tisdag 30 december 2014

Jobbig jul

Jag hade en bra jul. Hemma hos mamma och pappa, i mitt föräldrahem. Syster med blivande make och barn. Vi åt god mat, öppnade paket, kikade efter tomten, såg på Kalle Anka och Karl Bertil Jonsson. Var väldigt nöjd med Henrik Dorsins uttalande att tanken/andan från Karl Bertil Jonsson; att ge till de hemlösa, den är särskilt viktig idag i vår tid.

Men det var en jobbig jul. Jag hade inte förstått hur jobbigt det skulle vara att inte ha min älskade unge hos mig. Det här året har jag varit borta från henne mycket. Exmaken har haft henne mer än vad jag har, även om vi försöker dela på tiden med henne så jämlikt och rättvist det bara går. Jag har varit på kurs, fem veckor totalt. Jag har jobbat natt, kväll och helg. Men vi har försökt fördela, vi har försökt göra det bra för henne och för oss. Om det har varit en vecka när jag har jobbat natt så har jag åkt dit på middag en av kvällarna då jag inte jobbat. Vi har pusslat och det har funkat bra. De har varit norrut och ofta har jag jobbat då, det har varit jobbigt, men det har gått. Ibland har det varit skönt, jag har hunnit städa ikapp, hunnit ha en lugn stund, andas, slötitta på tv, ta ett bad, allt sånt som jag har svårt att hinna med när livet rusar på i hög fart.

Julen var jobbig, och jag var inte beredd. Jag trodde att det skulle bli ungefär som att vara borta från henne vanligdags. Men det var det inte. Julafton gick bra. Jag skypade med henne, Hon sprang runt och visade alla släktingar där uppe, jag sprang runt och visade alla släktingar här nere. Men julaftons kväll när jag lagt mig och juldagens morgon när jag precis vaknade gick inte bra. Tårarna droppade och jag längtade, saknade. Jag insåg att jag klarade inte att tänka på henne för så fort jag gjorde det började tårarna droppa. Hela tiden. Och att inte tänka på henne var svårt, att stänga av, tränga bort de känslorna. Men det gick inte. Jag åt frukost med de andra, hon dök upp i huvudet hela tiden. En tår på min kind. Jag sprang och snöt mig. Då frågade syster om jag hade hört något mer från gullungen. Jag fick snyta mig igen. Det kändes som att jag sprang och snöt mig hela tiden, men det var bara två gånger. När jag kom tillbaka tittade mamma på mig, sådär speciellt som bara hon gör. Efter frukosten fick jag en kram.

Hon är fortfarande borta, jag längtar. Men saknaden är inte lika intensivt jobbig nu längre. Jag är inte ledig, fyller tillvaron med på tok för mycket jobb, var bara ledig två dagar över julen. Och julen är äntligen över, det underlättar också längtan. Men den finns där hela tiden och jag vill ha henne här nu.

söndag 21 december 2014

Planen som fallerade

Detta är första julen på skilda håll för mig och dottern. De skulle fira norrut, långt bort, jag skulle jobba. Jobba mycket, mycket. Så att jag nästa år kan vara långledig utan dåligt samvete. Jag hade gjort upp en bra plan. Tagit ledig innan de skulle åka så att jag och dottern skulle mysa, även efter att de kommer hem för samma sak. Glad att jag har ett jobb där jag har möjlighet att justera arbetstiderna.

Jag är på fest, skämtar, blir skämtad med. Rodnar, skrattar. Är lycklig. Pratar skit, säger saker jag ångrar, men med trygga kända personer som vet och förstår. Vi har barnkalas för dottern, vi pysslar med alla hennes kompisar, ljudvolymen är hemsk, det börjar ringa i mitt ena öra, som tur är slutar det efter en stund.

Då ringer de från norr. Svärfar är inlagd. På det sjukhus som hittills har felbehandlat honom på så många sätt, de som har vägrat honom vård hela hösten under vilken han blivit allt sämre. Nu är han dålig. De vet inte av vad. De gör det ena felet efter det andra, å ena sidan säger de att han är döende, samtidigt skickar de honom runt på sjukhuset för massa bedömningar. Ingen av oss förstår hur de tänker, antagligen vill de mest kompensera för den tidigare uteblivna vården, men vi vet inte vad vi ska tro. Långa, många samtal.

Efter någon dag kommer beskedet. Svärfar är döende. Det handlar om timmar, kanske dagar. Exmaken packar, bokar ny biljett. Jag fick en dag med dottern. En dag som var full av gråt. Hon vill inte lämna mig. Den fina planeringen fallerade. Det fanns inget alternativ, inget val. Det är först nu hon verkligen inser att jag inte ska vara med i jul. Det fanns inget val. Men nu sitter jag här och tänker på knappt tre veckor utan dottern.

De hann upp, svärfar hänger i. Varannan dag är bättre, varannan sämre. Läkarna bråkar angående om de ska behandla honom eller inte, det redan tidigare dåliga förtroendet för sjukhuset brister alltmer. Jag läser godnattsaga på Skype, saknar, längtar, tröstar. Hon vill inte vara från mig på jul, inte hela julen. Dottern säger nästan beklagande att farfar fortfarande lever. Alla beslut man tvingas fatta.  Hur ska man förklara? Tryggheten  i vetskapen att hon inte hade velat vara utan sin pappa heller, i att hon har det bra. Men saknaden! Tur att jag jobbar så mycket i år!

torsdag 18 december 2014

Festligheter

Just nu är det mycket fest, det märks att julen närmar sig.

Sista veckan har jag varit på fest tre gånger, och haft ett barnkalas. Det har varit trevligt, jag har druckit för mycket, snackat oerhört mycket skit, trakasserat de som jobbar på akuten, blivit retad av kollegor och bara haft så himla kul. Varit allmänt, härligt onykter helt enkelt. Dock att vara lite lätt bakis samma dag som du ska arrangera barnkalas är inget som rekommenderas, som tur var hade jag nyktrat till innan barnen anlände och ljudvolymen steg.

onsdag 10 december 2014

Prioriteringar

Imorgon ska jag till Göteborg, shoppa, gå på Jul på Liseberg. Dagen efter jobb och party på kvällen, party som går under beteckningen "blöt fest/halsa ur dunken/se på sina kollegor med andra ögon eller inte vilja se dem i ögonen alls". Tredje dagen blir det ytterligare en fest, mer mysig hemma-hos glöggfest med ett improviserat band som ska spela. Fjärde dagen är det dags för barnkalas med ett gäng femåringar.

Visst känns det då som helt korrekt prioritering att istället för att vika tvätten som samlats ihop efter att ha kört sju maskiner under gårdagen, istället för att julpynta färdigt, tex klä grannen så jag blir av med alla kulor som helt täcker soffbordet eller kan ställa ner de fem banankartonger som står i ett hörn av vardagsrummet till förrådet, istället ställer jag mig och rensar ut sommarkläder ur garderoben och sorterar sockar? Visst känns det helt korrekt?

Barnböcker

Jag älskar, som ni säkert redan förstått, böcker. Det har ju gått så långt att jag har köpstopp på böcker, dock med en hel hoper undantag. Böcker till dottern tillhör det största undantaget även om jag även där måste börja fundera på mängden böcker jag släpar hem. Just nu fyller jag fem fack i en expedit-bokhylla med enbart alla hennes böcker och då har jag ändå precis städat ur en hel hylla med böcker som egentligen fortfarande funkar, men de smyger säkert in igen när julböckerna (som bara rummet en halv hylla) flyttas ut!

De ställen jag framförallt går köptips ifrån är två bloggar, Bokunge och Tiotusenord. Båda är otroligt bra och diskuterar inte bara boken utan även också hur man kan diskutera med sitt barn utifrån det man läser. Den första av bloggarna har just nu en tävling där man genom att tipsa om bloggen kan vara med i utlottningen av ett bokpaket, och det verkar bara innehålla bra böcker lämpade för min dotter!

söndag 7 december 2014

Minimalism

Det där med minimalism är inte min grej, i varje fall inte när det kommer till dottern. Årets julkalendrar är ett tydligt bevis.

1, Lego friends. Inhandlades faktiskt redan i fjol. Sisådär tio dagar in i december var jag på Clas Ohlson och där reades förra årets kalendrar ut, hundra kronor istället för tvåhundrafemtio, har legat i förrådet och väntar sedan dess.

2, Svt:s, åker fram och tillbaka mellan mig och exmaken.

3, radions

4, Bamses, den som man alltid får med novembertidningen. Har älskar den sen jag var barn. Har tjugofem luckor och bakom den sista döljer sig alltid fredstecknet. Var den första kalender jag stötte på som var gjord så att det som var bakom luckan hörde ihop med framsidebilden och förändrade den.

5, Köpte även Icas kalender för en femma. Bakom varje lycka följer dig små tips på saker man kan göra i köket. Äppelgröt, clementingodis, saffranspopcorn och liknande. Riktigt lyckad.

6, i fjol köptes också panduros kalender med pyssel på rea. Tjugofyra påsar där jag fick hälften. Väldigt bra! Helt rätt nivå på pysslen som inte tar så lång tid. Hittills har vi gjort två. Den ser jag inte som en riktig kalender. Visa dagar görs ingen, andra dagar förhoppningsvis tre..

7, vi var i kyrkan på första advent, där fick hon en rolig kalender. Den är som en teater där varje lucka följer att det kommer till ett barn eller liknande.

8, igår fick hon en kalender av brandmännen, den tänkte jag gömma.

9, min mamma har gjort en helt fantastisk kalender. Ett paket varje dag. Finns julpyntsaker, ljusstakar och bara vackert och mysigt

Ja det var det. En liten lista. Funderar på att låta kyrkans och brandkårens flytta hem till exmaken.
Och de paketen från mormor som ska öppnas på hans dagar, kanske.

tisdag 2 december 2014

Femåring

Nu har jag en femåring här hemma.

Just därför känns svenska kyrkans julkampanj i år extra träffande.

"Barn dör för att de inte får tillräckligt med näringsrik mat, rent vatten eller sjukvård. Det ska vi ändra på! Var med och kämpa för att fler ska få fylla fem!
I år är målet för Svenska kyrkans julkampanj att fler ska få fylla fem. Vi stöder bland annat projekt i Etiopien, Sydafrika och Swaziland där mammor som lever i utsatta situationer får stöd av så kallade mentormammor.

I projektet får totalt 13 000 kvinnor och barn får stöd. Var med och kämpa för att fler ska få fylla fem!"

Jag hörde första gången talas om kampanjen dagen efter dotterns födelsedag. Det gjorde ont i magen då. Så nu har vi en låda där vi lägger pengar så att andra föräldrar ska få uppleva det jag upplever; en sprudlande glad unge som lugnt konstaterar att nu, nu är hon stor!

söndag 23 november 2014

Uppfylla

Jag gick hos talfröken när jag var liten (antagligen någon slags logoped). Vi var ganska många i min lågstadieklass som gick där, skolan hade mer pengar på den tiden. Jag gick för att jag hade svårt att säga S, läspade lite lätt, och också för att jag hade svårt att skilja på U och Y. Hur de uttalas. Det sitter fortfarande i. Så när jag skriver ett ord som uppfylla är det tur att telefonen har autokorrekt (även om jag mestadels svär ve och förbannelse över den funktionen) för jag tycker att stavningen ser så konstig ut och jag sitter och säger ordet tyst flera gånger i huvudet innan jag slutligen kommer fram till att det nog är rätt.

