måndag 29 juni 2015

Mer om benet

Och det är inte växtvärk. Nu har jag läst på på 1177. Växtvärk ska alltid vara nattetid och variera mellan benen.

A har haft nattetid två gånger på åtta månader och det är alltid samma ben.

Har hon fortfarande ont i höst tar vi tag i det igen.

söndag 28 juni 2015

A:s hälsa, ben och hud

Johanna frågade om vad vi har fått för diagnos eller hur det har gått med A:s ben.

Vi har inte fått någon diagnos. Den där dagen då vi var på röntgen och jag ringde röntgenläkaren fick jag ju beskedet att det såg bra ut. Men hon sa också till mig lite off the record att barns skelett är svårt att bedöma. På bilderna hon såg då var allt helt normalt, men om man vill vara helt hundra är det magnetkamera som gäller. Vi diskuterade lite fram och tillbaka, om jag trodde att A skulle klara en magnetkameraundersökning. Kanske, inte alldeles självklart. Det tar lång tid och är mycket ljud samtidigt som man hålls fast. Vad jag egentligen trodde att det var. Ingenting, A är pigg och intensiv och lever rövare precis som en normal femåring, men jag blir ändå orolig. Det slutade med att jag bad henne skriva precis så i röntgensvaret som hon hade formulerat det för mig, att MR skulle kunna vara av värde ifall man hade misstanke om något.

En vecka senare fick vi brev från vårdcentralsläkaren (som är duktig och har bra rykte) att det inte syntes något på röntgen och hoppas att smärtorna ger med sig.

Så där står vi nu. Och naturligtvis lyckades jag inte fortsätta mäta A:s temperatur, men känslan är att hon inte haft gränsfeber sista månaderna. Hon har varit mycket stabilare i humöret och det brukar vara det första som påverkas när hon får nästanfeber.

Nu är vi dock aktuella på vårdcentralen igen. För kanske tre månader sedan fick A små blåsor på ena armen. Vätskefyllda sådana. De har funnits där, inte kliat. Vi har smort med mjukgörande, jag testade kortison några dagar (två) men ville inte hålla på och experimentera på egen hand. I början när de kom var de små, små så vi visste inte att det var blåsor och funderade på om det var hennes allergi.

Sista veckorna har de dock börjat sprida sig. Mage, andra armen, knäveck,  ljumskar, snippan. Väldigt lite på baksidan av kroppen, mycket på framsidan. I onsdags gick jag till vårdcentralen. Även då fick jag träffa en bra läkare. Oklart vad det är. Kanske någon infektion, men oklart. Vi fick en salva att smörja med morgon och kväll i fem dagar. Det har gått i morgon. Det kanske är bättre, men alls inte säkert, så ingen övertygande förbättring. I morgon ska T ta henne till vårdcentralen igen.

fredag 26 juni 2015

Benen

Hon vaknade klockan 23 förra natten av att det gjorde så ont i båda benen att hon grät, och grät och grät. Samma ställe som vanligt, men båda benen. Men det var värre i det högra.

Sedan vi var på röntgen har varken jag eller T pratat något om benet. A lärde sig cykla i samma veva så hon började cykla till och från förskolan istället för att gå och då minskade också klagan på ont i benet. När vi var i Stockholm och gick så otroligt mycket hela dagarna så kom värken igen. Varje gång hon säger att hon har ont blir jag orolig, det känns inte bra.

Inatt, hon grät. Jag gav henne en supp Alvedon, då grät hon ännu mer, det gjorde också ont. Trött och ont. Tårarna rann som forsar på hennes kinder och mina droppade också. Till slut var det svårt att veta var hon hade ont eller om hon bara var trött. Hon satt i min famn, vi gungade i stolen, jag läste bok och sedan kröp jag ner bredvid henne, hon fortsatt snyftande. Jag vaknade klockan 02.

Fy vad jobbigt det är. Oron som väcks. Jag vill inte tänka på jobbiga saker.

måndag 22 juni 2015

Övertrötthet

Vilken eländig dag. Jobbkaos av det grövre slaget. Det får bli ett separat inlägg, när jag någon gång skaffar en blogg med möjlighet att låsa inlägg. Processen är påbörjad i varje fall.

