söndag 27 april 2014

Imorgon kommer hon hem

Imorgon kommer min dotter hem. Som jag längtar. Samtidigt gruvar jag mig. Det brukar alltid bli problematiskt de första dagarna med en "ny" person. Så har det varit sedan knappt två år ungefär. Om jag var iväg på kurs tre-fyra dagar var det alltid extra mycket "tvärtemot" de första dagarna hemma igen. Jag fick en känsla av att dottern behövde testa om de tidigare reglerna för vad hon inte fick göra fortfarande gällde nu när jag hade varit borta ett tag.

När dottern var ungefär ett halvår gammal läste jag lite tips från någon barnpsykolog angående vad man ska tänka på vid en eventuell skilsmässa där det är barn inblandade. Det enda av de tipsen som faktiskt stannade kvar hos mig gick ut på att barnet ska vara ungefär lika många dagar borta från den andra föräldern som barnet är år gammalt. Jag tyckte att det var en väldigt bra regel och när sedan dottern vid knappt tre års ålder tydligt visade att hon tyckte det var jobbigt när någon av oss var borta längre än tre dagar så dök den där regeln upp i bakhuvudet igen. Vi har också märkt att vid de tillfällen en av oss var borta länge (fyra-fem dagar) så tyckte dottern att det var väldigt jobbigt att prata i telefon med den föräldern som var borta. Hon blev extra påmind om att hon saknade och vi fick ofta lägga på luren mitt i för att det blev för jobbigt för henne.

Jag har läst intervjuer och blogginlägg med och av andra skilda. Uppfattningen att de första dagarna inte är lika harmoniska som de resterande är tämligen vanlig. Många säger att de gärna skulle haft fredag som bytesdag, men då förstör man ju helgen. Jag tycker inte att det är konstigt att det är såhär. Barnet har två olika hem med olika regler att förhålla sig till. Jag skulle också behöva några dagar för att ställa om mig.

Sedan skilsmässan har vi haft som målsättning att ha dottern ungefär halva veckor vardera. Tanken är att när hon börjar skolan (oklart om vi med det menar förskoleklass eller ettan) ska vi börja med hela veckor. Men vi har självklart massa undantag från denna generella regel. Veckor då jag jobbar natt, eller helg. Veckor när jag är på kurs. Veckor då exmaken och dottern ska hälsa på mina svärföräldrar (de bor så långt bort, så när man ändå åker bör man vara borta minst en vecka). Veckor då jag kanske ska vara på mina föräldrars sommarstuga i sommar. I praktiken har det blivit väldigt få halva veckor under våren. Mitt schema styr våra liv och även om jag verkligen jobbar med att få schemat att bli så fungerande som möjligt för oss så måste det ju även fungera för mina kollegor, och vissa saker går helt enkelt inte att undvika. Vi märker dock att de veckor vi följer vår ursprungsplan med halva veckor så fungerar det jättebra. De där inte lika lättsamma dagarna finns inte. Bytena går lättare, det är inte samma testande av gränser.

Nu har jag inte träffat min dotter sedan tisdag förra veckan, nästan två veckor. Jag längtar! Men jag tror och förväntar mig att det kommer inte bli så harmoniska dagar de allra första. Som tur är så är jag ledig torsdag-fredag (men jobbar helg) så till dess ska vi nog ha lyckats komma över det värsta och kan planera för något mysigt!

lördag 26 april 2014

Helg

Hälsar på syrran och hennes kille. Äter gott, dricker mycket gott. Gosar med bäbisen som skriker och har magproblem. Idag har det varit mindre gos och mer skrik. Vissa skrik går genom märg och ben, trumhinnorna vibrerar och det skär i både hjärna och själ. Dricker vin, pratar om uppväxtåren, om vår familj, om barnuppfostran. Myser. Funderar på hur man ska göra för att som förälder få förtroenden. Hur man ska stötta sitt barn att växa som individ och veta och kunna utrycka sin egen vilja. Hur man väcker viljan att dela med sig av vad som händer under en dag på förskolan.

Imorgon blir det loppis för hela slanten!

torsdag 24 april 2014

Vår

Om jag inte vore så trött skulle det spritta ordentligt i själen just nu. Våren!