Tack

Tack för era kommentarer. De värmer.

Jag har förresten bokat en resa till London för mig, dottern och exmaken. Det känns bra. Det är ett sätt att göra mig fri från gamla skulder, uppfylla givna löften och ge mig själv lite framtida frihet. Och så ska det bli riktigt roligt också.

Gamla skulder
När han fyllde jämnt fick han i födelsedagspresent att vi skulle åka på en weekendresa till någon storstad. Bara vi utan barn. Det blev aldrig av och han har aldrig fått den där presenten. Men han har haft den innestående. Nu blir det av.

Uppfylla givna löften
Jag har alltid tänkt att första gången dottern flyger så borde vi vara med båda två. Jag har tom sagt det till exmaken. Nu blir det av!

Ge mig själv framtida frihet
Med tanke på det ovan givna löftet så kan det vara bra att få dotterns första flygresa avklarad. På så vis öppnar jag upp möjligheter för mig till framtida solsemester etc. Då kan jag planera på ett annat vis när jag inte måste ha med honom i ekvationen. Det känns skönt.

Sen känns det också roligt och bra att ha med honom. I vissa sammanhang är det skönt att vara två vuxna på den där ungen vi skapat. Hon kan bli ganska intensiv när allt är nytt och det händer mycket runt henne. Jag misstänker att London kan vara en sådan situation. Då är det bra att vara två som kan stötta och styra henne milt (eller mindre milt) i den riktning som behövs. Det möjliggör också att jag kan ha en shoppingdag då jag springer runt som en tok utan barn i klädaffärer..

Så vad ska man hitta på i London med en femåring?

tisdag 18 november 2014

Förtydligande

Alltså... Det jobbigaste har egentligen inte varit allas kommentarer i sig utan snarare hur jag har reagerat på dem. Att jag har haft svårt att erkänna för mig själv att vi faktiskt har roligt tillsammans. För det får man inte ha. Att andras världsbild har påverkat min på ett negativt sätt. Det är svårt för mig att ha den där tryggheten i mig själv, men det känns som att jag det här året tagit några steg i rätt riktning. Och i den processen var skilsmässan ett oerhört viktigt steg!

Svårast

Det som varit absolut svårast för mig i samband med skilsmässan har inte varit något som egentligen rört min och exmakens relation. Det som varit svårast har bara rört mig. Alla dessa jäkla kommentarer!

Det började med ifrågasättanden, både av vår tidigare relation (ja, jag har då tyckt länge att ni borde skiljas) och det aktuella beslutet (men ska ni verkligen skiljas, tänk på er dotter). Det fortsatte med massa råd som alla baserades på en förmodad vilja att göra den andra illa, att roffa åt sig vid bodelning, att inte släppa ner garden, att inte lita på den andre. Jag förstår och förstod att alla dessa råd jag fick främst baserades på den andras egna erfarenheter och uppfattningar om skilsmässa, men jag tyckte att det var jobbigt att förhålla mig till alla dessa råd, eftersom de inte var önskade.

Jag satte tidigt upp någon slags lista för mig själv om vad som var viktigast i mitt framtida liv. Punkt ett och punkt två varierade beroende på hur jag själv mådde, vissa veckor ansåg jag att det viktigaste i mitt liv var att min dotter mådde bra, andra veckor var det att jag mådde bra. För att min dotter ska må bra krävs det (oavsett om hon är på plats ett eller två) att både jag och hennes pappa mår någorlunda, att ingen av oss mår riktigt uselt. Men punkt tre på listan var alltid att min exman ska må bra. Att han mår bra är, och har varit, den tredje viktigaste saken på min lista. För han är en person som jag tycker mycket om, för att jag på något vis fortfarande delvis är beroende av honom och han av mig. Vi stöttar varandra, är det kris kan vi ringa varandra. Vi hjälper varandra praktiskt när det är magsjuka, VAB och pappersinsamling som ska köras. Jag tycker om honom, han är min närmsta vän och dessutom är han pappa till min älskade unge, och en fantastiskt bra pappa till henne dessutom. Jag har stört mig så på alla kommentarer om att jag borde roffa åt mig, det innebär ju att de människorna anser att jag borde göra honom illa.

Nu har pendeln svängt. Många har så svårt att förstå att man kan vilja vara vän med sitt ex. Att man inte vill ha så lite med varandra att göra som det faktiskt är möjligt. De kan inte förstå att jag faktiskt tycker det är roligt att umgås med honom ibland, även om det blir på tok för mycket andra gånger. Kommentarerna nu är också ifrågasättanden, över att jag fortfarande kallar hans föräldrar för mina svärföräldrar. Att jag ringer och stöttar och hjälper dem när de behöver det, att jag tycker om hans syskon. Vissa säger att "ni är ju särbos egentligen, vänta du bara".

Jag blir förbannad! Alla dessa jäkla kommentarer. Varför har alla åsikter om andras liv hela tiden. Vad ger dem rätten? Kan de inte bara vara glada att vi faktiskt har en så fungerande relation, att vi har roligt tillsammans?

Jag är övertygad om att vi inte kommer bli ett par igen. Jag är tacksam att vi har skilt oss för ingen av oss var lycklig. Vi hade slutat älska varandra som något annat än vänner för länge sen och även vänskapskärleken höll snabbt på att försvinna, i perioder fanns det från min sida enbart hat. Vi behandlade inte längre varandra som vänner, vi behandlade varandra sämre. Som mitt ex sa en gång så borde vi nog aldrig ha blivit något annat än vänner. När vi bara var vänner hade vi roligt tillsammans men när vi blev ett par började relationen krackelera tämligen omgående. Men låt säga att de mot all förmodan får rätt, att om fem år är vi ett par igen, att behövde det här för hitta till något nytt, det ger ändå inte dem någon rätt att kommentera.

Visst finns det undantag. De som själva varit med om liknande. Som tio år efter skilsmässan fortfarande åker på gemensamma semestrar. Men de har ofta vett att hålla tyst och inte lägga sig i andras liv i onödan. Och deras kommentarer gör ju inte ont, så de stannar tyvärr inte kvar på samma sätt heller.

Jag har märkt sista månaden att jag ändå har landat mer och mer i att jag är tacksam att vi är vänner. Det var ett tag då jag tyckte det var jobbigt, just pga allas kommentarer. Märkligt! Men nu är jag glad för det. Vi har roligt tillsammans, vi underlättar för varandra när det behövs och vi mår var för sig allt bättre. Vi har kraft att gemensamt diskutera hur vi tänker oss dotterns uppfostran, vad nästa steg är. Och jag är GLAD för det. Men det är som att jag en stor del av det här året har bett om ursäkt för att vi inte bråkar. Och nu skiter jag i att be om ursäkt (nästan)!

fredag 14 november 2014

Teckning

Min dotter fyller år snart så nu pratas det mycket presenter här hemma. Förra helgen var det pappornas dag, då var det också presenter. Idag tyckte hon synd om mig som inte fick presenter. Så hon ritade en teckning med ett hjärta och en smällkaramell! Som hon slog in till mig!

onsdag 5 november 2014

Dygnsrytm?

Jag förstår inte varför jag trots att jag är så trött att ögonen tåras på jobbet ändå på något vis piggnar på mig tillräckligt för att sitta i soffan och läsa bloggar när jag kommer hem?

Vin

Hemma.

Handlat massa goda saker. Piroger av lyx-modell, plockmatsbricka, ostkaka, gott och blandat.

Pratat i telefon med mamma, beklagat mig.

Pratat i telefon med exmaken, beklagat mig.

Han tipsade om vin till maten så jag får sova gott.

Jag tyckte det var ett utmärkt förslag!

det är FÖR mycket nu

Usch.

Denna veckan har varit vidrig.

Jag jobbar över varje dag.

När jag kommer hem försöker jag äta, sen sitter jag och stirrar in i väggen utan att göra något. Sen går jag och lägger mig och vrider och vänder mig i sängen utan att kunna sova. Och gråter av trötthet, ilska och frustration. Av att känna mig förorättad. Inatt somnade jag efter 03, tror jag, jag minns inte ens längre.

När jag jobbar så glömmer jag saker, Det faller mellan stolarna, jag minns inte viktiga saker som ska göras.

Den här veckan var tänkt att vara en slags pröva-på-vecka för att se om jag är redo för nästa karriärsteg på jobbet. I den där karriären som jag inte känner mig bekväm med. Efter den här veckan känner jag att NEJ, aldrig i livet. Tyvärr tror jag inte att jag har möjlighet att välja, egentligen. Och jag vet inte vad jag vill, jag är för trött för att formulera mig. Men om jag väntar på att formulera mig, tills denna vecka är överstånden finns risken att jag glömt hur jobbigt det var/är.

Nej, inget har gått fel. Det har nog gått så bra det kan gå, det är för mycket på jobbet nu helt enkelt. Men att jag som relativt oerfaren ska stå där mitt i detta en vecka då de tär fullständigt kaos, då inte bara jag är helt slut och trött och missar saker. Att ha den här veckan som någon slags bedömningsgrund. Jag vet inte hur jag ska tänka.

Inget har gått fel, ingen har dött. Nästan alla mår bättre och vissa patienter har faktiskt fått åka hem i klart bättre skick. De som inte mår bättre har vi en plan för och vi har hittat orsaken till att de inte blir bättre.

Men jag är inte nöjd med min prestation. Jag hinner inte andas, jag hinner inte tänka. Idag satt jag innan lunch och försökte tänka ut vad som var prioriterat och måste göras på en gång. När jag nått io punkter insåg jag att jag måste börja beta av listan på den halvtimme jag hade på mig innan jag hade två möten inplanerade. Så av de där tio prioriterade vilka två var rimligt att hinna med? Jag hann en. Av de tio prioriterade saker är tre eller fyra saker fortfarande ogjorda och risken är stor att det fanns mer viktiga saker som jag inte ens har tänkt på. Sedan innan lunch har jag haft huvudvärk, tårarna brännande i ögonlocken. Jag orkar inte tänka.

Hemma orkar jag inte städa, inte se på tv, jag orkar inte med ljudet, inte läsa bok. Inte sova. Inte äta.

Nedräkningen till helgen pågår intensivt.

Nu ska jag hem från jobbet, stämplade ut för en knapp halvtimme sen men har inte orkat sätta mig i bilen, köra via affären, köpa ostkaka eller piroger, eller något annat. Hem, äta, sova.

Men antagligen ligger jag där i sängen kl 03 och har fortfarande inte somnat.

tisdag 4 november 2014

Barnböcker i Happy Meal

Igår var vi alltså på McDonalds och införskaffade några barnböcker. Denna veckan, till onsdag eller torsdag, har de två böcker "Lilla Lena är doktor" och "När alla sover".

Den första är en ganska vanlig bok om två barn som leker doktor. Helt okej, mysig, inget speciellt.

Den andra boken verkar fantastisk. När ska sover, av Nicolai Houm och Rune Markhus. Jag har inte läst hela än, men den börjar som följer:

"Låt oss först lära oss ett nytt ord:
VANDAL
En vandal är en som gillar
Att försöka saker.
Bara så du vet."

Sen introduceras staden. Staden som är lugn och fridfull, där det bor bra människor. Ordentliga människor. De gillar smårutiga byxor. De återvinner.

Oj vad mysig boken verkar, lägg till den underfunfigt målande texten minst lika fantastiska teckningar..