Kom hem, på tok för sent. Ringde för att kolla med T var A var, de kom hem idag.

Mötte upp dem på affären, handlade, gick hem. Började på vägen hem, dum som jag var, prata om att vi måste rensa ut lite gosedjur från A:s rum. Varpå hon började storgråta och sa att det ville inte hon, hon rensade hellre bort böcker (vilket jag redan gjort, med mycket tveksamt resultat). Jag insåg att den älskade ungen var väldigt, väldigt trött.inte så konstigt eftersom de gått upp innan fem i morse för att hinna med tåget. Och även om hon säkert sovit på tåget, så sätter det sina spår (hon var förresten redan otroligt trött efter Stockholm och två veckor med kusiner och övrig släkt har inte förbättrat situationen, sena kvällar och vaknar ändå ungefär vid sju, kanske åtta på morgonen).

Hon tyckte inget särskilt om det fina rummet (som jag var sömnbristig pga allt ordnande med) utan gnällde fortfarande över att jag vill ändra saker. T tyckte att rummet var imponerande fint. Tack och lov! Jag lagade mat efter lite för långt samtal med T, och lite för många "jo förresten..." från min sida precis när han skulle gå (och några från hans sida, men jag var boven), A lekte med dockskåpet. Vi åt mat, framför Tv:n, A åt långsamt, var nog för trött, men samtidigt hungrig.

Läggningen drog ut på tiden, först allt som ingår i själva proceduren, toa, borsta tänder, läsa saga. Sen själva grejen med att lyckas komma till ro. Den lilla delen tog två timmar. Gråt, övertrötthet, ilska, ont i magen, vill kräkas, ont i halsen, "kan jag inte få sova med dig mamma", måste bajsa, måste kissa, "kan jag få hålla i din fot", sjunga sånger, lyssna Spotify (för att lugna ner gråten), men lyssna för aktivt så den fick stängas av, ilska över avstängningen... Slutligen fick hon hålla foten och då landade hon. Vid det laget var jag kräkfärdig av trötthet.

Bläää, vilken kväll. Och vilken dag dessförinnan.

Alla uppskruvade förväntningar, längtan, saknad, glädje över vad jag gjort för henne med hennes rum och så blir det vara kaos. Övertrött liten älskling. Hon är söt när hon sover.

I morgon är en ny dag, hon kommer vara helt däckad när jag hämtar henne på dagis imorgon. Nu ska jag diska.

söndag 21 juni 2015

Midsommar

Jag fick en bra midsommar. Ensam, men bra. Jag insåg att jag fick skärpa till mig, rycka upp mig. Om inte annat för att inte ge mina föräldrar dåligt samvete över att de firar midsommar med goda vänner. Det är ju inte deras fel att jag sitter ensam.

När jag slutat tycka synd om mig själv och började tänka lite klarare insåg jag att det fanns ju faktiskt mat i kylen (insåg tyvärr det först efter att jag hade suttit en timme med en kokbok och ratat än det ena, än det andra alternativet). I veckan hade jag bokklubb hemma hos mig och det fanns rester. Så jag slapp gå till affären och känna mig miserabelt ensam. Det var inte vilka rester som helst. Det var en av mina favorit sommarsallader och en jordgubbspaj som efterrätt. Mums!

Sedan började jag projekt göra om A:s rum. Monterade bokhylla, insåg att jag borde köpt en till (insåg att ikea inte var öppet och tur var väl det). Skruvade, plockade, möblerade om. Fortsatte med det igår och idag vart det ikea. Där mötte pappa upp med släpet så jag kunde köpa en stor grej jag spanat på. Den tog han dock med till stugan där jag har en annan stor grej så kanske får jag ett lass senare i veckan. Fortsatt skruvande, monterande och inplockande i bokhyllorna. Det tar sig. I morgon kommer hon hem och jag hade gärna hunnit längre, men nu ska jag röja ur hallen på all kartong som blir över och bära ut det till bilen. Är ju trevligt om hallen är fin när hon kommer hem. Och jag kanske skulle bädda hennes säng också.