Jag gick till jobbet i morse (har blivit mycket bil det sista eftersom jag behövt handla på vägen hem, eller behövt köra med återvinning på vägen dit). Jag tänkte passa på att uppleva våren. Men jag gick som i en dimma. Tänkte bara på lika älsklingen och på saknaden i kroppen.

Jag gick som tur var även hem från jobbet. Magnolian håller på att slå ut. Pingstliljorna blommar. Fåglarna kvittrar. Krokusen är nästan överblommad. Träden knoppas. Vår!

Nu måste jag bara skaffa mig en rullgardin så jag kan sova också. Att vakna klockan 05.30 av att det är helt ljust i rummet är inte hållbart! På lördag blir det ikea!

Never leave a child in a Hot Car...

onsdag 23 april 2014

Längtan efter barn

Min dotter. Så efterlängtad hon var! I två år hade vi försökt, vi genomgick barnlöshetsutredning, jag opererades, vi hade precis kommit fram i kön för ivf, sprutorna låg i kylskåpet och väntade på att mensen skulle komma så att vi kunde börja behandlingen. Den där mensen som aldrig kom...

När jag ringde för att meddela dem att det inte blev någon ivf för vår del sa de att vi hade blivit "spontant" gravida. "Spontant" - efter två års försök?

Så kom hon. Efterlängtad. Efter tre dygn började skriken. Kolik? Efter två månader konstaterades allergin. Då hade vi köpt industrihörselskydd. Två stycken! En av oss sov med dem, en gick runt och bar dottern med det andra paret på. Vi ställde in allt. Skriken. Sömnbristen. Bråken medan oss hade börjat. Enda gångerna hon var lugn var i vagnen eller i bilen, men då fick ju inte jag någon vila. Stannade jag bilen vaknade hon inom två minuter. När hon var ett halvår började vi i familjerådgivning. När hon var ett halvår var första gången hon inte började skrika när hon lades i spjälsängen. Fram till dess somnade hon på mitt bröst eller i makens famn varje natt. Fram tills att hon var ett år vaknade hon minst fyra gånger varje natt.

Mina minnen från den tiden är väldigt luddiga. Jag vet att det fanns ljusa stunder, skratt, glädje över den underbara dottern. Men jag minns det inte. Jag minns bara grälen och dotterns skrik.

Vad svårt det är att älska sitt barn under de omständigheterna. Vad svårt det är att känna sig som en bra förälder.

Trots att vi långsamt fick det bättre var det aldrig aktuellt att skaffa ytterligare ett barn. Trots en stor längtan efter ett syskon så vågade jag inte. Vi hade inga marginaler i vår relation och den lilla energi vi hade kunde vi inte lägga på ett till barn. Det skulle skett på bekostnad av vår dotter och på oss.

Jag längtar fortfarande efter ett till barn. Jag tror inte att förutsättningarna är sämre nu, men jag vet inte om de är bättre heller. Jag längtar efter ett välmående barn, ett barn som jag kan knyta an till direkt. När man läser om anknytningsteorin handlar den om hur barn knyter an till sina föräldrar, men det motsatta då?

Jag har nyligen blivit moster. Till en fantastisk liten varelse, en flicka. Hon vaknar en gång varje natt, hon är sju veckor. Jag är avundsjuk! Jag är glad att de får det som jag inte fick, babylyckan, men jag är avundsjuk. Jag luktar, gosar och bär. Jag tröstar och vaggar. Jag tänker att det är lätt att älska ett sådant barn..

Längt

Nu har min unge varit borta från mig i en dryg vecka. Som jag längtar! Jag såg henne som hastigast i tisdags förra veckan. Då sov jag inför att jobba natt, men de timeade in min vakenhet och gick förbi efter dagis. Så lekte vi tafatt och andra springlekari trädgården. Sen gick jag in och sov igen.