Gissa vad jag gör ikväll!

söndag 2 november 2014

Ibland blir det lite för mycket otur

Vi har varit bortresta över helgen, kom hem lagom till att det mörknade. Ikväll var det en spökpromenad som man kunde gå som även var för sådana små barn som dottern. Så vi drog iväg. Det var mysigt! Massa ballonger upphängda i skogen och över varje ballong hade de hängt ett vitt litet lakan, ritat mun och satt dit reflextyg som ögon. Vi gick i mörkret med våra ficklampor och letade efter spökena. Tyvärr hade vissa av de levande spökena som också fanns där och gömde sig mellan träden hunnit tröttna, trots att vi kom i tid.

Jag gick där och njöt i godan ro (skog, mörker, någon lykta här och där, för mig är det njutning) när dottern börjar klaga mer och mer. Det var tråkigt, det var ju bara söta spöken, snälla spöken, mylingar! Det hände ju ingenting. Jag försökte uppmuntra och prata om det roliga med att vara i skogen när det är mörkt, men hon köpte det inte! Då var det en vit figur som låg på marken. Den rörde sig inte. Dottern lyste med sin ficklampa, figuren rörde sig inte, vad var det? Dottern gick närmre! Bakom oss hoppade det plötsligt fram ett skelett och sa bu!

När vi hade gått klart spökvandringen fick vi sitta runt en eld och få kaka och varm saft. Mys!

På vägen hem åkte vi förbi McDonalds (bokveckor i happy meal just nu) och köpte lite mat. Väl hemma satte vi oss och åt och sen gick allt snett.

Klockan var mycket, jag åt snabbt, dottern långsamt. Dottern var trött och trots att hon sa att hon var hungrig tydde takten på det motsatta. Hon böjde sig fram lite oförsiktigt och helt plötsligt var det apelsinjuice över hela bordet som droppade ner på golvet och på stolen. Jag torkade och torkade. Hon åt långsamt, jag torkade. Till slut hade jag torkat upp (det var ett helt glas fullt). Hon åt, det började närma sig slutet. Hon fick äppeljuice, ett helt glas fullt, om möjligt ännu mer än i det första, gissa vad som hände?! Den här gången rann det inte över golvet utan det for med fart och täckte stolsdynan, stolens alla springor och pinnar, spisluckan, köksskåpens dörrar, flera kvadratmeter av golvet, ut i hallen. Jag torkade...

Trött mamma, trött dotter. Törstig dotter som grät efter saft, mamma som vägrade, vatten! Jag torkade, monterade av stolsdynan, spolade under kranen, torkade alla ovan beskrivna ytor samtidigt som dottern grät och sprang fram och tillbaka i röran. När jag var klar i köket fanns det spår i hallen och på toaletten.

Nu är klockan nio. Dottern ligger i sin säng. Jag har läst saga. Normalt sover hon vid halvåtta, det gör hon inte nu, men förhoppningsvis snart.

Vi har haft en bra dag, så tråkigt med olyckshändelser på slutet som sätter en negativ prägel på dagen. Det var värt att det blev sent för att få gå spökvandringen. Men jag hoppas hon somnar snart!

fredag 31 oktober 2014

Turbulent på jobbet

Borde ha publicerats förra veckan, just nu kommer inläggen i oordning.

Sista veckorna har det varit mycket både upp och ner på jobbet. Det har varit snabba förändringar och jag har inte riktigt hängt med.

Det började med enkom jobbiga besked. Kollegor som hade diskuterat mig och hade åsikter om mitt sätt att vara, inte så mycket kritik angående mina faktiska kunskaper utan mer om hur jag arbetar och hur jag är när jag arbetar, min personlighet. Det var jobbigt, det är jobbigt. En del av kritiken jag fick var utan tvekan relevant och sådant som jag känner igen mig i, men kritiken från en kollega var inte det. Eller.. Den kanske är väldigt relevant men eftersom jag inte känner igen mig själv och delar av det inte stämmer alls med den bild jag har av mig så är det svårt att värdera hur mycket energi och vikt jag egentligen ska lägga vid det hela. Kritiken framfördes dessutom inte direkt till mig utan via mellanhand och ett halvår efter händelsen som jag misstänker åsyftades. Med andra ord ganska luddigt och otydligt vilket gör det än mer svårvärderat och dessutom av en kollega som är känd för att gärna överdriva eller ta på sig offerrollen.

Idag har jag ventilerat det med en kollega och nästa vecka förhoppningsvis med några till, jag har fått lite bekräftelse på att jag tänker rätt. Förhoppningsvis kan det bli ett blogginlägg längre fram men det hela måste landa tydligare i mig först.

Det var med andra ord ganska mycket ner sista veckorna.

Den här veckan dock, vilket lyft! Jag har sista halvåret varit ganska orolig för jobbet. Snart kommer det att förväntas mycket mer av mig än tidigare och jag har känt mig osäker på om jag kan leva upp till de förväntningarna. Kollegor som gått igenom samma process har skämtat om att närmsta året kommer jag gå ner tio kilo i vikt och få sömnproblem. Även om det är skämt så ligger det inte bara ett korn av sanning däri. Kollegor som gått igenom samma process sista åren har mått riktigt dåligt för kraven ökar så enormt på ett sätt som inte går att förbereda sig på.

Men den här veckan! Saker har börjat falla på plats, mycket av det jag har oroat mig för kring jobbet har helt plötsligt fått oväntade lösningar (blixt från klar himmel) som dessutom innebär roliga upplevelser och vänskap. Även om det fortfarande är en eklut jag ska igenom så blev den några snäpp lättare och det har gjort mig så glad denna veckan.

måndag 27 oktober 2014

En dag i sorgens tecken

Skrivet för en tid sedan.
Människan vars liv tar slut. Någon mister plötsligt sin älskade, en annan sin förälder. Någon inser att hans framtida barn aldrig kommer få träffa sin farmor, hon kommer bara vara en saga, ingen verklig person.
Idag har varit en sådan dag. Anhöriga som mitt i chocken, mitt i sorgen, får frågan om de vet hur den döda ställde sig till organdonation. Om den frågan aldrig diskuterats ska de försöka föreställa sig vad den nyss avlidna hade för vilja. Ibland är det lätt och självklart, ibland är det svårt. Idag var det självklart.
För mig har tårarna bränt i ögonen hela dagen. Alla gånger jag har varit med om denna situation, men aldrig förr suttit med vid de avgörande samtalen. Att inte själv gråta. Känslorna som svänger i rummet. Ena sekunden är det tårarna som tränger på, nästa sekund är det beslutsamheten, tröttheten, lättnaden när alla anhöriga utan tvekan kan svara för vad den avlidna hade önskat och de svarar samma sak, tårarna igen.. Mina känslor som böljar i takt med de anhörigas.
Någon annanstans i Sverige kommer sökarna pipa, telefonerna ringer. De länge efterlängtade samtalen, de livsviktiga. Aktivitetsgraden hos transplantationskoordinatorerna mångfaldigas. Sjukvårdspersonal rings in, operationslag förbereds. Flygplan startar. Labprover skickas, läkemedel ges, vätskor förbereds. Det är en effektiv organisation som dras igång. Punkterna i protokollen bockas av.
Det viktiga i att ha tagit ställning. Att ha meddelat sina anhöriga. Att ha anmält till donationsregistret. Det spelar ingen roll om du vill eller inte vill donera dina organ, det viktiga är att du gör din vilja känd.

torsdag 23 oktober 2014

Bättringsväg

Jag håller på och blir friskare.

Igår hade jag ingen hög feber, låg runt 37,5 hela dagen, men fy vad trött jag var. Jag vaknade kl 10, gick upp, åt, gjorde ingenting. Hade tänkt plocka undan lite i hallen, men efter att ha plockat bort två par skor orkade jag inte längre, satte mig i en halvtimme, plockade undan tre par skor till, satte mig i en halvtimme. Så höll dagen på. När klockan var 16 var jag helt slut och gick och la mig.

Tyvärr vaknade jag kl 21 och var pigg. Och sen fortsatte jag vara pigg, och fortsatte och fortsatte och fortsatte. Kl 04 försökte jag lägga mig, men usch vad jag frös (trots temp på bara 36,7 grader) så jag gick upp, tog på mig, åt lite och somnade kanske vid 05.30. Det märks att det har blivit kallare ute och att de inte riktigt har dragit på värmen i mina element än, av någon anledning är det kallast i sovrummet känns det som så jag ska byta mot ett varmare täcke, någon gång...

Idag ringde telefonen kl 10, så jag gick upp och svarade. Skulle sen bara ligga en stund och har ingen känsla av att jag somnade utan mer att jag låg vaken ett tag, men helt plötsligt var klockan i varje fall 13.30.

Även om jag troligtvis är feberfri nu (har inte orkat ta tempen) så hostar jag och hostar och hostar och hostar. Och snorar. Jag har ont i kroppen och ont när jag hostar. Så jag känner mig långtifrån frisk och långtifrån i skick för att träffa patienter.

Idag har jag fotat nya barnytterkläder som aldrig blev använda eftersom vi fick annat av släktingar och vänner och lagt upp till försäljning på tradera. Tre annonser orkade jag lägga upp. Jag är inte så snabb. Framförallt väntade jag in att klockan skulle bli rimlig "sluttid" för annonserna och vid det laget var jag inte så pigg längre.

Imorgon ska exet antagligen komma hit om jag orkar och så ska vi försöka utröna vad dottern har för kläder inför den kommande säsongen (de befinner sig i kartonger längst in i mitt förråd), för på lördag är det en stor loppis i angränsade stad som bara säljer barnsaker och till dess vore det bra att ha koll på om vi behöver något.

Jag är riktigt nöjd med vad jag orkat med idag. Det tar sig långsamt med hälsan, även om det går långsammare än vad jag skulle önska. Förhoppningsvis hinner jag få upp ytterligare tre annonser på tradera imorgon.

tisdag 21 oktober 2014

Förskolan och genus

Vi var på stor loppis för någon månad sedan. Försökte mest sälja av en del av dotterns urväxta kläder, men trots att vi sålde fina och nästan oanvända plagg för femton kronor stycket så var det nästan ingen som var intresserad.

Självklart tittade vi också runt en del. Jag köpte några barnböcker. Exmaken köpte några jättefina hängslebyxor (enligt stavningskontrollen heter det hängselbyxor ?) till dottern. Hon som sålde det arbetar som pedagog på dotterns förskola och hon tyckte det var nödvändigt att fyra gånger påpeka att byxorna var för pojkar. Det sammanfattar ungefär den känsla vi har för hur dotterns förskola arbetar med genus.

måndag 20 oktober 2014

Bakslag

I går kom bakslaget efter badandet. Jag kände mig risig hela dagen igår. Vi var på mulle, jag klarade inte riktigt att vara närvarande. Skyllde på sömnbrist, hade haft så svårt att sova natten innan, vände och vred på mig i sängen bredvid dottern. Gick upp för att se på tv, dottern vaknade igen, jag la mig bredvid henne. Sov några timmar.

På morgonen var jag krasslig, men jag brukar känna mig uggen och sjuklig när jag har sovit så dåligt. Så mulle, sen hem och försöka sova eftersom jag skulle jobba natt. Det gick inte bra då heller, oro i kroppen, stress. Sov nog ingenting.