Sammantaget är jag mycket nöjd med denna midsommar.

lördag 20 juni 2015

Minnesramsa

Jag köpte ett vackert gammalt arkivskåp för en månad sedan. Köpet i sig var förenat med en del tacksamhet från min sida, både mot säljaren och mot T. Arkivskåpet låg till försäljning på blocket, i en liten stad som ligger ungefär en timmas bilväg härifrån. Jag blev kär och ville gärna ha det vilket jag också förklarade för säljaren, men två timmar tur och retur när jag jobbade på helgen gick inte riktigt ihop. En kollega är ibland vid sjukhuset i den staden, men just den veckan hade nämnde kollega semester och gick inte att få tag på.

Några dagar senare får jag ett sms från säljaren som skriver att han ska ändå till min stad på lördag, om jag är intresserad så kan han ta med sig skåpet. Glädje! Tyvärr jobbade jag på lördagen, men då ställde T upp, hängde i min lägenhet några timmar och tog emot skåpet.

Idag har jag äntligen gjort rent skåpet. Torkat ur alla fjorton lådorna (men inte jalusit inser jag nu när jag skriver), och ställt skåpet på plats.

I en av lådorna hittar jag en minnesramsa för att komma ihåg solsystemets planeter (på den tiden när Pluto var en planet).

Mor vattnar jorden medan jag sätter ut nya plantor.
Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus, Pluto.

fredag 19 juni 2015

Gamla midsomrar

Jag minns den där midsommaraftonen i Umeå, det måste ha varit ungefär femton år sedan. Vi hade haft för mycket med plugg och skola de sista veckorna och ingen av oss hade riktigt hunnit fatta att det faktiskt var midsommarafton idag.

Vi sov länge, åt frukost länge och sent, började fundera på vad vi skulle göra av dagen, redan nu var det tidig eftermiddag. Komponerade en meny, tog oss iväg till Ica Glunten och konsum på Ålidhems centrum bara för att upptäcka att det var stängt.

Vi fick omvärdera våra planer. Inget var öppet, allt var stängt. Det slutade med att T cyklade till en bensinstation och köpte det bästa han kunde hitta och det blev riktigt bra och roligt.

Nu sitter jag här och googlar mig till öppettider på stans mataffärer. 07-23 alla dagar, även idag. Det är andra tider!

torsdag 18 juni 2015

Midsommar

Regnet smattrar mot fönsterrutan. Det har regnat av och till hela dagen. Det passar min sinnesstämning.

A är i norr, med sin pappa. Jag sitter ensam här och i morgon är det midsommar.

Ibland blir jag så jädra irriterad på mig själv. Istället för att bara fråga någon om jag får haka på deras midsommarfirande (för att jag skäms över att sitta här ensam) så sitter jag hellre här och tycker synd om mig själv. Tar på mig offerkoftan riktigt ordentligt. Det är inte ens då att vi haft ett traditionsenligt midsommarfirande åren som gifta. Eller i varje fall inte sedan vi flyttade till den här staden för knappt tio år sedan. Det blir som det blir. Sedan A föddes har vi väl försökt åka till något ställe med midsommarstång men det har alltid bara varit vi. I år är det bara jag. Och jag sitter här och gräver ner mig.

Ett mycket bättre alternativ hade ju varit att försöka göra det bra för mig. Om inte tillsammans med andra så för mig ensam, åkt till affären, köpt något gott och lyxigt. Men inte då, nu sitter jag här med en tom kyl (har inte hunnit fylla upp den efter semestern) och planerar att tycka ännu mer synd om mig själv.

Bitter, ensam, och redigt dum i huvet!

Morgonrutiner

Jag tittar aldrig ut genom fönstret på morgon de dagar då A inte är här. Ser säkert men registrerar inte. Ibland misslyckas jag med det även de gånger hon är här. Så har jag alltid varit.
I morse hade jag en känsla för att det kanske skulle regna idag. Det regnade igår så känslan var inte så avlägsen. Jag letade fram min regnjacka, jag har tre, öppnade dörren och insåg att det inte bara var fukt i luften, det regnade faktiskt. Ganska intensivt. Ösregnade kanske? När jag hunnit promenera en minut öppnade sig plötsligt himlen. Dränkt katt! När jag kom fram till jobbet satt jeansen som ett andra skinn. Byxorna var svåra att få av. Ändå så tacksam över att det bara var att byta om till landstingspyjamasen. Torra, rena, om än inte varma.

lördag 13 juni 2015

Äpplet faller inte långt från trädet

Jag är några dagar i mina föräldrars stuga. Himmelriket på jorden. Det är bara vi tre där. Jag njuter.

