lördag 30 november 2013

Parallella liv

Läser igenom förra inlägget, reagerar på sista raden "lättare att leva här". Här - med det ordet menar jag alltså där vi bor nu, tillsammans alla tre. Det blir märkligt med meningarna, vad syftar orden på. Dessa två hem som jag snart kommer ha. Hur länge kommer det här fortsätta vara mitt hem? När kommer det nya att bli mitt hem?

I mitt ena liv flyttpackar jag, gör bodelning, funderar på hur bred säng jag vill ha/behöver i mitt nya sovrum. Vill jag ta med mig det tråkiga soffbordet eller ska han få det trots att det är mitt och väldigt bra med lagom höjd som passar till soffan?

I mitt andra liv planerar vi för att gå till kyrkan på adventsgudstjänst, julpyntar, funderar över julklappar till släktingarna, måste fota dottern till julkorten.

Parallella liv men mitt liv, precis där jag är just nu!

Adventstid

Adventstid kom till mitt ensamma hus
Jag sätter i staken ett sparat ljus
Något skall ske bortom frostig advent
Jag väntar en gåva som herren sänt

Vet inte om texten är så på riktigt, men så har jag sjungit den varje kväll som godnatt-sång. Ikväll gick det dock helt åt skogen med all harmoni. Hon var övertrött, jag var sur och trött, hon ville inte sova utan låg med huvudet under täcket och lekte. Till slut tog jag bestämt bort täcket och sa ifrån på skarpen och då kom gråten. Som inte tog slut, utan fortsatte och fortsatte (och fortsatte). Till slut tog jag upp henne i famnen men då sa hon bestämt att hon var för ledsen för att kunna sova och även om gråten stillnade snabbt återkom den vid varje nytt försök att få henne att ligga ner. Då hade det gått en dryg timme.

Nu sover hon. Vi bytte av varandra, maken tog över, det tog lång tid men till slut så.. Sånt måste jag hitta en ny lösning för i framtiden när någon att byta av med saknas.

Nycklar

Igår fick jag nycklarna, alla fyra!

Idag åkte vi dit alla tre. Han hade aldrig sett det förut (sett några foton på tapeter, varit utanför med dottern, men inte varit inne). Så han fick ha ögonbindel och dottern ledde honom från parkeringen, genom hålet i häcken, uppför trappan och in i väggen bredvid lägenhetsdörren. Muntliga instruktioner av mig som uppenbarligen brast precis på slutet..

Dottern visade runt. Tog honom i handen och visade alla rum. Här är mitt rum, här är mammas rum... Han tyckte det var fint och det kändes bra, sa att där kommer jag att trivas. Det kändes bra. Att han såg det jag sett. Utsikten från dotterns rum, gungorna. Sen började han måtta med händerna för att visa att köket var ju ganska stort. Det får ju plats både en hylla och ett bord och stolar och det blir såhär mycket golvutrymme över. Det tyckte jag inte om. Jag behöver få tänka först, få mäta, fundera, rita på planritningen (älskar planritningar) och klura över hur jag vill ha det.

Sen gick vi ner i källaren. Tvättstuga, förråd. Städade ur förrådet, sopade, tvättade golvet. På fredag kommer ett företag och städar hela lägenheten. Fram till dess kan vi köra prylar till förrådet för att bli av med saker härifrån och från våra andra förråd. Det känns bra! Då blir det lättare att leva här. Lättare att fortsätta uppdelning och sortering i takt med att luften ökar.

tisdag 26 november 2013

Blää

En svinig dag helt enkelt.

Svärmor befinner sig idag bara knappa 20 mil bort istället för de normala knappa 80. Så maken och dottern skulle åka och hälsa på henne över dagen med tåg-buss. Tanken var att jag skulle sluta tidigare och efter jobbet åka och hämta dem (och träffa svärmor). Idag gick inget som det skulle. Jag slutade kl 14.30, åkte hem för att äta en mycket sen lunch och sedan rulla vidare. Kom hem, däckade i soffan, tröttheten kom smygande bara av att befinna mig i lägenheten och det kartongkaos som är här just nu. Jag kollade på gps:en och insåg att tur och retur skulle jag idag få köra bil dryga 30 mil, jag hade förväntat mig 20. Jag gav upp. Ringde maken, orkade inte.

Började se en film. Gone, baby, gone. Inte särskilt bra, deprimerande. De sista fem minuterna saknades från inspelningen. Efter det var humöret långt under varje rimlig nivå.

Tog tag i kartongkaoset. Tio kartonger med julpynt längs halva vägen. Tio kartonger med blandat hopkok bredvid. Fem färdig-packade kartonger i ett hörn. Sju tomma kartonger bredvid. Skulle sen snygga till de fem plus sju kartongerna till en fyrkant med en julduk på, men självklart fanns duken inte med i de tio kartongerna med julpynt. Nytt lågvattenmärke.