På måndag kommer hon hem. Men på tisdag ska jag till Göteborg över dagen så då får exmaken hänga med henne på morgon och kväll. Jag vill till Göteborg för det är viktigt för mitt jobb och min utbildning, men timingen är inte den bästa. Jag längtar efter henne!

tisdag 22 april 2014

Snart ledig

Fy tusan vad jag har jobbat under påsken. Efter dagens pass kommer jag ha jobbat ungefär 75 timmar på sju dygn. Imorgon är jag ledig. Å vad jag längtar. Då ska jag bara försöka besiktiga bilen, städa ikapp och kanske något mer. Jag minns inte vad jag hade tänkt. Det har varit en väldigt bra vecka, men nog sliter det. Mot jobbet!

måndag 21 april 2014

Overnight oats

Mitt första försök..

Precis lika snyggt och aptitretande som på alla andra bloggar...

söndag 20 april 2014

Jobb

Vissa dagar på jobbet går det väldigt lätt, allt flyter, det kommer in svårt sjuka människor, kommunikationen flyter, bedömningarna är säkra och snabba, labbsvaren är som förväntat. Det är korta tider från beslut till handling och man behöver inte tänka om. 

Andra dagar krånglar allt, patienterna söker för oklara symtom som är svåra att ens placera som medicinska, kirurgiska eller ortopediska och när man förhoppningsvis har lyckats bestämma vilken doktor som ska träffa patienten så blir det inte nödvändigtvis lättare för det. När labbsvaren kommer innebär de oväntade överraskningar som föranleder ytterligare labbsvar och röntgenundersökningar och långa väntetider. Anhöriga som irriterar sig över långa väntetider (patienterna irriterar sig sällan). Läkemedel som inte har någon effekt. Man blir tvungen att korrigera sin uppfattning och bedömning åtskilliga gånger, vidga vyerna för att återigen snäva in sig. Patienter som inkommer för att det av någon anledning inte funkar hemma längre, men där det kanske inte finns ett medicinskt problem utan det är snarare ett socialt sådant. Otillräckligt med platser, avdelningar som har intagningsstopp pga vinterkräksjuka. Patienter som kanske skulle må bra av att ligga inne några dygn, men som inte behöver det och lägger man in dem finns risken att de blir smittade vilket skulle få allvarliga konsekvenser för grundsjukdomen. När patienterna svär över mig, kallar mig fula saker, sparkar, slår och spottar, som försöker göra illa, fysiskt eller verbalt. Stress. Patienter som plötsligt akut försämras och ingenting hjälper. Dagar då man ligger efter från start, patienterna väller in. Man rycks och slits i, hinner inte tänka klart en tanke innan nästa måste påbörjas. Eller det värsta, när flera patienter kommer in precis samtidigt och är akut och svårt sjuka och bemanningen inte riktigt räcker.

Jag trivs på mitt jobb. Jag trivs med mina kollegor. Vi skrattar ofta. Vi skämtar. Även när det bara rusar runt oss så har vi 5 sekunder för att säga att det där gjorde vi bra. Att tacka för hjälpen. När patienterna inte klarar sig så finns vi där för varandra, vi stöttar, lyssnar och pratar. Vi ser när någon har jobbat för många timmar utan paus och erbjuder oss att hjälpa, göra en smörgås, komma med kaffe. Vi tröstar, vi visar att vi ser varandra.

Idag var en dag som började på ett av de värsta tänkbara sätt. Den fortsatte i ett högt tempo, stundtals har det varit kaotiskt, högt tryck på liten akutmottagning. Ändå känner jag när jag kommer hem att jag trivs på mitt jobb, och imorgon ska jag dit igen och det ska bli roligt. Jag hade hellre varit hemma imorgon, för jag har jobbat lite för mycket sista veckan, men det kommer ändå att bli bra.

Jag har jobbat på andra sjukhus, där akutmottagningen är ett ställe som man jobbar på några år och sedan vill man därifrån, där man inte riktigt trivs. Där alla vet att det handlar om ett år eller två, kanske tre, men inte längre. Då blir det aldrig samma teamkänsla. När man inte känner de man jobbar med, inte vet något privat utan det bara är jobb, då kämpar man inte det där lilla extra tillsammans. När man inte kommer med den där smörgåsen kl 5 på natten/morgonen... Då känner jag mig som en slav, bara som en kugge i maskineriet. Då presterar jag sämre, det går långsammare.