Fem minuter innan jag skulle åka hemifrån tog jag tempen. Jag vet att när jag brukar känna mig såhär, tar tempen och upptäcker att jag inte har någon feber så brukar jag känna mig mycket bättre. Placebo! Problemet var bara att jag tydligen hade trettioåtta graders feber. Den förväntade placeboeffekten uteblev.

Det var för sent att fixa en ersättare och jag var schemalagd på ett väldigt lugnt pass där jag egentligen inte skulle jobba aktivt utan snarare vara ett stöd för en nybliven kollega som skulle göra ett av sina första nattpass.

Det var inte lugnt i natt, det var ett fullständigt kaos. Ingen sömnbrist, har inte kunnat sova idag (oro i kroppen) men har sjukast mig inför resten av veckans nätter.

Idag går den stora tacksamheten främst till kollegorna som vid tretiden utrustade mig med buljong, Alvedon, Ipren och näsdroppar. Tack vare det fick jag några timmars sömn i natt.

Nu försöker jag kurera mig med honungsvatten och whiskey men känner mig sjukare än någonsin..

fredag 17 oktober 2014

Semester

Den här veckan hade jag egentligen planerat för en solsemester med dottern, syrran och hennes bäbis men syrran fegade ur (tyckte fullt förståeligt det kändes jobbigt att flyga med bäbis och intensiv fyraåring) så istället åkte jag dottern och min pappa till Danmark och bodde på badhotell.

Fingrar och tår är alldeles veckiga av det myckna badandet. Magarna är mätta och runda, väskorna exploderar nästan och just nu försöker vi packa om så jag ska få med mig en Martiniflaska eller två i väskorna.. Det har varit härligt med en paus från verkligheten. Nu hoppas jag att inte mitt förråd har svämmat över när jag kommer hem..

fredag 10 oktober 2014

Fördomar

Skrivet i våras.

Tyvärr är det för mig inte alltid så lätt det här med allas lika värde. I teorin är det lätt men i praktiken blir det svårare. Jag läser en artikel i DN om någon som är 22 år och har begått mängder av brott, det är en lång lista på alla brott han har gjort. Jag märker att jag tar för givet att det är en invandrare eller en andra generationens svensk. Och jag blir arg på mig själv för att jag tänker så. Och jag läser en gång till, ingenstans i artikeln står det någonting om personens ursprung ändå har jag förutfattade meningar om det. Jag blir arg på mig själv, men samtidigt blir jag också glad över att jag faktiskt kom på mig själv när jag tänkte den tanken. På så vis blev det ett uppvaknande, en väckarklocka angående hur hjärntvättad jag ändå är.

Vissa skulle säga att det inte är en hjärntvätt, vissa skulle säga att det bara är statistik, att invandrare visst gör fler brott, att invandrare visst... Jag har ingen som helst aning om statistik, för mig är det inte väsentligt. Det som upprörde mig var att även om det finns sådan statistik så har jag som individ ändå ingen rätt att dra alla över en kam. Att ta för givet att det måste vara på ett visst sätt. Alla människor är individer. Man kan inte säga att alla X är Y. Oavsett om det är positiva fördomar eller negativa.

Jag har hur många fördomar som helst, om genus, om nationalitet (alla norrmän har hytte och gillar att gå på tur, dessutom är de roliga att umgås med), om ålder, om partipolitisk tillhörighet, om utbildningsnivå. Alla människor har fördomar. För mig är inte det primära målet att bli av med mina fördomar, det primära målet är istället att upptäcka dem. Så ja, jag blev arg på mig för mina tankar när jag läste artikeln, för det visade en av alla dess fördomar som finns därinne i min skalle. Framförallt blev jag dock stolt för att jag upptäckte fördomen, för att jag inte bara läste vidare och tog in det som ytterligare en sanning som bekräftade den fördom jag uppenbarligen hade.

torsdag 9 oktober 2014

Det finns ingen jag hellre hade skilt mig ifrån

Även om det inte är lätt alla gånger så är jag i grunden så tacksam över att det är just min exman som jag har skilt mig ifrån. Jag sa det till honom, då i januari när vi höll på med det sista som behövde göras inför flytten. Jag sa att det fanns ingen jag hellre hade skilt mig från än honom.  Det lät ju sådär, men såklart han förstod vad jag menade och vi skrattade gott tillsammans. Jag hållet fast vid det jag sa, än hårdare idag.

Jag har skrivit om det förut, alla kommentarer man oundvikligen får när man berättat att man ska skiljas. Alla dessa historier jag hört under året om otrogna män, om känslor som tagit slut, om turbulenta separationer, om bråk, skrik och hämndbegär. Det är som att alla vill berätta om hur illa det kan gå. Samtidigt verkar det snarast vara en regel att det är just precis sådär illa det faktiskt går. Att det är stridigheter om barnen, om pengar, om tid. Jag är så tacksam.

När jag tänker på hur svårt det ändå har varit att anpassa mig till mitt nya liv, mina skuldkänslor gentemot honom pga att jag har andra förutsättningar. Min ilska över att han inte lyssnade, att mina känslor inte räknades, hans ilska och uppgivenhet, bitterhet över det som blev och det som inte blev, hans delvis korrekta besvikelse över mig och min känsla av att inte duga. När jag tänker på allt som faktiskt varit svårt, tungt och jobbigt det här året så vill jag inte ens försöka föreställa mig hur hemskt det hade varit om vi inte hade haft det så bra med varandra. Det är så mycket ändå! Det är inte bara frånvaron av bråk utan vi har faktiskt kunnat, orkat stötta varandra i dessa våra nya liv.

Allt har gått så mycket bättre än jag trodde och förväntade mig. Jag blir skitförbannad på honom ibland men jag har blivit otroligt mycket bättre på att säga ifrån när jag tycker att han går över gränsen, när jag känner att det blir fel. Det är som om jag har fått en trygghet i mig själv som jag inte hade tidigare. Då tillät jag övertrampen, det gör jag inte längre. Jag ser på mig själv med andra ögon. Jag är värd!

Jag mår mycket bättre nu,  det känns som att jag inte längre går runt med massa hemligheter, ytan att allt är bra när det egentligen inte har varit det på flera år. Jag pratar mer nu, om det viktiga och äkta till skillnad mot det falska. Jag gillar mig!

Lisa 2.0

måndag 6 oktober 2014

Lunk?

Just nu är det inte så mycket vardagslunk i mitt liv. Det är kurser, bokmässa, ytterligare en kurs, sy- och stickmässa, hälsa på syster med familj, boka en resa, ny tillfällig arbetsplats, stora yrkesmässiga steg inom kort som jag funderar mycket på.. Bloggen blir lidande trots alla mina halva inlägg som väntar på att bli publicerade. Imorgon ska jag äta middag på stan med en kompis, längtar.

tisdag 23 september 2014

Vem äger sanningen?

Jag har alltid haft svårt att be om ursäkt, att säga förlåt. Enligt honom. Jag håller med, men samtidigt är det inte så enkelt. Enligt mig har han "aldrig" erkänt att han kan göra något fel över huvud taget och då ber ju inte heller han om ursäkt. Men så ser ju naturligtvis inte han på saken.

Åren i familjerådgivning var jobbiga. Han; väldigt anklagande, hade orden, formuleringarna. Jag; konflikträdd, ville helst inte prata om något jobbigt, hade svårt att ta upp de problem jag såg i vår relation. Detta medförde att det var hans beskrivning av relationen som var den sanna, för jag hade ingen beskrivning, jag ville helst bara gömma mig.

De gånger jag försökte beskriva, berätta så blev reaktionen "men det är ju bara för att du.." eller "ska du säga" fast självklart mer nyanserat, han är som sagt bra på att prata.

För mig har det varit ett problem. Har man hört en version av sanningen tillräckligt många gånger börjar man tro på den. Efter ännu fler gånger blir det den enda sanningen. Men alla andra aspekter, delar finns ju också där. De försöker jag fånga för bilden av att det bara var hos mig felen låg stämmer inte. Egentligen är det inte så viktigt nu, nu funkar det oftast bra, även om det finns undantag och just nu är det aktuellt, men det är viktigt för att om jag inte försöker fånga upp hur det egentligen var nu så kommer jag inte minnas det när dottern frågar om fem eller femton år. Och det är viktigt att hon får en nyanserad bild den dagen hon vill veta.

Hittills har hon inte helt nöjt sig med att vi inte älskar varandra längre, att kärleken tog slut, att vi tycker om varandra fortfarande och är vänner. Hon undrar varför vi inte älskar varandra längre. I början av året frågade hon mig varje dag om varför vi inte älskade varandra längre, om varför kärleken tog slut. Hon vet att vi bråkade mycket när hon var liten och innan hon föddes. Jag har berättat att vi bråkade och det blev inte bättre och då orkade vi inte tycka lika mycket om varandra längre. Och när jag inte tyckte lika mycket om honom längre var det inte lika viktigt att prata med honom om det som var viktigt för mig. Och när det inte var lika viktigt att prata blev det inte heller så viktigt att lyssna och då gick tiden och vi pratade mindre och mindre. Vi bråkade mindre och mindre också men det var inte för att det blev bättre utan för att vi inte orkade.

Men hon har ännu inte frågat om vad vi bråkade, om hur det började och det är där jag måste minnas/tänka så att inte hans sanning fortsätter vara den enda sanningen. Han har aldrig tidigare riktigt sett sin roll i det och det kommer bli svårt den dagen hon börjar fråga om de sakerna.

Våra sanningar av vad som hände är diametralt olika. Eller de var det i varje fall. Nu kanske det har ändrats men det är ärligt talat inte något som jag i nuläget är det minsta intresserad av att diskutera med honom. Jag tror att vi bara skulle hamna i gamla diskussionsmönster och de mår jag inte bra av.

Så jag tänker och försöker formulera mig för mig själv och för dottern i en framtid. Det kommer säkert bli lite upprepningar här i bloggen av och till, men det är mycket jag behöver sätta ord på, vrida och vända på den verklighet som var innan den blir alltför avlägsen.

torsdag 18 september 2014

Skitliv

Skitval!
Jag tänker mycket på valet och på Sverigedemokraterna och alla turerna i regeringsbildandet, men orkar inte formulera mig just nu.

Skitnattningarna!
Det har funkat så bra ett tag nu med dottern och läggningarna. Hon har somnat inom en kvart efter att vi har löst sagor och kissat. Men förra helgen åkte vi till mina föräldrar och då rasade allt. Diet som sov i bilen. Föräldrar som var så glada att träffa henne (det var länge sedan de hade tid bara de, det har varit mycket socialt när vi har träffats de sista gångerna) och som tyckte att det nog var för tidigt för henne att lägga sig. Dotter som blev övertrött och inte kunde sova. Ena kvällen la jag mig med henne för natten och andra tog det en dryg timma innan hon somnade. När vi kom hem vägrade hon totalt att sova, hon satt upp i sängen och sa att hon vägrade. Somnade strax efter 22. Sedan har hon varit hiss exmaken till idag. Nu har jag nattat henne i två timmar (inklusive saga) och hon sover fortfarande inte. Jag har gått därifrån och hon sitter inne i sin säng och leker med gosedjuren...

lördag 13 september 2014

Röstat

Nej, det blev inget grundat ställningstagande som jag hade hoppats. Jag hann inte sätta mig in i partiernas ideologier vilket var min plan. Det blev tre olika partier och jag hoppas att jag valde rätt. Jag satsar på ett väl genomtänkt beslut inför Val 2018!

onsdag 10 september 2014

Valet

På fredag ska jag gå och rösta. Vad är dock fortfarande oklart. Jag träffade en kollega idag, han var på väg till vallokalen. På vägen dit skulle han bestämma sig. En annan kollega tvekade även han mellan två olika partier. Och så fortsätter det. Många verkar ha svårare att fatta ett beslut än någonsin tidigare.