Mamma och jag går en lång promenad i skogen, mina barndoms stigar. Vi kommer åter till stugan och pappa ska inviga mig i grillandets konst. Han står och väntar på mig vid grillen och jag ropar "Jag kommer snart, jag ska bara gå på toa först!"

Sittande på utedasset blir jag plötsligt full i skratt. Det kanske inte är så konstigt att A ropade till servitörerna på restaurangen i Stockholm att de inte fick plocka bort våra tallrikar eftersom hon skulle och kissa..

onsdag 10 juni 2015

Att berätta om Stockholm

A pratar mycket, men bara om det som hon vill prata om. Frågar jag vad de har gjort på förskolan får jag alltid svaret "vet inte". Har hon varit på semester med sin pappa och jag vill höra hur de haft det säger hon "Jag berättar i morgon mamma!" Och det är likadant när hon är med T. Vi vet väldigt lite om hur hon har det på förskolan, vad hon gör på dagarna, vad hon tänker. För hon vill inte prata om det. Ibland anar vi små luckor och passar på att fråga vidare och då kan hon öppna upp mycket. Men det är sällan.

Nu har A och T åkt norrut, till hennes släkt på hans sida. Sista kvällen innan de åkte, bara två dagar efter att jag och A kom hem från Stockholm var jag ditbjuden på middag. Jag frågade A om hon berättat något om Stockholm. Nej, det hade hon inte, det skulle hon göra på tåget dagen efter. Jag började fråga henne vad hon skulle berätta om och tog några exempel. Då öppnades plötsligt forsarna. Hon pratade nästintill oavbrutet i långt över en halvtimme, kanske snarare en timme. Spelade upp hela teatern Hur gick det sen? som spelades på Junibacken (och som vi såg två gånger) med kroppsspråk, tonfall, rörelser och korrekta rim. Munnen gick i ett, vi skrattade. Denna makalösa, magiska 5-åring. Och när hon var klar med teatern fortsatte hon berätta, om sagotåget, lekplatsen i Gamla stan (den nämnde hon faktiskt allra först, om björnen som varit nymålad och lite klibbig, men som skulle vara torr dagen efter), S:t Göran och draken, Mulles försvunna röda fjäder på Naturhistoriska, korallreven som vi såg film om på Cosmonova, om pojken som gick i skola på en båt en hel sommar och att han tyckte det skulle bli lite jobbigt, hon ville visa en lek som de lekte i korallrevsskolan, att det var film i taket, på golvet och alla väggarna, myggorna som vi kunde lyssna på och hur en av dem drog henne i håret (hon fastnade med det lite i väggen, men är övertygad om att en mygga drog i det)... Hon pratade och pratade och pratade..

Vi bestämde oss på stående fot att den där ungen måste få gå i en barnteatergrupp när hon blir större (om hon vill såklart).

söndag 7 juni 2015

Stockholm, sista dagen

Vaknade, packade, skakade mattor och dammsög.

Ryggsäck på, resväska i hand, så även A. Tunnelbana. Låste in väskorna på centralen, ivrigt påhejad av A. Heja mamma! Det behövdes, för det krävdes en del kraft att lyckas mosa in både resväska och stor ryggsäck i samma förvaringsbox.

Promenad till Hötorget, titta oss omkring, handla snygg tunika på HM (även här uppmuntrad: "Du är så vacker mamma! Jag vill att du ska köpa den!"). Sedan bio. Kikis expressbud, hade på tok för höga förväntningar. Popcorn, godis. Promenad till Gudrun Sjödén, inköp av byxor.

Därefter strosade vi tills tåget gick. Kungliga slottet, tittade på folk, åt brända mandlar.

Tåget gick, inga problem på resan, även om vi blev oroliga varje gång tåget dröjde lite länge på en station..

lördag 6 juni 2015

Stockholm dag fyra, Skansen

Dag fyra, strålande solsken. Dags för Skansen, även detta efter mammas förslag. Jag var skeptisk men detta blev faktiskt bästa dagen i Stockholm, gissa om min mamma plockat ihop en hel hoper pluspoäng?