Imorgon hoppas jag på en bättre dag. Men blir den inte det så är det inte värre än så. Det är en dag. Det kommer fler!

fredag 18 april 2014

Svärisarna

Trots att han inte är min man längre så hans föräldrar fortfarande mina svärföräldrar, systrarna är mina svägerskor och hans syskonbarn är min dotters kusiner.

Nu har min svärfar fått en potentiellt livshotande sjukdom. Inte akut nu, men ger man det några år så är det inte säkert att han finns kvar längre. Jag oroar mig. Jag vet mer än vad jag vill om sjukdomen, men vet också att det finns många olika varianter. Man kan leva länge.

Hittills har de inte fått mer besked än att de vet vilken sjukdom det är. Men vilken undergrupp är det då?

Jag vill att han ska leva länge, vill att min dotter ska minnas mer av sin farfar. Jag är glad att exmaken och dottern firar en lång påsk hos svärisarna, långt borta från mig.

Min svärfar har blivit sjuk förut. Och vi har aldrig varit där, alltid bott för långt bort. En gång hade vi precis klivit av tåget när de ringde och sa att han blivit akut inlagd, stroke. Han har vårdats på sjukhus för allvarliga saker så många gånger, han har fått dödsdomar som han har överlevt med minst femton år. Han är seg och envis. Förhoppningsvis kan han leva länge med denna sjukdomen också, men oavsett så är jag glad att min exman kan vara där nu när han behövs. Att de inte precis hann komma hem den här gången också..

torsdag 17 april 2014

SKÄRtorsdag

Dagens skratt på facebook.

Idag är det alla kirurgers högtidsdag..

måndag 14 april 2014

Förtydligande

Lite mer om vår splittring (det finns mycket att säga), ett förtydligande till bisatserna i detta inlägg.

För tre år sedan sa jag mitt i en sammandrabbning att jag ville skiljas. Jag menade det. Han gapskrattade, trodde inte på det. Jag menade det men insåg att jag inte hade kraften att driva en skilsmässa själv. Sättet han skrattade på, situationen, gav mig en känsla av att han inte tänkte medverka på något vis. Jag orkade inte. Någon vecka senare nämndes det i förbifarten på familjerådgivningen. Han sa att om jag verkligen ville skiljas så skulle vi självklart göra det. Jag sa att jag inte orkade driva en skilsmässa på egen hand. Han sa att det skulle jag inte behöva. Jag trodde inte på honom och stannade.

De åren som gick var inte dåliga. Efter det blev det bättre. Det tog ett halvår innan vi nådde en någorlunda stabilitet. Vi hade det inte bra, heller inte dåligt. Det var som att jag tog bort skilsmässa som en utväg, det alternativet fanns inte längre. Så istället handlade det om att göra det bästa av situationen. Då minskade våra bråk och vi fick ett lugn. Det var okej, men inte bra. Med jämna mellanrum poppade dock tanken på skilsmässa upp igen. Jag började känna att jag inte ville nöja mig med att det inte var dåligt. Jag ville ha det bra. Jag ville ha det bra för min skull.

Jag är idag glad att vi inte skiljde (skilde?) oss då. Jag hade inte klarat att göra det på ett snyggt sätt. Jag var så trasig. Jag hade antagligen bråkat om allt, varje detalj. Jag hatade honom så mycket. Det gör jag inte idag. Men jag önskar att de knappa tre åren det tog från då till skilsmässan bara hade varit ett!

Sömnbrist!

Idag slog det mig!

En anledning till katastrofen med dottern (se förra inlägget) kan säkert vara sömnbrist. Definitivt min, men kanske även hennes. Eftersom det i båda våra sovrum bara finns persienner så blir det ganska ljust i rummen. Solen går redan nu upp innan sex och det är ljust tidigare än så. En ordentlig rullgardin kanske vore bra att investera i, för både mitt och dotterns psyke och relation.

Synd att jag inte kommit på det tidigare, denna veckan ska jag nämligen jobba natt och jag undrar hur det ska gå att sova på dagarna...

söndag 13 april 2014

Dåligt föräldraskap?