Jag känner att för första gången är det viktigt att fatta ett grundat ställningstagande. Att verkligen tänka över var jag står, vilka åsikter jag har och vilka värderingar som är viktiga för mig.

Jag har skrivit ut valmanifest och partiprogram, men jag har inte hunnit läsa dem. Livet kommer emellan.

Att rösta har alltid varit viktigt. När jag var barn klädde mamma upp sig i dräkt, samma som hon hade när hon gifte sig med pappa då jag var tio år. Pappa tog fram kostymen, den som han sällan hade. De gick och röstade. Vilket enkelt sätt att utan ord föra vidare betydelsen av att rösta. De enda gångerna jag sett dem så högtidligt klädda var vid vigseln, när det var dags att rösta och när de slutligen betalade av huslånet. Det har satt sina spår. Bra sådana.

Att rösta har alltid varit viktigt, men ändå har jag inte tänkt så mycket på hur jag ska rösta. Det har gett sig av sig själv. Jag har alltid röstat åt vänster, turats om mellan partierna. En gång har jag röstat på kristdemokraterna i kommun eller landsting.

Jag vet inte varifrån förändringen kommer, varför det känns så angeläget att verkligen fatta ett genomtänkt beslut, Troligtvis är det en kombination. Sedan förra valet har jag blivit äldre, jag har växt som förälder, som människa. Jag har mognat i min yrkesroll, jag vet mer om vilka saker jag anser är problematiska med det samhälle jag lever i. Samtidigt har samhället förändrats, samhällsklimatet har förändrats. Det är hårdare idag, kallare. För varje år som går känner jag allt starkare att den politik som bedrivs idag, den vill jag motarbeta. Det finns så många problem; utanförskapet, klassklyftorna, främlingsfientligheten, människor som går på knäna, vissa pga av psykiskt tunga , vårdande jobb där man ger och ger, andra pga bristen på jobb och den ständiga oron över att få ekonomin att gå ihop, integrationen, Det allt hårdare klimatet...

Jag märker hur jag själv färgas av debatten, och hur andra gör det. Hur jag glider på min skala. De åsikter som för tio år sedan var helt främmande för mig är inte längre det. Jag blir rädd. Hela samhället påverkas. Vi glider långsamt i våra värderingar. Inte från en dag till nästa, men på några års sikt. Jag blir rädd, för Sverige, för samhället och för mig själv.

Jag kan inte påverka hela Sverige, men jag kan påverka mig själv. Jag tycker inte om vissa drag hos mig, vissa åsikter. Därför är det för mig viktigt att kämpa emot, att fylla mig med det motsatta. Samhället idag glider i en viss riktning som jag inte uppskattar. För att inte passivt glida med måste jag börja simma mot strömmen. Därför vill jag denna gången inte rösta slentrianmässigt på V, MP eller S. För mig är det en milsvid skillnad mellan att rösta passivt och att lägga precis samma röst aktivt. På fredag ska jag göra ett aktivt val!

Nu återstår bara att bestämma vilket parti som ska få den rösten!

lördag 6 september 2014

Livet rusar fram

Sista månaden har livet gått för snabbt. Sådär snabbt att jag inte hinner med.

Gotland, en vecka med dotter, exmake, goda vänner från förr. Härligt och jobbigt men väldigt bra.

Komma hem, packa upp. Åter till jobb med för lite sömn i kroppen. Intensivt jobb. Första veckan hemma innehöll också födelsedagskalas, gäster, packa upp, släktträff med mera.

Andra veckan hemma jobbade jag cirka åttio timmar.

Tredje veckan avslutades med att exmaken och jag försökte sälja av dotterns kläder på en loppis. Hela veckan innan hade innehållit genomgång av kläderna, funderingar kring vad vi skulle behålla av sentimentala skäl, vad vi skulle sälja och till vilket pris. Dessutom kom två vänner hem på olika dagar och kikade på kläderna för att se om det var något särskilt de ville ha. Tyvärr blev vi inte alls av med i närheten så mycket som vi hoppats, viker gjorde att arbetet kändes tämligen bortkastat. Dessutom kom syrran ned familj och bodde över, även de sålde (med mycket bättre resultat) på loppisen (inte alls avundsjuk). De stannade bara en natt för bäbisen verkar tycka att så fort hon kommer till ett nytt ställe känns det ganska otryggt och därmed resulterade den enda kvällen i ett enda långt skrik och gråt. Med det i bagaget ville de helst komma hem så fort som möjligt efter avklarad försäljning.

Denna veckan har jag börjat jobba på ett nytt ställe där jag ska vara en dryg månad. Det har varit lugnt, men det är ju alltid mycket att ta in när det är nytt. Har dessutom jobbat över varje kväll för att förbereda inför en kurs jag ska på om några veckor.

När livet blir så intensivt som det har varit i det sista så blir jag rubbad i mina cirklar, i min rytm. Jag har alltid varit en nattuggla, men när det blir såhär mycket jobb kan jag inte sova. Jag går inte och lägger mig förrän jag verkligen däckar, ofta först vid tvåtiden på natten. Jag sover otroligt, svettas, vaknar, drömmer. Jag överlever jobbet men kommer hem och vill bara sova. Av någon outgrundlig anledning kan jag fick inte med att gå och lägga mig redan vid artontiden. En timme senare är jag pigg som en mört, kan absolut inte sova och sen blir klockan två igen...

torsdag 4 september 2014

Skrock

Så skrev jag förra inlägget om att det faktiskt var ganska bra och så kom den här veckan.

För lite sömn
En dotter som inte ville sova och jag som inte orkade natta
En exmake som jag blev så irriterad på och kände att jag måste ha mer distans till
Alla dessa personer som ska ha åsikter om min och exmakens relation och det faktum att vi försöker vara/är vänner. Varför ska alla se sig tvungna att kommentera? Jag orkar inte!

Nu ska jag sova.

fredag 29 augusti 2014

Harmoni och trötthet

Nu känner jag mig framförallt trött. Jag har jobbat för mycket, sovit för lite. Veckor då jag jobbar katastrof-mycket får jag så svårt att slappna av de kvällar jag är ledig. Jag vill unna mig att läsa böcker, se på tv, läsa bloggar, slappa. Jag hamnar efter med disk och städ och stressen växer vilket ger mig en känsla av att jag behöver unna mig mer slapp, läsning etc. Det jag egentligen borde unna mig är sömn, sömn och inget annat än sömn. Jag sitter framför datorn eller telefonen till efter ett på natten (snarare två). Klockan ringer innan sju. Förra veckan jobbade jag knappt hundra timmar. Jag är trött.

Det som fungerar är dock relationen till dottern. Just nu flyter det så bra. Vi ser för mycket på tv men vi bråkar bara när hon är trött och disciplinen kring hennes sömn har funkat bättre det sista. Vi har roligt och mysigt. Tack vare att det har stabiliserats håller jag ihop bättre än vad jag trodde att jag skulle relaterat till jobbet och sömmen.

Närmsta sex veckorna jobbar jag inte mer än fyrtio timmar någon vecka. Det känns bra. Jag har förhoppningar. På måndag börjar mitt nya liv med sömn, mat och kanske till och med träning.. Framförallt börjat några veckor då jag och exmaken kan ha dottern på de tider som vi upplever att hon mår bäst på. Det ska bli spännande. 

måndag 25 augusti 2014

Balansen - sommaren

Den här sommaren har jag verkligen fått fundera över det där med balansen. Det har funnits med under våren också, men mer i sommar.

Under början av sommaren började vi hitta en bra balans. Vi började ha riktigt roligt tillsammans. Kunde umgås som vänner utan att det kändes konstigt. Utan att det dåliga samvetet fanns där. Vi blev mer vänner.

Sedan åkte vi till Gotland tillsammans, som alla andra år. Det kändes bra att vi hade hittat en fungerande balans innan. Vi bodde tillsammans med goda vänner från förr. Vi träffar dem en gång om året, på Gotland, medeltidsveckan. Vi funderade länge på om han skulle tälta, men det dåliga samvetet kom fram. Då skulle jag ju utesluta honom från gemenskapen med våra vänner. Vi brukar gilla samma saker när vi är där, det skulle inte bli praktiskt jobbigare att bo ihop, snarare lättare, men samtidigt kändes det lite konstigt. Men det kändes mer konstigt under våren när jag tänkte på det. Tack vare det där lugnet som hade kommit under sommaren såg jag verkligen fram emot att åka till Gotland med honom och dottern.

När vi väl var där visade det sig att boendet var det minsta problemet. Att bo ihop var bra. Vi kunde mumla över att vi (han) som vanligt gjorde det mesta i köket. Vi kunde natta dottern varannan kväll och hann därmed socialisera. Det som visade sig vara ett problem var att eftersom vi inte hade planerat något inför Gotland så hängde vi tillsammans dygnet runt. Det var nog bra de första dagarna, dottern blev helt överväldigad, marknaden, alla ljud, färger, alla som sålde saker, musiken, att dansa, mängden människor. Hon villa köpa allt, tjatade, tjatade, tjatade. hon pillade på allt, rörde, flyttade om försäljarnas föremål som de sålde. Hon blev enormt intensiv. Det kändes som att vi fastnade i en härva av NEJ, stopp, sluta, gör inte så, NEJ!!! Då var det skönt att vara två. De första dagarna behövdes det. Men sen... Vi hängde tillsammans nästan hela veckan. Det blev för mycket. Jag tyckte det var jobbigt. Samtidigt hade jag det bra på Gotland. Sista dagarna tog vi några timmar var för sig. Och sista dagarna njöt vi tillsammans, satt framför scenen, lyssnade på musiken medan dottern dansade. Och hon var lycklig. Att ha båda föräldrarna med när det var så mycket nytt, så mycket spännande, att få dela det med oss båda. Att skratta med oss båda. Ingen känsla av att hon vill att vi ska bli ett par igen, men ändå en lycka av att ha roligt med båda sina föräldrar.

När vi kom hem ville jag helst inte se honom, för det blev för mycket på Gotland, m,en då blev det fortsatt intensivt umgänge några dagar. Det var födelsedagar, överflyttning av dotterns grejer och tvätt som hade hamnat fel när vi kom hem mitt i natten. Jag drog mig undan. Han kände sig bortstött, som att han ensam fick ta skulden för att vi gemensamt inte hade planerat tillräckligt bra inför Gotland. Jag kände mig pressad. Han ville inte att jag skulle dra mig undan, att det vi hade vunnit under sommaren skulle försvinna igen, det var inte bra för vår dotter (dotter-kortet...) Jag förklarade att jag måste få dra mig undan eftersom det blev för mycket och om han bara lät mig vara ifred ett tag skulle det lösa sig, men om han pressade skulle det bara bli värre. Han backade.

