söndag 16 augusti 2015

Ny blogg

Då har jag bytt blogg

Nya adressen är

https://tankarochvardagslunk.wordpress.com

Läs gärna vidare där, jag hoppas att möjligheten att låsa inlägg ska ge ökad möjlighet till offentlig navelskådning :)

lördag 15 augusti 2015

Flackar

Hemma från Visby, packar upp, tvättar, städar, fyller år, inser att jag börjar bli gammal.
Försöker byta blogg till WordPress, känner ett behov av att skydda vissa inlägg.
Just nu är jag hos syrran, dricker vin, pratar skit, myser. Mer info kommer..

lördag 1 augusti 2015

Semester

Nu drar vi till Gotland. Medeltidsveckan börjar i morgon.
Hela veckan har jag suttit vaken till långt in på nätterna och bearbetat symaskinen. Det hela har resulterat i två klänningar, en i linne och en i ylle. På färjan blir det till att fålla och ordna det sista. Det ryktas om att ett av A:s gosedjur också behöver en klänning. Tack och lov behövde inte A en ny klänning i år, men nästa!

måndag 27 juli 2015

Banken

Jag är på banken med A. Hon ska sätta in pengarna från sina sparbössor, den hon har hos pappa och den hon har hos mig. Bara mynt, påsen med sparbössorna är tung. Det skramlar lite.

Jag fattar inte hur man ska göra, tar en kölapp fast man tydligen kan gå direkt och sätta in mynten själv via en apparat. Det är lång kö. Jag hinner observera de andra som väntar.

Strax efter oss kommer en kvinna. Ångesten lyser ur hennes ögon och hon ser ut som att hon ska börja gråta när som helst. Hon kan knappt gå, benen skakar. Hon har tagit en kölapp, går fram och fyller i en avi. Jag noterar att hon fyller i den vänstra halvan, uttag. En man kommer upp till henne, han ser lugnare ut, klappar henne på armen. Hon vänder sig mot honom, hjälplös, vill inte vara här, i den här situationen. De sätter sig på bänken mittemot oss och väntar på sin tur. Han vet inte riktigt vad han ska göra, hur han ska bete sig, vill trösta, men vet inte om det går, eller ens om hon vill bli tröstad. I hennes ögon lyser ångesten allt starkare.

Det blir vår tur, jag får reda på att vi gått fel. Jag blir visad rätt, får instruktioner, ställer mig i nästa kö, bara en före. Det blir vår tur, jag får gå tillbaka, få hjälp att låsa upp spargrisen, den andra klarar jag själv.

När jag går fram till automaten ser jag hur kvinnan/paret lämnar banken, hon orkade inte vänta på sin tur.

Och A har nu tusen kronor på sitt eget sparkonto, där alla kronor och tior hon får ibland hamnar..

fredag 17 juli 2015

Januari 2015

Januari i år. A och T kommer hem efter att ha varit i norr hela julen. Jag har saknat A, mycket mer än vad jag hade trott. T:s pappa har precis gått bort, efter en lång utdragen dödskamp och en ännu längre kamp för att få rätt behandling och framförallt rätt vård för sin cancer. Det fick han inte. T var slutkörd.

Vi åkte gemensamt upp på begravningen, lång tågresa både dit och hem. Några dagar där uppe. Många samtal. Det är bra. Välgörande. Jag får vara ett stöd, jag görs delaktig. Det är bra både för mig och dem. Vi bekräftar att vi är en familj, trots skilsmässan.

Vi är hemma fyra dygn och en natt. Jag är på jobbet jämt, jobbar femtio timmar på den tiden. Därefter London.

London är intensivt, bra. Vi är trötta, det har hänt mycket sista veckorna. Planeringen som vi visste att vi behövde för att det skulle bli bra har vi inte orkat göra. Det blir bra ändå, men på grund av vår trötthet tar allt längre tid än vad vi tänkt och T är en obotlig tidsoptimist. Ändå blir det över all förväntan.

