan dock fortfarande inte stanna, och hon cyklar ganska snabbt, så jag får springa bredvid henne så jag kan ta tag i henne när hon kommer till en korsning och måste stanna. Jag måste verkligen börja träna.

Jag hittade en ny favoritbutik, mitt ute på vischan, i en gammal järnvägsstation. Kläder gjorde av bambu, ull, bomull, lin och hampa, ekologiskt. Choklad, te och leksaker.Jag måste åka tillbaka när A inte är med.

Jag vann en övernattning med helpension för två personer på spa.

A fick femtio kronor att handla för och hon valde att köpa en burk honung, skogshonung. Visserligen efter att jag sagt nej till en hel hoper andra saker, men ändå.

Jag gick och la mig innan midnatt för första gången på en evighet.

Jag grät över jobbet och chattade med en kollega som kom med goda råd. Sen åt jag glass.

Jag såg en helt fantastisk film. Pride. Brittisk feelgood om gruvstrejken på 80-talet och hur en grupp homosexuella beslutar sig för att samla in pengar för att stötta the miners och hur det mottogs i det lilla gruvsamhället. Så sevärd!

fredag 1 maj 2015

Yrkesskada

Ett evenemang för barn, jag stöter på en kollega. Vi står och småpratar. Plötsligt hör vi ljudet av sirener som närmar sig. En ambulans. Snart ser vi den. Den är troligtvis på väg mot sjukhuset, blåljus och sirener, mitt på dagen. Vi tystnar. Snart hör vi ytterligare en ambulans. Kommer från samma håll. Blåljus och sirener.
Och det är då det märks vad vi jobbar med.

-Hjärtstopp?!
-Eller trauma (trafikolycka)?

Vi lutar åt hjärtstopp. Två ambulanser. Den första tom, kör för att bana väg, samt möter upp ambulansen med den sjuke för att se till att de är en extra sjuksköterska i den.Vid hjärtstopp är det nödvändigt att vara två bak med patienten och inte ordinarie en. Dessutom saknar vi ljuden från polisbilar som vi hade förväntat oss om det hade varit trauma. Vi får se på måndag om vi hade rätt.