Nu har det gått två veckor. Vi har redan hittat tillbaka till vänskapen. Vi har roligt tillsammans igen. Han pressade mig inte. Vi kommer åka tillsammans till Gotland nästa år igen, men då kommer vi att ha planerat bättre. Vi kommer att ha gjort upp ett ungefärligt schema. Första två dagarna kanske vi ska vara tillsammans alla tre, men sen måste vi dela på oss. Självklart går det att göra saker tillsammans, tex den där konserten eller föreläsningen, men har vi varit tillsammans en halvdag bör vi nog vara isär lika länge. Det är bättre att planera så och sen justera att vi är tillsammans mer om vi vill, för det är svårare att justera åt andra hållet, det blir lätt så mycket sårade känslor.

Vi hade roligt.

Det där med balansen är svårt och jag känner inte mig själv och vår nya relation tillräckligt väl för att veta var gränsen går. Jag kan vilja umgås, se på en film tillsammans, spela spel med dottern, men sen känner jag att det blev för mycket och då får han ta stryk för det. Det är aldrig han som känner att det blir för mycket men så har ju han en helt annan grad av ledig tid än vad jag har. Vi kommer att hitta den där balansen och i sommar har vi båda lärt oss en viktig läxa. Om att planera innan och att om det blir fel så får man backa så kommer det nog bli bra igen.

Balansen - bakgrund

Det som jag tycker är absolut jobbigast efter skilsmässan är att hitta en bra balans i hur mycket kontakt jag mår bra av att ha med min exmake. Det är jättesvårt.

Han är min bästa vän. Vi har känt varann sedan jag var nitton, skulle precis fylla tjugo. Vi var bästa vänner i ett år, han var min storebror, den där killkompisen som jag aldrig hade haft sedan jag slutade fritids. Vi var ett par i tretton år och bodde sedan ihop ytterligare ett halvår innan vi flyttade isär. Han är den i hela världen som känner mig bäst och som jag känner bäst. Han är pappa till min dotter. Han är världens bästa pappa till vår dotter. Han är fortfarande min vän. Jag tycker fortfarande om honom.

Samtidigt..

Vi har bråkat så mycket utan att det har lett oss till något som varit bättre. Året jag var föräldraledig är utan tvekan det värsta i mitt liv. Jag har mått så dåligt i vår relation, hatat honom så mycket, varit så arg, så ledsen, så besviken.

Vi har kämpat länge för oss, samtidigt har jag haft en känsla av att han också kämpat för sig. Kanske inte så mycket för att han nödvändigtvis trott på att han och jag kommer att få det bättre utan för att han varit rädd för livet ensam på ett sätt som jag inte varit det. Jag har ett jobb, jag har gradvis börjat få ett socialt liv i staden där vi bor (och det har fullkomligt exploderat, med mina mått mätt, sedan skilsmässan). Han är långtidssjukskriven och det sociala nätverket han har är mig och min familj där min familj nu har försvunnit ur hans liv och jag naturligtvis också till stor del har gjort det. Dessutom spelar självklart den ekonomiska skillnaden in. Som alla kvinnor som varit hemmafruar i alla tider medan männen tjänat pengar, det har inte varit lika lätt för dem att skiljas som för männen.

Sen har vi det dåliga samvetet. Mitt dåliga samvete över att han som jag bryr mig om, som jag fortfarande älskar som en vän och som far till mitt barn nu har det svårt, ensamstående, dålig ekonomi . Det har varit svårt att umgås med honom och höra hur han kämpar med sin skitläkare och med försäkringskassan när jag har det bra. Jag umgås med vänner, sådana nyfunna vänner som jag vet att han skulle uppskatta. Vi spelar brädspel, lagar mat tillsammans, sådant som jag vet att han skulle uppskatta. På sätt och vis kan jag tycka att det är synd att detta nya umgänge inte kom in i vårt liv för några år sedan, samtidigt hade det naturligtvis inte förändrat något. Men jag tycker synd om honom och har dåligt samvete över att jag lever, och jag vet att det är fel att känna så, men samtidigt är det omöjligt att inte göra det.

Han ställer upp så mycket på mig. Jag jobbar oregelbundna tider, jag åker på kurser, vissa veckor jobbar jag över sextio timmar, vissa veckor långt mer. Mitt jobbschema styr dotterns dagisschema och han ställer upp. Jag planerar en resa med min syster till solen, jag funderar på att åka till New York nästa vår. Det dåliga samvetet frodas.

Vi hade det inte bra tillsammans. Lång tid stannade jag för att jag visste att han skulle få det så svårt. Men det går inte att leva på det i längden. Jag gör vad jag kan för att visa min tacksamhet. Jag har blivit bättre på att säga det. Göra snälla saker tillbaka.

Men det där med att hitta en balans..

onsdag 20 augusti 2014

Vita kränkta heterosexuella medelålders män

På mitt jobb diskuterar vi inte politik. Eller nu ljuger jag. Det är klart att vi diskuterar politik, vi jobbar inom vården. Vi grymtar över politikernas beslut om att alla patienter på akutmottagningen ska ha träffat en läkare inom en timme, vi muttrar över besparingar, anställningsstopp, omstruktureringar, sjuksköterskebristen, omorganisationer, sammanslagningar av sjukhus, vårdplatsbristen. Vi skriver insändare i tidningarna, vi har åsikter och pratar om dem. Allt det där är ju politik, egentligen.. Mitt jobb är politiskt iom att det är landstingspolitikerna som bestämmer över min arbetssituation. Så jag börjar om igen..

På mitt jobb diskuterar vi inte partipolitik och särskilt inte på riksnivå. Men sista veckan har något hänt. Det började med att den kollega som jag i nuläget står närmst hade det ovanligt lugnt. Så de olika valkompasserna utforskades. Vissa av frågorna är inte helt lätta att förstå sig på och vi diskuterade faktiskt. Privat vård, kärnkraft, övervakning på internet. Vi diskuterade även lokalpolitikerna och landstingspolitikerna. Jag har mycket åsikter, sista halvåret har jag tänkt mycket. Det är roligt att diskutera (särskilt när man tycker ungefär samma med vissa små skillnader).

En av mina manliga kollegor har sista veckorna/månaden på våra möten, fikaraster muttrat om vita heterosexuella medelålders män (kommer i framtiden förkortas som VHMM för enkelhetens skull) . Lite av typen att så fort vi har klagat på något har han sagt att det är väl de VHMM:s fel. Igår exploderade han. Det framkom att han hade lyssnat på Åsa Romsons (miljöpartiets ena språkrör) tal från Almedalen. Och han var heligt förbannad. Allt som har gått fel i samhället är ju uppenbarligen orsakat av VHMM. Han kände sig personligen utpekad. Att det ens var tillräckligt att säga sådant från en scen, det är ju diskriminering. Han gick på om det ett tag så efter det samtalet kände jag mig tvungen att läsa igenom hennes tal (länk ovan).

Känslan efter att ha läst igenom talet: ??? Jag förstår inte.

Jag har ett relativt hårt selekterat nyhetsflöde/inspirationsflöde. Jag läser aftonbladet och dn på nätet, men framförallt läser jag bloggar. De jag läser och som skriver om politik kommer troligtvis i hög grad rösta på MP respektive Fi. Jag är uppväxt i en socialdemokratisk familj även om mina föräldrar under årens lopp även röstat på de andra partierna på vänstersidan. Mitt inflöde av oliktänkande (= höger) är därmed begränsat. Dessutom har politik inte diskuterats mycket i min vänskapskrets. Mina närmsta vänner röstar troligtvis M alt C, men det är inget vi diskuterat eller diskuterar.

I talet noteras att vi har fler VD:ar i Sverige som heter Johan än som är kvinnor. Det noteras att om de som bestämmer i samhället är VHMM så är det stor chans/risk att samhället byggs utifrån normen om VHMM. Hon noterar att de flesta i Sverige inte är VHMM utan mäniskor av olika sorter. Sen kan jag perosnligen tycka att VHMM är nog inte en så heterogen grupp som hon av pedagogiska/förenklande/politiska syften gör den till, men jag känner att för mig är inte det hon säger någon nyhet. Hon pratar vidare men nämner då inte VHMM utan män, rika män, vuxna män.. Inga nyheter där heller.

Andra saker som nämnde kollega tagit upp till diskussion under veckan som gått:

Israel är det land i världen som har lyckats bäst med integration. Vi har försökt förstå hur han menar men har inte riktigt lyckats. En annan kollega har precis varit i Israel och berättade idag att i en stad bor bara franska judar, i en annan amerikanska och i en tredje italienska. Jag vet inte om det är ett tecken på lyckad integration.

Föräldrapenningen och uppdelningen på föräldrarna med enskilda månader (har ju ett mycket bättre namn som jag inte kommer på nu). Han vill att uppdelningen ska tas bort. Där verkade de flesta hålla med honom. Om det skriver jag vid annat tillfälle för där har jag massa åsikter både för och emot.

Sammanfattningsvis har det varit en rolig vecka. Politiska åsikter har uttryckts om än inte diskuterats särskilt mycket. Jag har nu skrivit ut MP:s, V:s och Fi:s partiprogram för att läsa på och ta ställning. Jag hittade inte S:s.


tisdag 19 augusti 2014

Jävis

Dottern har ett gosedjur. En rävunge från IKEA. Den heter Rävis. I varje fall när jag och hennes pappa pratar om den. När dottern pratar om den heter den Jävis. Dottern är en väldigt framåt person, drar sig inte för att prata med främlingar. När vi var på Gotland stod vi i kö utanför St:a Karins ruin för att lyssna på Loke och då började dottern prata med de som stod bakom oss i kön, de var lärare. Hon visade upp Rävis och presenterade henne som Jävis.

"Rävis , vilket bra namn på honom".

"Hon heter Jävis och är faktiskt en flicka!"

måndag 18 augusti 2014

Vardag

Det känns skönt att vardagen är tillbaka. Nu gäller det bara att hitta åter till mina rutiner. Under sista månaden har allt fallerat. Matlagning, tvätt, städ. Jag har inte varit hemma mycket. Eller kanske snarare att antingen har jag varit bortrest eller så har jag varit hemma och jobbat häcken av mig alternativt varit hemma och hängt med vänner.
Nu börjar det bli dags att ta tag i allt det där som blivit hängande i luften. Närmsta veckan jobbar jag fick lite för mycket och därefter är det bara en vecka kvar tills jag ska avyttra massa saker på loppis så jag misstänker att det där med att tex ta tag i mina köksskåp eller städskåpet och äntligen få ordning får vänta ett tag till..

ALV

Mest till mig själv, som kom ihåg.

I början av sommaren åkte vi till Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Jag och dottern gav det till exet i födelsedagspresent (att han fick följa med oss). Vi älskade det. Jag vet faktiskt inte vem av oss tre som älskade det mest. Vi var där i två dagar, det var försäsong, billigare, inte lika många litterära figurer som gestaltades. Pippi m.fl. Emil m.fl. och Rasmus och luffaren. Det var inte så många andra besökare där.

Dottern gick på luffen med Rasmus i en dryg timme. De sjöng sånger, han visade henne hur man spelar på ett grässtrå, på en maskros, de låg på mage på bryggan och tittade på skräddarna som gick på vattenytan. Dottern fick en blombukett och fick höra att hon var vacker som en brud.

Dottern pratade med Alma och Anton Svensson i Katthult också. Hon berättade att hon gör hyss och ibland samma hyss flera gånger. Hon hittade på ett knep (hyss) som hon lärde dem och sen drog hon med dem bort till Emil och Ida och alla andra ungarna (tio stycken plus föräldrar) så att de skulle lära alla barnen det hysset. Det gjorde de! Anton (han som spelade Anton) var helt underbar. Han började lite försiktigt med att hyss fick man väl inte göra och sen ökade han gradvis på strängheten och barskheten i takt med att han märkte att dottern klarade av det.