Jag vet egentligen inte varför jag var skeptisk. Jag har varit på Skansen två gånger i mitt liv, en gång som kanske tio-åring och en gång för ungefär åtta år sedan. Den första gången minns jag ingenting alls av. Den andra var jag där på julmarknad, det var kallt och mycket folk. Jag köpte julgodis smaksatt med päroncognac. Med andra ord väldigt lite erfarenhet för att förklara min skepticism. Mamma insisterade på att Skansen var bra, jag läste på lite och tänkte att eftersom det skulle vara så strålande väder vore det skönt med utomhusaktiviteter.

Så vi gav oss iväg. Samma tunnelbana och samma spårvagn som dagen innan till Junibacken. Jag hade berättat för A att det fanns teater och gamla hus. Hus från hela Sverige, gamla hus. Vi skulle få se hur människorna i Sverige levde förr och om vi ville skulle vi få hjälpa till att arbeta som de gjorde förr. Det visade sig att det var det bästa jag kunde berätta för A. Medeltidsveckan har verkligen gjort henne historie-intresserad och hon ville arbeta! Flera gånger under resan dit frågade hon vad man kunde knoga med och när jag sen ville gå genom stadskvarteren var hon inte alls nöjd. Men det gick!

Vi fick en otroligt fin dag på Skansen. Hängde framförallt vid de gamla husen och A pratade, frågade och hjälpte till. Vi skalade björkkvistar som skulle bli till vispar, gick till bonden med björklöven, tittade på garnet de precis färgat av nämnda löv, lärde oss om hur det fungerade förr, skrev med griffel på griffeltavla och suddade med hartass. Jag hade ingen brådska (fördelen med att inte ha förväntningar) och A fick ta all tid hon behövde och framförallt ville vilket gjorde att hon hjälpte till mycket på björk-stället. Solen strålade från en klar himmel och fåglarna kvittrade. I sådana här sammanhang kommer alla A:s fina sidor fram. Nyfikenheten, förmågan att prata och förstå vuxna människor, hjälpsamheten. Hon sätter ihop informationen till en helhet som gör att hon kan ställa följdfrågor som är helt rimliga och intressanta även för mig.

Vi hann även med att klappa killingarna och beundra påfågeln, men så mycket andra djur han vi inte uppleva för sen var det dags att ta oss till teater på Stadsteatern/Kulturhuset. Tyvärr fick vi lite bråttom eftersom A ramlade, fick ett skrubbsår och började blöda. Det i kombination med en spårvagn som bara stannade i fem sekunder på hållplatsen så att inte ens de som stod på plattformen hann gå på (dit hörde inte vi, jag sprang för allt vad jag var värd med A i famnen, men det räckte inte ) och mina dåliga geografiska kunskaper om Stockholm (som medförde att vi åkte kollektivt en sträcka som hade gått snabbare att promenera) ledde till viss stress, men vi hann. Humöret hade dock dippat något.

Teatern, en dockteater, variant på Rödluvan, spelades på Kulturhusets tak och det ingick glass. Pjäsen i sig var sådär, det hade varit bättre med vanliga Rödluvan än med varianten, men det var trevligt att sitta i solen och äta glass och känna mig kulturell.

Sen spårade allt ut. A som antagligen var både trött och hungrig, jag som antagligen var detsamma. Usch. Gråtande barn, ilsken mamma, ännu ilsknare barn (jag har aldrig sett henne se så arg ut som hon gjorde då och blev väldigt sugen på att fotografera henne, men det passade inte riktigt). Vi åt mat (lite för kryddstark) köpte glass och försökte mildra det hela och sen åkte vi hem. Fortsatt med vissa konflikter.

När A hade somnat påbörjade jag packningen för dagen efter var sista dagen.

Om förklaringar

Känner att ett förtydligande kan vara på sin plats. Det blir ofta så när jag har skrivit ett inlägg om A, eller för all del även om T.. Jag skriver ju inlägget för att jag vill berätta om något specifikt och då lyfter jag fram de sidor som bekräftar, förstärker, förtydligar just den sidan. Sen går jag och funderar för mig själv och landat ofta i att jag har gett en skev bild, förvisso sann, men inte hela sanningen.