Vi kommer hem. Vardagen tar vid. En dag exploderar jag, jag skäller ut T efter noter. Jag minns inte för vad. Efteråt känns det bättre. Jag kan tänka klarare. Det hela resulterar i ett sms.

måndag 13 juli 2015

Dalhalla

Mamma, pappa och jag packar in oss i bilen och åker norrut mot Rättvik. Jag har tagit ledigt en dag, de är pensionärer. Mamma och jag fick ett ryck i julas och bokade biljetter till Malena Ernmans konsert i Dalhalla.

Det blir några loppisstopp och kinarestaurang. Många mil i bil. Jag handlar garn, planerar en ny tröja till A, som förhoppningsvis blir klar till nästa sommar. Alla är trötta.

Malena Ernman slår publikrekord varje kväll. Hon avslutar med Kents Sverige. Jag njuter. Hon binder ihop det väl, rasism och allvar blandat med fräckisar och skämt. Hon leker med rösten och bjuder på skönsång.

Nu är jag hemma och är så trött så trött.

onsdag 8 juli 2015

Baron om integration

Jag lyssnar på Sommar i P1. Har inte lyssnat på så många än, men idag lyssnar jag på Bengt Baron. Han berättar om sin tid på amerikanskt universitet, om att vara "invandrare". En ny vinkling i invandrar-debatten, om integration. Han belyser en ny sida och det blir intressant och väcker många tankar. Om jag flyttade till ett annat land, vad skulle jag ta med mig då av traditioner, vanor? Skulle jag söka mig till andra med samma bakgrund som jag eller skulle jag låta mig integreras? Skulle de svenska traditionerna vara viktiga för mig att behålla, viktigare än att ta till mig det nya landets? Och om jag flyttade permanent, skulle jag få vara stolt över att vara svensk och vilja bevara det svenska eller skulle jag glatt och ohämmat ta till mig det nya? Han nämner svenskättlingarna i Minnesota som tre generationer senare fortfarande pratar svenska och hur vi svenskar imponeras av dem, men samtidigt kritiserar de som kommer till oss från andra länder och helst umgås med andra med samma bakgrund, samma erfarenheter. Tänkvärt!

måndag 6 juli 2015

Usel mamma

Usch. Gårdagskvällen blev bedrövlig. A somnade inte förrän vid midnatt och vid det laget hade det varit många timmars bråk om att hon skulle försöka sova. Naturligtvis inte konstant bråk utan även långa stunder av tystnad, men stressnivån hos mig var konstant hög och baserades på allt jag ville ha gjort. De gångerna brukar det sällan bli bra.

Till slut gick jag ifrån henne. Jag var tydlig med att jag sitter hos henne för att hjälpa henne somna och om hon då inte försöker sova är det ju ingen mening att jag sitter där. Det tog tio sekunder, sedan förföljde hon mig som ett blekt naket spöke. Helt tyst. Hon hoppade undan när jag vände mig om för att hämta något, följde mig från rum till rum. Jag sa inte ett ord, ignorerade henne och kände skammen växa inombords. Vad är jag för mamma egentligen, ignorerade min älskade unge när hon behöver mig? När skamkänslorna blev tillräckligt starka gav jag henne en kram, följde med henne in i sovrummet igen, satte mig vid hennes säng och väntade/hoppades att hon skulle somna. En timme senare upprepades mönstret, jag gick därifrån, hon följde efter mig. Repeat valfritt antal gånger.

Naturligtvis fick jag inte mycket gjort på mina vandringar och A somnade inte heller. Frustrationen växte. Till slut var jag förbannad och vräkte ur mig att det jag hade tänkt göra var att ordna matsäck och packa för en utflykt så att vi skulle kunna åka och bada tillsammans efter jobbet dagen därpå. Men nu gick ju inte det eftersom hon inte hade somnat. Jag skäms. (Jag ljög inte, det var planen, men att säga det var ju bara för att såra och bli av med min egen ilska på bekostnad av henne. En femåring.) Självklart blev inte situationen bättre av det. Jag klädde av mig, gick och la mig. Sa att A fick sova hos mig om hon ville, jag brydde mig inte och låg sedan där med en hulkande, gråtande A i min famn. Slutligen somnade hon.