Dottern har avkrävt mig ett löfte om att vi ska åka dit varje år. Jag kan tänka mig att åka dit med henne till att hon fyller sextio. Varje sommar. Vi var där i maj. Igår kväll försökte hon få mig att förstå att vi har inte varit där denna sommaren, det var ju i vår vi var där, så vi måste åka nu innan det blir höst. Jag var sugen på att dra iväg!

måndag 4 augusti 2014

Glädje

Det undertryckta skrattet från både min och exmakens sida av rummet när dottern vid 6-tiden på morgonen talar halvt i sömnen och säger "Kuckeliku" för att därefter helt återgå till sovandet!

lördag 2 augusti 2014

Livstecken

Jag lever. Jag har det bra. Just nu är dottern, exmaken och jag på väg till Gotland för att fira medeltidsveckan på rosornas ö! Skriver mer när livet återvänder till det normala om en dryg vecka!

torsdag 24 juli 2014

Svärisarna

Svärföräldrarna är på besök i staden. Jag nämnde på jobbet något angående svärfar och såg hur den andre ryckte till, reagerade på ordet svärfar. Tyckte att det var konstigt att jag använde den termen.

Denna sommaren är det fjorton år sedan vi blev ett par. De är min familj. Jag har alltid varit medlem i deras familj mycket mer än vad exmaken varit medlem i min.

Jag märker att det inte skvallras så mycket på mitt jobb. Många vet inte om att jag skilt mig. Att då säga exmakens pappa gör att jag först måste ta hela baletten med skilsmässan innan jag kan prata om det som jag verkligen ville berätta. Men kanske vore det enklare att säga dotterns farfar.

tisdag 22 juli 2014

Prioriteringar

Jag är dålig på att prioritera tid för mig. Det är så viktigt och vore så nödvändigt men sen sitter jag ändå lik förbannat där och lyssnar på Sommar i P1 eller ser på tv, när det jag behöver mest är egen tid. Jag åker till vårt gemensamma förråd och hämtat flera billaster fulla med kartonger som ska gås igenom, jag sitter och stirrar in i bokhyllorna utan att göra något. Jag säger att jag behöver tid, men när jag väl har den till mitt förfogande så använder jag den inte.

fredag 18 juli 2014

Semester igen

Sitter här, lätt berusad hos mamma och pappa med tre veckors semester framför mig. Mätt och belåten. Lycka!

onsdag 16 juli 2014

Gråt

Första dagen på en och en halv vecka som dottern bodde hos mig. Hon var trött. Vi hade besök. De tre sakerna i kombination var dåliga. Mycket tjafs under dagen. Vi åkte på utflykt till ett ställe där det finns mängder av småbutiker i olika hus och i varje butik säljer de olika sorters hantverk. En mängd "Mamma kan jag köpa den", följt av en mängd "Nej". Kanske ett tjugotal butiker och ett tjugotal gånger i varje butik. Jubel och fröjd. Vid nattningen gick det åt skogen helt, hon var så trött redan klockan 18 men det var för tidigt att gå och lägga sig, så vi såg en film och sen var klockan 19.30. Då började vi, men pga hennes stora trötthet gick det inte att skynda på någonting, allt var tvunget att vara precis som vanligt och pga tröttheten så tog också allting längre tid än vanligt. "Mamma varför måste ni vara skilda, jag vill inte att ni ska vara skilda, det var bättre förut." Två minuter efter att jag släckt lampan och slutat läsa sagan sov hon. Då var klockan 21.30. En timme senare grät hon i sömnen. Nu ska jag gå och lägga mig, men först ska jag sätta henne på toan, för vi behöver sova hela natten båda två.

måndag 14 juli 2014

Helvetesveckan är över

Tro inte annat än att veckan fortsatte i samma stil. Nu är den dock över och någon fraktur har jag inte. Däremot är jag trött och har väldigt mycket städning att göra inför att jag ska få besök på onsdag för nu ligger jag efter, men det får bli morgondagens problem, mot sängen!

torsdag 10 juli 2014

När man har en potentiellt skadad hand (fast antagligen inte)

Så, jag sitter här med en potentiellt skadad hand.

Låt mig redogöra för hur min vecka har varit.

Sista månaden har jag gått igenom alla mina och dotterns kläder, och då menar jag alla! Jag har haft tretton kartonger med kläder i förrådet, jag har haft kläder här. Dottern är precis på vippen att växa ur 104 och in i 110, så alla kläder i 104 har provats, det som är för litet har rensats ut. Alla kläder i 110, resp 100/116 har tvättats upp. Nu var det dags för alla dessa kläder att vikas och in i garderoben.

Lördag kom jag och dottern tillbaka från föräldrarnas stuga, sedan åkte vi på på fest (så roligt) sedan vek jag kläder, sedan däckade jag. Söndagen ägnades åt utflykt hela långa dagen, när vi kom hem vek jag kläder, sedan däckade jag. Måndag förmiddag ägnade jag åt att vika kläder. På eftermiddagen var det oväder, ett helt gigantiskt oväder. Det blixtrade och dundrade, det haglade och spöregnade. Det stod 15 cm vatten ute på gatan, det var häftigt. Måndag natt jobbade jag, kom hem tisdag förmiddag efter att ha varit på röntgen. Sen sov jag.

Tisdag kväll skulle jag ner i källaren för att ta hand om fläderchampagnen. Då upptäckte jag, närmre midnatt att det hade kommit in vatten i mitt förråd när det var ett sådant förfärligt oväder. Alla kartonger som stod längst ner i staplarna var blöta halvvägs upp. Tömma förrådet, gå igenom vad som blivit förstört, se om det fanns tvättid för att tvätta det som blivit blött och legat i smutsigt vatten, ringa exmaken, se om han ahde någon tvättid, packa om, gå igenom, tömma förrådet. Klockan 04 ungefär var jag färdig. Sooova.

Onsdag morgon kom exmaken och hämtade de kläder jag gjort i ordning som behövde tvättas upp (huvudsakligen vinterkläder). Jag sov. När jag vaknade var det dags att ta hand om all blöt kartong, packade bilen nästan full. Åkte förbi exmaken och lastade in lite kartong från honom också, satt en stund, såg på Game of Thrones och åt kladdkaka med honom, sen åkte vi till tippen. Därefter hem och försöka slappa efter ytterligare en natt på jobbet. Slappandet bestod i att montera en eländig hylla från IKEA där skruvarna gick sönder.

När jag kom hem torsdag morgon (dvs idag) upptäckte jag att frysen stått på glänt hela natten. Packa ur frysen, ta hand om tre kilo kyckling, googla på vad jag kunde ta hand om och vad som måste slängas, vad kan återfrysas etc. Jobba, jobba, jobba. Frosta av frysen, Laga mat. Drygt fem timmar senare var jag klar. Vid det laget var det dags att börja diska, ta hand om kylen (som var full i smältvatten eftersom vissa varor förvarats där), äta något. Exmaken kom förbi och fick med sig några portioner av sånt som måste ätas inom två dygn. Jag har passat på att städa köket. Golvet är kvar, det får jag ta imorgon, men bordet ska jag ta idag.

Jag är tacksam att jag inte behövde gipsas i tisdags, livet hade varit eländigt då. Jag är tacksam över hur bra allt har gått trots allt. Jag är trött. Planen för dagen var att åka och bada men det sket sig ju. Hade även tänkt ta hand om alla de där vikta kläderna och ordna garderoberna, men.. Imorgon har jag tvättid och sen jobbar jag natt igen. Imorgon ska jag också på ny röntgen av handleden. Den gör inte ondare nu än i tisdags, så troligtvis är det ingenting. Efter allt som jag råkat ut för den här veckan borde den verkligen ha blivit värre om det var en fraktur..

tisdag 8 juli 2014

Sommaren kanske får ett helt annat innehåll

För en och en halv vecka sedan tävlade jag och dottern. Vi sprang från utedasset till stugan. För en gångs skull tänkte jag vinna. Jag hade ledningen, skulle bara svänga upp på trappan och ta mig in i stugan. Det hade regnat. Jag satte foten på metallgallret och foten for iväg, uppåt, framåt. Ungefär som när man halkar på ett bananskal. Ungefär som i tecknade filmer. Jag föll bakåt, med en väldig fart. Tog emot mig med utsträckt hand och landade på pekfingret och tummen, brett isär. Det gjorde ont.

Det gjorde ont i två dagar. Sedan gjorde det inte ont i två dagar. I torsdags började det göra ont igen. Diffust, molvärk. Lite värre för varje dag, inte hela tiden, men det finns där. Dagarna gick. Natten till idag gjorde jag första arbetspasset. Jag avslutade det med att gå förbi ortopedjouren och be honom skriva en röntgenremiss. Första svaret var att allt såg bra ut, men när de kontrollgranskat bilderna så fanns det kanske en liten skugga vid ett av benen i handleden. Så nu väntar jag på en magnetkameraundersökning. Den blir förhoppningsvis gjord någon av de närmsta dagarna.

Om det värsta har hänt, en fraktur, så blir det två månaders gips. Av min högerhand. Jag är högerhänt. Jag har ingen diskmaskin. Den här sommaren kan bli sommaren med thailändsk hämtmat och sushi...

torsdag 3 juli 2014

Att definiera mig själv

Jag har de sista dagarna/veckorna funderat på hur jag definierar mig själv och hur det har ändrats över tid.

Innan dottern föddes minns jag inte. Kanske att jag när jag skulle beskriva mig själv angav ålder eller yrke. Gift var nog inte ett av de första orden som dök upp. Självklart berodde det på sammanhang. I mångt och mycket definierade jag mig nog som barnlös, vi försökte länge innan hon blev till. På nätet och i privata skriverier var nog barnlös ett av de högst prioriterade orden, men på jobbet var det inte många som visste att vi försökte, även om säkerligen alla misstänkte det.

Nästa steg i tillvaron, jag var gravid. Även då var det inte många på jobbet som visste något. Jag berättade för få och jobbar tyvärr på en väldigt icke-skvallrig arbetsplats. Landstingspyjamasen döljer det mesta av växande magar och när en kollega frågade mig med två och en halv månad kvar till beräknad förlossning varför jag inte fanns med på nästa schemaperiod fick hon en stor överraskning..

Dagen dottern föddes blev jag mamma. Det blev min nya identitet. Situationen mellan mig och maken blev akut, bråken avlöste varandra, jag mådde psykiskt dåligt, men jag var mamma.

Nu är situationen svårare. Jag är fortfarande mamma, men när jag letar efter ytterligare ord att beskriva mig blir det svårt. Åldern känns inte så intressant, och alla ord som nyskild, skild, singel känns som att de mest handlar om att klassificera mig i relation till någon annan. Jag känner att utöver relation till min dotter handlar mitt liv just nu om relationen till mig. Efter att ha levt i relation med exmaken i fjorton år så känns det som att det viktigaste i mitt liv nu är att hitta mig själv igen. Vem är jag när jag är bara jag? Vad drömmer jag om, vilka mål vill jag ha? Vad ska jag spara till, vad är viktigt för mig? Under så lång tid har det handlat om kompromissande, vad vill vi. Det är svårt att ändra tankesätt. Det är spännande också, men framförallt svårt. Jag vill hitta saker i mitt liv som ger mening och även om dottern är den självklara meningen måste jag också ha ett eget liv. Jag är inte längre nöjd med att bara vara mamma, jag vill vara Lisa också. Men vem är den där Lisan egentligen? Det hoppas jag att jag har ett svar på när det här året lider mot sitt slut!

onsdag 2 juli 2014

Valkompass

Jag sitter här och gör olika valkompasser.