Har ånyo haft en jobbig eftermiddag och kväll med dottern. Vi frontalkrockar. Hon och jag. Och jag känner mig så usel för att jag inte klarar att ta ett vuxenansvar och få stopp på det. Men det bara eskalerar. Hon är betydligt mer envis, jag är långsint. Kombinationen är inte bra. Jag är förvånad att jag kan bli så provocerad av en fyraåring.

Idag slutade det med att jag satt och grät när jag läste godnattsagorna eftersom jag kände mig som en så dålig mamma. Och ikväll var sista kvällen vi hade på två veckor för nu ska hon iväg och fira påsk med pappans familj. Det känns så dåligt.

Jag har svårt att se tydligt vad det är som går fel. Det är ingen tvekan om att dottern är otroligt envis och har svårt att göra som auktoriteter säger till henne (enligt både mig och förskolepedagogerna). Hon är bestämd och har starka åsikter. Allt det är ju ett sätt att vara som jag egentligen uppskattar att hon har. Det är något hon kan ha nytta av när hon blir vuxen. Men ibland blir det så fel, när hon till varje pris vill få sin vilja igenom.

Det att exmaken varit sjukskriven hela hennes liv har ju påverkat hennes uppfostran. Hon har aldrig behövt vänta på något, hon hade alltid två vuxna hemma dygnet runt första 18 månaderna. Och även fast jag sen började jobba har vi fortsatt i nästan samma stil. Det är fortfarande ett problem trots att jag försökt jobba mycket med det.

Det att vi bråkade jämt från att hon var drygt en månad till att hon var nästan två år och att enda anledningen att vi inte skiljde oss var att jag inte orkade ta tag i det pga alla bråk har påverkat mig som förälder. Att han inte förrän för några månader sedan för första gången sa att jag var en bra förälder (och inte ens då sa han bra, utan det var mer i termerna tillräckligt bra). Att efter min föräldraledighet mådde jag så dåligt att jag kunde ha blivit sjukskriven men jag vägrade söka hjälp för jag stod inte ut en enda dag till hemma med honom, jag ville bara tillbaka till jobbet. Allt det har självklart påverkat mitt föräldraskap och min känsla av att duga som förälder.

Det känns som att jag inte har några marginaler/resurser i mitt föräldraskap. Hur gör man för att få det?

Imorgon är en ny dag. Jag sa (i ett ögonblick som jag inte är stolt över) till henne att jag ställde in alla våra planer för imorgon eftersom hon var så bråkig, men jag tror minsann att jag planerar in dem igen! Imorgon blir det utflykt!

torsdag 10 april 2014

Nagelklippare

Läser gamla mail från första veckan i min lägenhet. Ett mail till exmaken om att jag inte lyckats lokalisera min nagelklippare. Kvällen efter skulle jag till honom på middag och passade på att klippa naglarna. Nästa gång det behövdes hade jag hittat igen rätt kartong!

Cool

Dottern, som fortfarande är min lilla unge, har nu hamnat i gruppen för de största barnen på förskolan. Hon är lyckligt mallig och stolt över att ha fått flytta upp. Hennes jämnåriga flyttar upp efter sommaren men de behövde flytta upp ett barn och då valde de henne eftersom hon "är så duktig". Jag är också lyckligt mallig och stolt men tycker inte att det var så bra att dottern fick höra den anledningen..

Idag var i varje fall andra dagen i gruppen för de stora barnen. Hon valde den nya Blixten McQueen-tröjan. För den är så cool. När jag kom och hämtade henne sa hon ledsen att ingen av de andra hade tyckt att hon var cool, ingen hade sagt något. Och så jämför jag det med alla gånger fröknarna sagt att hon är så söt i klänning...

tisdag 8 april 2014

Saknad

Jag saknar inte honom. Ibland saknar jag däremot någon (och det innebär inte att jag vill träffa någon ny nu, det vill jag verkligen INTE. Jag vill få ordning på mina vanor och rutiner, på mitt hem, hitta tillbaka till mig och vem jag är nu när jag inte längre lever i en relation).