Idag har vi båda skäms över hur vi betedde oss. Jag borde ha bett om ursäkt men hann inte i morse och kom att tänka på det igen mitt i nattningen och då var det inte läge. Vi har haft en bra dag, före och efter dagis. Ätit rökt skinka och vattenmelon följt av Singoalla-kex. Vi har myst. Jag har läst om Perseus, Medusa och Andromeda. Nu sover hon och jag ska ner till tvättstugan. Ska skynda på så att om hon vaknar så har jag ändå hunnit lite av det jag måste.

Ute regnar och blåser det.

söndag 5 juli 2015

Värme

Sitter med min unge i ett på tok för varmt sovrum. Hon har tagit ett kallt bad, ligger nu naken i sängen under bara ett tunt påslakan. Fönsterna är öppna i hela lägenheten, men jag har väntat in i det längsta med att öppna hennes fönster. Jag är rädd att det kommer låta för mycket från trädgården. Nu har jag öppnat. Det fläktar lite, rullgardinen slår mot fönsterbrädan när den vajar fram och tillbaka. Det är ohyggligt varmt. Vartenda myggbett kliar. Knävecken, bakom örat, på skulderblad, det högra. Klådan blir värre i värmen.

Hon somnade tidigt, men vaknade igen för en dryg timme sedan. Vaknade av värmen. Sen dess har jag suttit här i mörkret, läst bloggar, dn, Aftonbladet, lokala blaskan. Facebook, fördrivit tiden med appar (matat drakar och dinosaurier) och väntat på att sängen ska infinna sig. Men det är för varmt.

Stressen över sakerna jag behöver få gjort idag. Kan det inte bara börja regna?

Min oplanerade sommar

Jag mår inte bra i värmen. Det är för varmt. Jag vill dra mig undan inomhus, men där är det ännu varmare. Jag blir sur och grinig. Bråkar mer med A, skyller på henne och inser först när kvällen kommer att hon nog också blir påverkad av värmen.

I morgon är det jobb igen.

Den här sommaren känns det som att jag misslyckats med min semester. Sex veckor uppdelat på tre perioder. Väldigt hackigt. Och aktiviteter inplanerat sedan länge på vissa av veckorna. Stockholm, 40-årskalas för en kusin ungefär sjuttio mil bort, Astrid Lindgrens värld, Gotland. Dessutom en vilja/längtan/behov av att vara i sommarstugan. Men när jag har varit där har jag bara gått ut i skogen en gång. Det blir intensivt, hattigt. Sena kvällar. Det blir bra, jag njuter, men det hade kunnat vara ännu bättre om jag planerat annorlunda.

Nu blir det tre veckor jobb och sedan ytterligare tre veckors semester. Jag längtar redan.

lördag 4 juli 2015

Semestervecka

Jag har en veckas semester. En späckad vecka.

40-årskalas på landet. Hel gris grillad på spett över öppen eld. Tre desserter, trubadur, fräckisar. Helt annat folk än jag normalt umgås med. Charmigt, jordnära, bonnigt, härligt.

Några dagar i stugan.

Astrid Lindgrens värld under stekande sol. Nästan solsting och enorm tröttma.

Nu återigen stugan, sena nätter. Dotter som sover i tält med morfar. Världens goaste systerdotter. Vi är hundvakt och äter jordgubbar.

Vilan lyser med sin frånvaro men livet är ändå ganska underbart.

måndag 29 juni 2015

Mer om benet

Och det är inte växtvärk. Nu har jag läst på på 1177. Växtvärk ska alltid vara nattetid och variera mellan benen.

A har haft nattetid två gånger på åtta månader och det är alltid samma ben.

Har hon fortfarande ont i höst tar vi tag i det igen.

söndag 28 juni 2015

A:s hälsa, ben och hud

Johanna frågade om vad vi har fått för diagnos eller hur det har gått med A:s ben.