DN:s valkompass har inte med Feministiskt initiativ som möjligt utfall, ej heller Piratpartiet. Jag överensstämmer till 79 % med Miljöpartiet och till 74 % med Vänsterpartiet. Men det är efter den slutliga sållningen, där jag svarat att jag absolut inte kan tänka mig att rösta på Sverigedemokraterna. Innan jag gjorde det slutliga valet överensstämde jag till 33 % med dem, efter det valet blev det 0 %. Jag blir skärrad. Jag stämde mer med Sverigedemokraterna än med något av partierna i alliansen, det känns inte bra. Jag funderar, undrar om jag missförstått någon fråga. Läser all fördjupande text till frågorna, tänker, svarar igen, hamnar på ungefär samma resultat, men den här gången klättrade centern och KD om SD. MP och V är dock fortfarande i topp både innan jag svarar på förtroende för partiledarna och efter.

Eftersom jag blir skärrad av resultatet, och besviken av att Fi inte finns med som alternativ beslutar jag mig för att göra ytterligare en eller flera valkompasser.

Aftonbladets valkompass blir nästa. Där kan man inte läsa utförligare text om frågorna. För mig som är lite halvdant intresserad av politik (har starka åsikter, men vet inte så mycket om politik och är ganska smal i mina ämnesområden) så blir det ibland svårt. Jag vet inte vad jag tycker, det är en fråga jag inte tidigare har stött på. Då tyckte jag att DN:s version var bra, man fick läsa argument för och mot de olika påståendena. Sen har jag svårt för frågor som går ut på "det är viktigt att öka...", tex det ekonomiska stödet till landsbygden. Då hamnar jag i tankar kring hur mycket stödet är idag, vad räcker de pengarna till, hur mycket skulle man i så fall öka, vad skulle det innebära... Det är frågor som jag inte har några svar på överhuvudtaget.
Via Aftonbladets test så står det oavgjort mellan MP, V och Fi. Tycker samma som dem i 27 frågor av 30. Minst ska jag rösta på SD. De nio kandidater som bäst matchar med mig är alla från Fi. Jag funderar på om det är något fel, finns det inga från V eller MP som matchar mig? Jag undersöker, det finns kandidater från deras partier som passar, men inte lika bra.

Slutligen gör jag också SVT:s valkompass. Det känns på en gång som att testet är hårdare skruvat. Det börjar med frågor angående ideologier och därefter kommer sakfrågorna. De andra testen hade frågor angående vad jag tyckte om förmögenhetsskatt (mycket bra), men här skruvar man det hårdare och frågor om huruvida jag anser att Sverige ska ha små inkomstskillnader. Det blev svårare för mig att svara på och inte fanns det någon kompletterande information att klicka på för att läsa mer. Sen är det en fråga om vad jag tycker om att satsa på ett Sverige där kristna värden får ett större inflytande över politiken. Det beror väl på vad man menar med kristna värden? Alla människors lika värde eller homomotstånd? Att ge till dem som behöver det eller abortmotstånd? Misstänker att det är de senare alternativen som menas, men jag som kristen tycker att det finns betydligt viktigare kristna värden som jag gärna skulle se mer av i politiken och när de inte preciserar vad de menar med frågan är det svårt att svara. Jag svarar att jag inte vill se kristna värden i politiken, men önskar att det fanns mer information att läsa även här.
När jag har svarat på frågor angående ideologier (de ovanstående) kommer jag in på tydligare sakfrågor och här finns det faktiskt argument för och mot. SVT:s test känns mest genomarbetat och även som det där jag får fundera mest, samtidigt lär jag mig också mest. Jag hamnade även här med Fi, MP och V i topp, dock lite större spridning denna gången. SD i bott. Här fanns även Piratpartiet med och även om de inte finns med bland mina favoritpartier är det bra att de finns med i en valkompass som utger sig för att vara fullständig!

Sammanfattningsvis tyckte jag bäst om SVT:s valkompass. Jag ska nog göra om den igen om två månader och läsa noggrannare alla alternativ och alla argument. Det är nyttigt att fundera över mina egna åsikter, vad tycker jag egentligen?

måndag 30 juni 2014

Kärleken till fläder

Jag älskar flädersaft såpass mycket att jag förra året fick en fläderbuske av min mamma i födelsedagspresent trots att jag inte själv har något ställe att plantera den. Så nu står den vid mina föräldrars stuga. Den är fortfarande för liten för att blomma, men som tur är har mina föräldrar två stora buskar sedan tidigare (en av dem gav jag min mamma i födelsedagspresent för några år sedan).

Fläderchampagne har jag själv aldrig tidigare gjort, men min syster gjorde det för några år sedan och har pratat om det lyriskt sedan dess. Marmeladen tyckte jag blev sådär. För geléig och jag borde tagit mer vatten och mindre flädersaft eftersom citronerna hade så mycket flädersmak i sig sedan de varit delaktiga i safttillverkningen. Men med en trevlig bit västerbottenost blir den nog väldigt passande. Saften avnjuts tillsammans med gin och det smakar inte alkohol alls...

Jag laddar för tyngre inlägg, men förkylningen har slagit till och jag sover och tvättar och sover och äter godis. Dottern är hos pappan några dagar och jag orkar inte med något tyngre just nu. Istället blir det fläder för hela slanten..

söndag 29 juni 2014

Vardagsmysterium

Vi har varit bortresta en dryg vecka jag och lilla gos. När vi kom hem behövde dottern bajsa (jublet på den!). När vi spolade toaletten efteråt kom det massa blått vatten. Nästa spolning var bara lite blå och tredje var normalfärgad igen. Exmaken som varit här och vattnat medan vi varit borta hävdar bestämt att han är oskyldig..

Det ständigt pågående projektet med att begränsa antalet bloggar som jag följer

Jag var nöjd med mig själv. Jag hade tagit bort en blogg från den låånga listan med bloggar som jag följer. I nästa inlägg jag läste framgick att en av mina favoritbloggare börjat en ny blogg...

Fläder x tre

Jag älskar flädersaft, har alltid gjort. Det har alltid varit min bästa! Mammas saft, inte köpesaften. Dottern verkar ha ärvt detta mitt sinne för smak!

Denna veckan som jag haft semester har vi verkligen frossat i fläder. När vi kom till mina föräldrars stuga var mammas saft precis färdig och årets omgång var fantastisk, inte lika besk som fjolårets, undrar vad det kommer sig? Så jag och dottern gjorde med assistans av mamma en omgång till oss (sju liter!). Vi har också gjort marmelad och nu står en omgång fläderchampagne på jäsning. Hoppas det blir bra!

fredag 27 juni 2014

Hur man ger sitt barn bajs-komplex

Dottern har haft problem med avföringen sedan hon började med vanlig mat och inte ammade längre. En orsak är säkert att hon är allergisk mot mjölkprotein och eftersom laktos i mjölk är laxerande så blir hon förstoppad lättare än andra. Vi har försökt först en medicin och sedan en annan. Först ren laktos, vilket hade viss effekt, men inte tillräcklig, och sista året en annan medicin som haft mycket bättre resultat. Dock är det fortfarande så att när vi lämnar över dottern till den andre föräldern så ingår det i rapporten att redogöra för när dottern bajsade senast och hur mycket medicin hon fått de sista dagarna.

Nu är jag och dottern i mina föräldrars sommarstuga. Här är det utedass som gäller.

Läggningarna på kvällen har blivit senare och senare för varje dag som gått, orsakade främst av min lathet, men även av dotterns starka vilja och av påståendet "jag är inte trött, jag är aldrig trött". När hon då strax efter 22, efter kissning, tandborstning och saga uppger att hon vill bajsa så tror jag inte riktigt på henne. Att det dessutom regnar utomhus och att jag bara har på mig linne och trosor har inget med saken att göra..

Jag frågar henne, behöver du verkligen bajsa eller är det bara bråk för att du inte vill sova. Hon är inte säker, det kanske är bråk, hon vet inte, det kanske är bråk.. Således inte så lovande.

Vi går ut. Springer till utedasset. Hon kissar. Sedan behöver hon stöd för fötterna, hon är varm, jag ska ta av henne tröjan. Hon funderar på vad det står på lådan hon har under fötterna. Margarin svarar jag. Det är ett långt ord, hur många bokstäver har det? Jag svarar. Sen kommer det en bajs. Hon trycker och tar i. Jag säger Grattis! Sen får jag ägna någon minut åt att förklara varför jag säger så (för då var det inte bråk). Sen tar det stopp, det blir för hårt, det vill inte komma mer. Jag börjar torka, upptäcker att det nog borde komma mer och frågar henne om hon inte kan försöka lite mer, för det behöver nog komma ut lite mer. Hon försöker. Det kommer mer! Jag sjunger hejaramsor.. " Heja barnet, friskt humör, det är det som susen gör!" Hon blir överväldigad, lycklig och har sen sjungit ramsor för mig.

Visst är det så man gör det här med bajsande avslappnat och harmoniskt?

onsdag 25 juni 2014

Semester

Jag befinner mig i mina föräldrars sommarstuga inne i de djupa skogarna. Egentligen ligger den bara femhundra meter in på en väg, men den ligger där vägen tar slut och det känns som att man är ensam i världen när man är där. Det är mitt himmelrike på jorden.

Jag och dottern bor i husvagnen. Varannan natt är hon modig och sover i hängmattan/ överslafen (två stolpar med ett tygstycke utspänt mellan sig) och varannan natt ligger hon med mig.

Vädret är omväxlande. Hon kissade i sängen, jag fick tvätta. Fyra gånger under dagen fick jag byta var tvätten torkade beroende på vädret. Ute-snickarboden-ute-inne. Jag sprang fram och tillbaka.

Vi åker på utflykter. Havet, samhället, morfars kusin. Vi går på promenad i skogen, plockar smultron, letar svamp, bygger vassbåtar. Jag säger till henne på skarpen att hon inte får blöta ner sig och så är det jag som doppar armbågen när jag försöker fotografera vassbåtens färd. Hon ser maneter för första gången, som i Hitta Nemo. Hon frågar morfar första kvällen var chipsen är och det slutar med att vi åker till affären. Hon upptäcker ostbågar och älskar det. Hon förhandlar. Jag pratar med mamma, bara är. Försöker slappna av, men vi fyller dagarna lite för mycket, samtidigt njuter jag.

Imorgon ska bilen nog in på lagning, eller fredag. Pappa fixar, tar tag i det som jag inte riktigt begriper, inte orkar försöka förstå. Han lagar sin egen bil (inte deras, hans... jämställdheten..), ligger under den i tre dagar, svär, men det blir bra. Han gillar att göra själv, men ibland går det till överdrift enligt oss andra.

Imorgon ska vi också på nattsudd. Uddevalla. Sommar. Shopping. Det är historia. Min historia. Imorgon ska dottern, mamma, min moster och jag iväg. Hoppas på uppehåll och semesterkänsla.