Särskilt tydligt blir saknaden när det är På spåret eller valfritt annat frågesport-program på tv. Det är inte lika roligt när man sitter ensam i tv-soffan, jag vill ju ha någon att tävla med, diskutera med.

måndag 7 april 2014

Drömmar

Jag drömmer.

Om att prata mer med min dotter, ta reda på mer om vem hon är och vad hon tänker på
Leka mer särskilt låtsas-lekar
Sjunga mer
Kanske till och med dansa mer

Om att börja träna
Lära mig laga fler maträtter (pasta och svampsås blir lite repetitivt när det återkommer var tionde dag även om både jag och dottern älskar det)
Lyssna på musik (börja med det)
Läsa mer

Få ordning på ekonomin mellan mig och exmaken
Fördela klart allt i förrådet
Få klart alla måsten mellan oss så att vi istället kan umgås uteslutande av vilja

Vara utomhus, i skogen, på gården, gunga
Göra utflykter
Göra en plan för sommaren på inne- och uteaktiviteter så att detta kan bli en bra sommar

Få bättre struktur här hemma
Veta var jag har saker och ting
Gå igenom de tretton kaniner jag hämtat från förrådet med kläder jag successivt packat ner i samband med årstidsväxlingar de sista fem åren och rensa bort det jag inte vill ha, laga det jag vill behålla

söndag 6 april 2014

Det är inte enkelt

Det är svårt. På sätt och vis hade det varit enklare att bara försöka vara bekanta, inte vänner. Att bara ha kontakt angående det nödvändigaste, det praktiska. Samtidigt vill jag/vi inte utsätta dottern för något obehagligt. Inte utsätta henne för oron hur det ska gå den dagen hon tar studenten, hur kommer hennes föräldrar bete sig. Jag vill inte att den eller liknande tankar någonsin ska finnas där. Och då måste vi kämpa för vänskapen nu, även om den enklaste och emellanåt behagligaste utvägen hade varit att säga tack och hej till varandra på alla plan utom de som behövs för att dotterns vardag ska fungera i nuläget.

Det är svårt. Det är en kamp varje vecka. Det är en kamp jag gärna kämpar.

tisdag 1 april 2014

Fjällen

Vi bor i en liten stuga. Tre rum och kök, där två av rummen är ytte-pyttesmå. I ett rum med två våningssängar och lika mycket golv mellan sängarna som en säng är bred bor jag, exmaken och dottern. I det andra rummet, med bara en våningssäng bor mina föräldrar.

Vin, ostar, sällskapsspel, husmanskost, skidåkning och snölek har fyllt dagarna. Natten till idag (vi vuxna skulle precis gå och lägga oss) började dottern plötsligt kräkas. Jag hade henne i famnen, hon hade vaknat och jag tänkte att hon skulle kissa. När vi kom till toaletten kom kräkset. Mycket! Mina kläder, hennes, hoppet, väggarna, golvet, under handfatet, i och på toaletten. Överallt! Det var bara att ta av kläderna, duscha. Sen krypa i säng. Exmaken fick tvätta och det höll han på med i några timmar, dottern har svårt att somna och ont i magen och det höll jag på med i några timmar. Klockan två somnade vi.

Idag har hon feber, fortsatt ont i magen. Har sovit tre timmar under dagen. Men varit i god form. Inte velat äta något men blåbärssoppa har varit gott! Hoppas det inte blir något mer!

Längdskidor

Är i fjällen med mina föräldrar, dottern och exmaken. Det är bra. Jag har inte åkt skidor på femton år och jag har alltid föredragit utför framför längd. Jag har faktiskt avskytt längd, har aldrig förstått tjusningen med att plåga sig själv på det sättet.

Nu är allt annorlunda. Jag har åkt längd i tre dagar och älskar det. Jag njuter av värken i kroppen medan jag håller på, känslan av stumhet i mina armar. Jag njuter inte lika fullt av värken efteråt men går runt och är fasligt mallig över mig själv. Dryga två mil har det blivit på tre dagar och trots att jag har ont precis överallt längtar jag till imorgon då jag ska få åka mer.