Vi har inte fått någon diagnos. Den där dagen då vi var på röntgen och jag ringde röntgenläkaren fick jag ju beskedet att det såg bra ut. Men hon sa också till mig lite off the record att barns skelett är svårt att bedöma. På bilderna hon såg då var allt helt normalt, men om man vill vara helt hundra är det magnetkamera som gäller. Vi diskuterade lite fram och tillbaka, om jag trodde att A skulle klara en magnetkameraundersökning. Kanske, inte alldeles självklart. Det tar lång tid och är mycket ljud samtidigt som man hålls fast. Vad jag egentligen trodde att det var. Ingenting, A är pigg och intensiv och lever rövare precis som en normal femåring, men jag blir ändå orolig. Det slutade med att jag bad henne skriva precis så i röntgensvaret som hon hade formulerat det för mig, att MR skulle kunna vara av värde ifall man hade misstanke om något.

En vecka senare fick vi brev från vårdcentralsläkaren (som är duktig och har bra rykte) att det inte syntes något på röntgen och hoppas att smärtorna ger med sig.

Så där står vi nu. Och naturligtvis lyckades jag inte fortsätta mäta A:s temperatur, men känslan är att hon inte haft gränsfeber sista månaderna. Hon har varit mycket stabilare i humöret och det brukar vara det första som påverkas när hon får nästanfeber.

Nu är vi dock aktuella på vårdcentralen igen. För kanske tre månader sedan fick A små blåsor på ena armen. Vätskefyllda sådana. De har funnits där, inte kliat. Vi har smort med mjukgörande, jag testade kortison några dagar (två) men ville inte hålla på och experimentera på egen hand. I början när de kom var de små, små så vi visste inte att det var blåsor och funderade på om det var hennes allergi.

Sista veckorna har de dock börjat sprida sig. Mage, andra armen, knäveck,  ljumskar, snippan. Väldigt lite på baksidan av kroppen, mycket på framsidan. I onsdags gick jag till vårdcentralen. Även då fick jag träffa en bra läkare. Oklart vad det är. Kanske någon infektion, men oklart. Vi fick en salva att smörja med morgon och kväll i fem dagar. Det har gått i morgon. Det kanske är bättre, men alls inte säkert, så ingen övertygande förbättring. I morgon ska T ta henne till vårdcentralen igen.

fredag 26 juni 2015

Benen

Hon vaknade klockan 23 förra natten av att det gjorde så ont i båda benen att hon grät, och grät och grät. Samma ställe som vanligt, men båda benen. Men det var värre i det högra.

Sedan vi var på röntgen har varken jag eller T pratat något om benet. A lärde sig cykla i samma veva så hon började cykla till och från förskolan istället för att gå och då minskade också klagan på ont i benet. När vi var i Stockholm och gick så otroligt mycket hela dagarna så kom värken igen. Varje gång hon säger att hon har ont blir jag orolig, det känns inte bra.

Inatt, hon grät. Jag gav henne en supp Alvedon, då grät hon ännu mer, det gjorde också ont. Trött och ont. Tårarna rann som forsar på hennes kinder och mina droppade också. Till slut var det svårt att veta var hon hade ont eller om hon bara var trött. Hon satt i min famn, vi gungade i stolen, jag läste bok och sedan kröp jag ner bredvid henne, hon fortsatt snyftande. Jag vaknade klockan 02.

Fy vad jobbigt det är. Oron som väcks. Jag vill inte tänka på jobbiga saker.

måndag 22 juni 2015

Övertrötthet

Vilken eländig dag. Jobbkaos av det grövre slaget. Det får bli ett separat inlägg, när jag någon gång skaffar en blogg med möjlighet att låsa inlägg. Processen är påbörjad i varje fall.

Kom hem, på tok för sent. Ringde för att kolla med T var A var, de kom hem idag.

Mötte upp dem på affären, handlade, gick hem. Började på vägen hem, dum som jag var, prata om att vi måste rensa ut lite gosedjur från A:s rum. Varpå hon började storgråta och sa att det ville inte hon, hon rensade hellre bort böcker (vilket jag redan gjort, med mycket tveksamt resultat). Jag insåg att den älskade ungen var väldigt, väldigt trött.inte så konstigt eftersom de gått upp innan fem i morse för att hinna med tåget. Och även om hon säkert sovit på tåget, så sätter det sina spår (hon var förresten redan otroligt trött efter Stockholm och två veckor med kusiner och övrig släkt har inte förbättrat situationen, sena kvällar och vaknar ändå ungefär vid sju, kanske åtta på morgonen).