Sen vek jag tvätt och nu har jag nattat barn och maken förbereder nattamat.

Jag hoppas på en bättre dag imorgon. Inser också att vi kommer behöva en himla massa banankartonger ganska omgående.

tisdag 19 november 2013

Det närmar sig

Jag kommer få nyckeln den 1 december, eller kanske imorgon. Det är lite oklart än. Hon som bor har redan flyttat ut så jag får ta över den tidigare mot att jag fixar städningen. Och det var ju ett väldigt bra erbjudande. Sen har vi bestämt att flytten av möbler och oss går inte förrän i januari, men det att jag har tillgång till lägenheten redan nu gör ju att flytten av kökssaker och handdukar och lakan etc kan påbörjas så att när jag flyttar in så finns det redan på plats. Och det känns väldigt bra. Dessutom kan jag mer aktivt börja fundera på vilka möbler jag vill ha när jag kan gå runt och se mig omkring, måtta sovrummet och räkna på om en 1,40-säng passar bäst, eller...

fredag 8 november 2013

Längtar

Vissa dagar längtar jag mer efter att flytta. Idag är en sådan dag. Det som jag längtar specifikt efter just idag är att skapa mina egna rutiner. Hur vill jag lägga upp det med städ, disk, tvätt, tv, böcker, pyssel, matinköp? Det är mycket att fundera på, mycket som måste falla på plats. Jag ser fram emot den resan. Den kommer nog ta längre tid än vad jag tror, det kommer kännas hopplöst svårt och ensamt ibland. Men det är ett område som jag måste börja med på en gång. Så det inte bara faller igen!

torsdag 7 november 2013

Genus på dagis

Det här med genus, det funkar inte bland vissa av pedagogerna på dotterns dagis. Jag vet inte hur utbrett det är, men hos en av dem är det verkligen illa.

Vi håller på och planerar en födelsedagsfest för dottern. Vi har ungefär koll på vilka hon helst inte umgås med. Vi vet även vem hon skulle välja att bjuda om hon bara fick välja en. Men det här mellanskiktet är svårare. Hon kan droppa tjugo namn på barn hon vill bjuda och vissa av dem tror vi inte att hon är särskilt förtjust i. Vi vet vilka hon umgås med när vi hämtar på dagis, men av de barnen som har kortare dagar, vilka av dem umgås hon med om hon får välja?

Så vi lekte leken, "Fråga en pedagog". Maken frågade vilka barn dottern helst leker med på dagarna för vi ska ha födelsedagskalas och vill inte missa någon som är viktig för henne. Han fick följdfrågan "Du menar av flickorna då?"

Urk!

Badkar

Där vi bor nu har vi inte badkar. Det kommer vi få på det nya stället. Igår var vi och tittade på nya stället, jag och grynet. Badrummet är inte så fint, det ska målas om under året som kommer. När hon som bor där nu började prata om det, att det skulle göras om, så sa lillan bestämt Nej! Inget fick ändras, för vi vill ha badkaret! Hon tyckte om lägenheten, hittills inga bakslag från hennes sida, men vi förväntar oss att de kommer sen. Älsklingen min!

måndag 4 november 2013

Skammen

En av de jobbigare aspekterna med skilsmässan, en som jag inte alls var beredd på, är skammen. Skammen över att inte ha lyckats hålla ihop mitt äktenskap. Att inte vara lyckad längre. För det att jag/vi levt i ett dåligt äktenskap har inte varit allmänt känt, bara de närmsta har vetat. Men nu blir allt så offentligt, jag kan inte gömma mig längre. På sätt och vis önskar jag att jag hade varit mer öppen, inte med alla, men med ytterligare några, då hade det inte varit lika svårt, inte lika skämmigt.
Varje gång jag ska berätta för någon om den förestående skilsmässan blir jag nervös. Hur ska reaktionen bli. För min familj berättade jag på telefon. Dels för att jag inte ville berätta när dottern var med eftersom hon inte visste än, men antagligen var det som var mest avgörande den där skammen. Skäms på dig! Att inte behöva se mina föräldrar, att inte behöva se reaktionen. Skammen!
Självklart behövde jag inte oroa mig. Jag har aldrig varit så imponerad av mina föräldrar som just nu. Att de har klarat att inte prata om det så att dottern inte skulle råka få veta något innan vi var redo/ville det. Att när hon fick reda på det så stämde de av med henne vad hon tyckte, hur hon mådde. Att det första mamma sa var att maken självklart är välkommen hem till dem även fortsättningsvis, det bestämmer vi. Att de gång på gång sedan dess visat med handling att de verkligen menar det! Ytterligare en sak att vara tacksam över!

fredag 1 november 2013

Blää

Suttit i tjugo minuter och skrivit ett långt inlägg om att få reaktioner när man berättar om att man ska skilja sig. Sen försvann all text. Återkommer..