Som nu angående det här med förklaringar. Att A kräver förklaringar och att T nog gett henne en vana att förvänta sig dem. Igår var en dag då det verkligen ställdes på sin spets under A:s sista fyra vakna timmar. Då blir inlägget därefter. Jag tycker att det är väldigt bra att T har varit noga med att förklara för henne varför hon ska göra på ett visst sätt och jag försöker även själv göra det. Jag är tacksam mot honom för att han orkar det i större utsträckning än mig. Jag landar betydligt snabbare i "för att det är så" än vad han gör.

Ibland ser jag föräldrar som knappt förklarar något för sina barn och då blir jag rädd. Det auktoritära i den relationen skrämmer mig. Hur ska det barnet kunna växa upp till en ifrågasättande vuxen? Som med allt är den där balansgången svår. Jag skulle önska att A kunde förstå precis i vilka situationer hon kan kräva förklaringar och i vilka det utrymmet saknas. Men eftersom jag inte alltid själv kan precisera det förrän i efterhand så är det nog för mycket att kräva av en femåring.

fredag 5 juni 2015

Livet med A

Jag vet inte hur många inlägg jag påbörjat under de två sista åren om A. Om hennes personlighet. Nästan lika många som jag börjat har lämnats oavslutade. Det är för mig inte lätt att sätta ord på henne, att beskriva den virvelvind hon är och vad hon gör med mig.

Det är väl just det där med virvelvinden som gör det hela svårt. Och min egen oförmåga att vara konsekvent. Eller.. Jag vet inte. Sätta ord var det ja..

A är en väldigt intensiv unge. Inte ADHD, men har nog en del tendenser åt det hållet. Och jag kan hålla på och fundera på vad som är arv och vad som är miljö, men egentligen är det irrelevant. I miljöbiten finns dock självklart det faktum att A:s första dryga levnadsår var vi ständigt två vuxna hos henne. T var sjukskriven, jag föräldraledig. En vecka var T ifrån henne under den tiden och fyra dagar var jag bortrest. Vårt förhållande var ett katastrof-område och ingen av oss mådde bra. A var ständigt påpassad. En av oss var med henne, en av oss gjorde praktiska saker i hemmet (tvätt, mat, städ). Ordet vänta behövde hon aldrig höra.. Att alltid vara i centrum, att alltid få den uppmärksamheten, att aldrig behöva stå tillbaka. Två föräldrar som länge längtat och kämpat efter barn som äntligen fick den mest bedårande (insert valfritt positivt adjektiv) unge och som dessutom bråkade så mycket med varandra att den där ungen på något vis blev det enda stabila, fasta i tillvaron. Hon har fått vara i centrum mer än som är normalt för en unge, och säkerligen mer än vad som är nyttigt. Och detta sätt att vara avbröts ju naturligtvis inte för att hon började förskolan.

T är en man som förklarar väldigt mycket och som också kräver förklaringar. Det har inte räckt att jag har förklarat en ovilja eller vilja med att det känns fel/rätt/inte bra. Det har behövts analyseras, förklaras in absurdum har jag tyckt. Dock har jag inte orden, har aldrig läst samhällsvetenskapliga ämnen och när jag någon gång försökt läsa en sådan bok på högre nivå har jag blivit otroligt trött och givit upp. Han har läst sådana ämnen, att diskutera, debattera stimulerar honom. Jag tycker att det är roligt att lyssna på debatter, kan peka ut problemen i talarnas analyser (enligt mig) men att själv debattera, aldrig! Fördelarna med T:s förhållningssätt till att diskutera/debattera/förklara gentemot vår dotter är många. Hon tänker på ett sätt som jag tror att många femåringar inte gör. Vi har pratat om döden, om att vi äter djuren, om varför vi reagerar som vi gör och varför vi vill att hon ska göra på vissa sätt. Hon nöjer sig sällan med ett "Nej, du får inte", hon vill ha en förklaring.

Det är väl ungefär där som nackdelarna börjar. För vi har alltså en unge som är van att vara i centrum, okunnig när det gäller att vänta och som inte kan ta ett nej utan att fråga varför... Och förklaringen "för att jag säger det" duger inte eftersom jag inte uppfattas som en auktoritet utan mer en jämlike (vilket ju naturligtvis är positivt).