Hon tyckte inget särskilt om det fina rummet (som jag var sömnbristig pga allt ordnande med) utan gnällde fortfarande över att jag vill ändra saker. T tyckte att rummet var imponerande fint. Tack och lov! Jag lagade mat efter lite för långt samtal med T, och lite för många "jo förresten..." från min sida precis när han skulle gå (och några från hans sida, men jag var boven), A lekte med dockskåpet. Vi åt mat, framför Tv:n, A åt långsamt, var nog för trött, men samtidigt hungrig.

Läggningen drog ut på tiden, först allt som ingår i själva proceduren, toa, borsta tänder, läsa saga. Sen själva grejen med att lyckas komma till ro. Den lilla delen tog två timmar. Gråt, övertrötthet, ilska, ont i magen, vill kräkas, ont i halsen, "kan jag inte få sova med dig mamma", måste bajsa, måste kissa, "kan jag få hålla i din fot", sjunga sånger, lyssna Spotify (för att lugna ner gråten), men lyssna för aktivt så den fick stängas av, ilska över avstängningen... Slutligen fick hon hålla foten och då landade hon. Vid det laget var jag kräkfärdig av trötthet.

Bläää, vilken kväll. Och vilken dag dessförinnan.

Alla uppskruvade förväntningar, längtan, saknad, glädje över vad jag gjort för henne med hennes rum och så blir det vara kaos. Övertrött liten älskling. Hon är söt när hon sover.

I morgon är en ny dag, hon kommer vara helt däckad när jag hämtar henne på dagis imorgon. Nu ska jag diska.

söndag 21 juni 2015

Midsommar

Jag fick en bra midsommar. Ensam, men bra. Jag insåg att jag fick skärpa till mig, rycka upp mig. Om inte annat för att inte ge mina föräldrar dåligt samvete över att de firar midsommar med goda vänner. Det är ju inte deras fel att jag sitter ensam.

När jag slutat tycka synd om mig själv och började tänka lite klarare insåg jag att det fanns ju faktiskt mat i kylen (insåg tyvärr det först efter att jag hade suttit en timme med en kokbok och ratat än det ena, än det andra alternativet). I veckan hade jag bokklubb hemma hos mig och det fanns rester. Så jag slapp gå till affären och känna mig miserabelt ensam. Det var inte vilka rester som helst. Det var en av mina favorit sommarsallader och en jordgubbspaj som efterrätt. Mums!

Sedan började jag projekt göra om A:s rum. Monterade bokhylla, insåg att jag borde köpt en till (insåg att ikea inte var öppet och tur var väl det). Skruvade, plockade, möblerade om. Fortsatte med det igår och idag vart det ikea. Där mötte pappa upp med släpet så jag kunde köpa en stor grej jag spanat på. Den tog han dock med till stugan där jag har en annan stor grej så kanske får jag ett lass senare i veckan. Fortsatt skruvande, monterande och inplockande i bokhyllorna. Det tar sig. I morgon kommer hon hem och jag hade gärna hunnit längre, men nu ska jag röja ur hallen på all kartong som blir över och bära ut det till bilen. Är ju trevligt om hallen är fin när hon kommer hem. Och jag kanske skulle bädda hennes säng också.

Sammantaget är jag mycket nöjd med denna midsommar.

lördag 20 juni 2015

Minnesramsa

Jag köpte ett vackert gammalt arkivskåp för en månad sedan. Köpet i sig var förenat med en del tacksamhet från min sida, både mot säljaren och mot T. Arkivskåpet låg till försäljning på blocket, i en liten stad som ligger ungefär en timmas bilväg härifrån. Jag blev kär och ville gärna ha det vilket jag också förklarade för säljaren, men två timmar tur och retur när jag jobbade på helgen gick inte riktigt ihop. En kollega är ibland vid sjukhuset i den staden, men just den veckan hade nämnde kollega semester och gick inte att få tag på.

Några dagar senare får jag ett sms från säljaren som skriver att han ska ändå till min stad på lördag, om jag är intresserad så kan han ta med sig skåpet. Glädje! Tyvärr jobbade jag på lördagen, men då ställde T upp, hängde i min lägenhet några timmar och tog emot skåpet.