Just nu, på resa i Stockholm tillsammans med detta femåriga energiknippe så tar det på krafterna. Oj vad det skriks (från oss båda), gråts (A), suckas (jag) och provoceras (tyvärr båda). Det får dröja ett tag innan vi gör något liknande igen.

Mer inlägg om A och hennes personlighet planeras. Det finns mycket mer att säga. Och dagen idag i Stockholm har faktiskt varit bästa hittills om vi bortser från sista två timmarna (för trötthet får naturligtvis personligheten att skruvas tio varv hårdare, men det gäller ju naturligtvis bara A...) men det kommer i ett annat inlägg.

torsdag 4 juni 2015

Stockholm dag tre - inte lika torr

Även denna dag började med att jag muttrade tyst för mig själv över alla dessa förskolor som besökte typiskt turistiga ställen i Stockholm.

Junibacken. Smockfullt med både förskolor och turister. Jag hade föreställt mig att det skulle vara större, men eftersom jag är ett av Astrid Lindgrens största fan föll jag, trots storleken, naturligtvis pladask. Jag älskade Sagotåget och Muminvärlden som var den tillfälliga utställningen var helt fantastisk. Sagotorget och Villa Villerkulla var inte lika bra men timmarna gick och helt plötsligt hade vi varit där i fem timmar inklusive lunch (lammfärsbiff med ugnsrostad potatis, quinoasallad och tzatziki) och fika. Jag hade tittat en del i shoppen och landat i att jag ska köpa några barnböcker som jag funderat över.

Under tiden vi var där hade jag fått mail från mamma med bra förslag på saker att göra i Stockholm. Hon föreslog Moderna museet (trevlig shop, roligt för mig, antagligen helt okej för A) så planen var att efter Junibacken ta färjan över till Skeppsholmen. På färjan satt det tydliga anslag att man skulle säga till om man ville stanna på Skeppsholmen men när jag gjorde det fick jag besked om att den stannade minsann inte där utan den gick bara till Slussen. Vi stod längst fram på färjan och blev genomblöta av vattnet som stänkte på oss. Oj vad vi skrattade, och tur att det var en så varm dag. Eftersom vi inte hade kommit till Skeppsholmen gick vi ändra plan och gick istället till nästa punkt på mammas lista över eventuella saker att göra...

Storkyrkan och S:t Göran och draken. A konstaterade att prinsessan i statyn hade ett lamm bredvid sig, "för det måste man ju ha så man kan ge det till draken att äta". Sen tog vi en lång promenad, hamnade på en lekplats i Gamla Stan (också mammas lista) och jag fick sitta i lugn och ro i nästan en timme (eller i varje fall mer än trettio minuter) och bara slösurfa med telefonen i tystnad medan A lekte. Det var så skönt och så välbehövligt.

Därefter blev det kvällsmat, ett cafe-restaurang mittemot ingången till Storkyrkan. Jag tog ett glas rödvin till maten. Viken underbar, märklig känsla att sitta på en restaurang, dricka vin och konversera min femåriga dotter. Hon behöver dock en del uppfostran angående hur man beter sig på en restaurang. Man skriker tex inte med hög röst till kyparen när man reser sig från bordet "Ta inte bort vår mat , vi kommer tillbaka, vi ska bara kissa!" Och ifall man är osäker på ifall de hör en behöver man inte upprepa det..

Stockholm dag två -torr redogörelse

Följande är till stora delar hämtat från ett mail till min mamma..

Jag tyckte att jag hade planerat det så bra när vi åkte den här veckan. Inga familjer på sommarlov än vilket borde innebära massa plats på alla museum och andra aktiviteter som jag och A ville besöka. Vad jag inte hade tänkt på var alla fördömda skolresor.

Dag två åkte vi till naturhistoriska. Skolresornas förlovade land. Jag vet inte hur många klasser det var där, men det var fullt av elever från lågstadiet upp till högstadiet samt även några förskolor. I en stenbyggnad med akustik därefter. Vi såg framförallt utställningen om den svenska skogen, där fanns det ett äventyrsspår med Mulle som vi följde och vi lärde oss lite om de olika djuren. A går på Mulle hemma och vi hade läst på museets hemsida innan besöket om att man skulle få hjälpa Mulle att hitta dem borttappade röda fjädern och det hade A pratat mycket om. Så det började vi med. Det var väldigt bra upplagt och även jag lärde mig en del om den svenska naturen. Men det var trångt och mycket ljud och inte helt lätt att titta och känna på allt vi ville pga alla skolklasserna. Men vi hittade till andra delar av museet som inte var lika välbesökta (mineralerna) och efter lunchen hade de flesta skolorna gett sig av. Då hade vi även hunnit se en härlig film på Cosmonova om korallrev och efter det kunde vi se andra delar av utställningarna i betydligt lugnare tempo.

Sen åkte vi till medeltidsmuseet. Vi kom dit vid 16 och det visade sig att det stängde redan klockan 17. Men det var gratis så vi gick in ändå och det var tur för A bara sprang runt (hon stannade i princip bara till vid den delen som handlade om vad de medeltida barnen hade för leksaker) och jag hann inte läsa på skyltarna så efter fyrtio minuter var vi klara och hade dessutom handlat en hel del i shoppen. Fick blev jag väldigt förtjust i museet och kommer gärna tillbaka utan A.

Sen blev det glass i gamla stan, besök och handling på science fiction bokhandeln, inköp av sushi vid medborgarplatsen och sen åkte vi hem och åt den.

onsdag 3 juni 2015

Stockholm dag ett

Jag och A semestrar i Stockholm.

Resan hit var en pärs, en SJ-pärs. Elfel, följt av annat fel, följt av ställverksfel. Vid inget av felen hade de någon aning om hur lång tid felet skulle ta att lösa. De visste att "en reperatör är på väg till platsen, vi meddelar när vi får ytterligare information". Första felet tog fyrtio minuter. När tåget äntligen kom igen körde det i fem minuter, sedan inträffade fel nummer två. Det löste sig på bara tio minuter men efter ytterligare tjugo minuter var det dags igen. Det var som en fars. Till slut börja alla i vagnen skratta hysteriskt så fort vi hörde att det knastrade i högtalarna. Alla utom kvinnan som satt mittemot A, för hon var synnerligen sur. Redan innan första stoppet var hon sur. Jag förstår att det inte är det roligaste i världen att sitta mittemot en intensivt pratande femåring som man inte har några släktband till (det är inte alltid det roligaste ens när det finns nära släktband) men hon hade ingen förståelse för att det inte är lätt att vara fem heller.  När benen är för korta, så att knävecken inte når fram dit sätet slutar finns det två lägen, antingen benen rakt fram eller uppdragna i sätet. Till att börja med fattade jag inte att A:s ben var för korta och att hon satt med benen rakt ut, så kvinnan sa till, på ett ganska otrevligt sätt. Sen satt A med benen dubbelvikta i sätet resten av vägen. Men kvinnan var sur ändå och A vågade inte riktigt sträcka på dem eftersom hon var rädd för att sparka på kvinnan då.

Efter fyra timmar på resande fot (först bil, sen tåg) hade vi kommit femton mil. När tåget var två timmar försenat fick vi som skulle till Stockholm byta till ett annat tåg som åkte en annan väg. Sen gick det snabbt, men oj vad trötta vi var när vi kom fram. Då tog vi oss till lägenheten där vi skulle bo. Vi slappade ett tag och ville aldrig åka därifrån, men sen åkte vi till centralen och åt sushi (jag orkade inte leta matställe då). Vi gick till plattan/kulturhuset och till turistinformationen. Hamnade mitt i en manifestation med anledning av att Dawit Isaak nu suttit fängslad i femtusen dagar. Vi fick snygga väskor med streck på baksidan, ett streck för varje dag, vilket på ett mycket tydligt sätt åskådliggjorde det fruktansvärda på ett sätt som faktiskt gick att förklara för A.

Sen blev det promenad till gamla stan, titta på slottet, se någon form av vaktavbyte (och spionera på/följa efter vakterna som gick iväg). Handla frukostvaror i den antagligen dyraste butiken på flera mils radie och sen tog vi tunnelbanan hem igen.