Idag har jag äntligen gjort rent skåpet. Torkat ur alla fjorton lådorna (men inte jalusit inser jag nu när jag skriver), och ställt skåpet på plats.

I en av lådorna hittar jag en minnesramsa för att komma ihåg solsystemets planeter (på den tiden när Pluto var en planet).

Mor vattnar jorden medan jag sätter ut nya plantor.
Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus, Pluto.

fredag 19 juni 2015

Gamla midsomrar

Jag minns den där midsommaraftonen i Umeå, det måste ha varit ungefär femton år sedan. Vi hade haft för mycket med plugg och skola de sista veckorna och ingen av oss hade riktigt hunnit fatta att det faktiskt var midsommarafton idag.

Vi sov länge, åt frukost länge och sent, började fundera på vad vi skulle göra av dagen, redan nu var det tidig eftermiddag. Komponerade en meny, tog oss iväg till Ica Glunten och konsum på Ålidhems centrum bara för att upptäcka att det var stängt.

Vi fick omvärdera våra planer. Inget var öppet, allt var stängt. Det slutade med att T cyklade till en bensinstation och köpte det bästa han kunde hitta och det blev riktigt bra och roligt.

Nu sitter jag här och googlar mig till öppettider på stans mataffärer. 07-23 alla dagar, även idag. Det är andra tider!

torsdag 18 juni 2015

Midsommar

Regnet smattrar mot fönsterrutan. Det har regnat av och till hela dagen. Det passar min sinnesstämning.

A är i norr, med sin pappa. Jag sitter ensam här och i morgon är det midsommar.

Ibland blir jag så jädra irriterad på mig själv. Istället för att bara fråga någon om jag får haka på deras midsommarfirande (för att jag skäms över att sitta här ensam) så sitter jag hellre här och tycker synd om mig själv. Tar på mig offerkoftan riktigt ordentligt. Det är inte ens då att vi haft ett traditionsenligt midsommarfirande åren som gifta. Eller i varje fall inte sedan vi flyttade till den här staden för knappt tio år sedan. Det blir som det blir. Sedan A föddes har vi väl försökt åka till något ställe med midsommarstång men det har alltid bara varit vi. I år är det bara jag. Och jag sitter här och gräver ner mig.

Ett mycket bättre alternativ hade ju varit att försöka göra det bra för mig. Om inte tillsammans med andra så för mig ensam, åkt till affären, köpt något gott och lyxigt. Men inte då, nu sitter jag här med en tom kyl (har inte hunnit fylla upp den efter semestern) och planerar att tycka ännu mer synd om mig själv.

Bitter, ensam, och redigt dum i huvet!

Morgonrutiner

Jag tittar aldrig ut genom fönstret på morgon de dagar då A inte är här. Ser säkert men registrerar inte. Ibland misslyckas jag med det även de gånger hon är här. Så har jag alltid varit.
I morse hade jag en känsla för att det kanske skulle regna idag. Det regnade igår så känslan var inte så avlägsen. Jag letade fram min regnjacka, jag har tre, öppnade dörren och insåg att det inte bara var fukt i luften, det regnade faktiskt. Ganska intensivt. Ösregnade kanske? När jag hunnit promenera en minut öppnade sig plötsligt himlen. Dränkt katt! När jag kom fram till jobbet satt jeansen som ett andra skinn. Byxorna var svåra att få av. Ändå så tacksam över att det bara var att byta om till landstingspyjamasen. Torra, rena, om än inte varma.

lördag 13 juni 2015

Äpplet faller inte långt från trädet

Jag är några dagar i mina föräldrars stuga. Himmelriket på jorden. Det är bara vi tre där. Jag njuter.

Mamma och jag går en lång promenad i skogen, mina barndoms stigar. Vi kommer åter till stugan och pappa ska inviga mig i grillandets konst. Han står och väntar på mig vid grillen och jag ropar "Jag kommer snart, jag ska bara gå på toa först!"

Sittande på utedasset blir jag plötsligt full i skratt. Det kanske inte är så konstigt att A ropade till servitörerna på restaurangen i Stockholm att de inte fick plocka bort våra tallrikar eftersom hon skulle och kissa..

onsdag 10 juni 2015

Att berätta om Stockholm

A pratar mycket, men bara om det som hon vill prata om. Frågar jag vad de har gjort på förskolan får jag alltid svaret "vet inte". Har hon varit på semester med sin pappa och jag vill höra hur de haft det säger hon "Jag berättar i morgon mamma!" Och det är likadant när hon är med T. Vi vet väldigt lite om hur hon har det på förskolan, vad hon gör på dagarna, vad hon tänker. För hon vill inte prata om det. Ibland anar vi små luckor och passar på att fråga vidare och då kan hon öppna upp mycket. Men det är sällan.

Nu har A och T åkt norrut, till hennes släkt på hans sida. Sista kvällen innan de åkte, bara två dagar efter att jag och A kom hem från Stockholm var jag ditbjuden på middag. Jag frågade A om hon berättat något om Stockholm. Nej, det hade hon inte, det skulle hon göra på tåget dagen efter. Jag började fråga henne vad hon skulle berätta om och tog några exempel. Då öppnades plötsligt forsarna. Hon pratade nästintill oavbrutet i långt över en halvtimme, kanske snarare en timme. Spelade upp hela teatern Hur gick det sen? som spelades på Junibacken (och som vi såg två gånger) med kroppsspråk, tonfall, rörelser och korrekta rim. Munnen gick i ett, vi skrattade. Denna makalösa, magiska 5-åring. Och när hon var klar med teatern fortsatte hon berätta, om sagotåget, lekplatsen i Gamla stan (den nämnde hon faktiskt allra först, om björnen som varit nymålad och lite klibbig, men som skulle vara torr dagen efter), S:t Göran och draken, Mulles försvunna röda fjäder på Naturhistoriska, korallreven som vi såg film om på Cosmonova, om pojken som gick i skola på en båt en hel sommar och att han tyckte det skulle bli lite jobbigt, hon ville visa en lek som de lekte i korallrevsskolan, att det var film i taket, på golvet och alla väggarna, myggorna som vi kunde lyssna på och hur en av dem drog henne i håret (hon fastnade med det lite i väggen, men är övertygad om att en mygga drog i det)... Hon pratade och pratade och pratade..

Vi bestämde oss på stående fot att den där ungen måste få gå i en barnteatergrupp när hon blir större (om hon vill såklart).

söndag 7 juni 2015

Stockholm, sista dagen

Vaknade, packade, skakade mattor och dammsög.

Ryggsäck på, resväska i hand, så även A. Tunnelbana. Låste in väskorna på centralen, ivrigt påhejad av A. Heja mamma! Det behövdes, för det krävdes en del kraft att lyckas mosa in både resväska och stor ryggsäck i samma förvaringsbox.

Promenad till Hötorget, titta oss omkring, handla snygg tunika på HM (även här uppmuntrad: "Du är så vacker mamma! Jag vill att du ska köpa den!"). Sedan bio. Kikis expressbud, hade på tok för höga förväntningar. Popcorn, godis. Promenad till Gudrun Sjödén, inköp av byxor.

Därefter strosade vi tills tåget gick. Kungliga slottet, tittade på folk, åt brända mandlar.

Tåget gick, inga problem på resan, även om vi blev oroliga varje gång tåget dröjde lite länge på en station..

lördag 6 juni 2015

Stockholm dag fyra, Skansen

Dag fyra, strålande solsken. Dags för Skansen, även detta efter mammas förslag. Jag var skeptisk men detta blev faktiskt bästa dagen i Stockholm, gissa om min mamma plockat ihop en hel hoper pluspoäng?

Jag vet egentligen inte varför jag var skeptisk. Jag har varit på Skansen två gånger i mitt liv, en gång som kanske tio-åring och en gång för ungefär åtta år sedan. Den första gången minns jag ingenting alls av. Den andra var jag där på julmarknad, det var kallt och mycket folk. Jag köpte julgodis smaksatt med päroncognac. Med andra ord väldigt lite erfarenhet för att förklara min skepticism. Mamma insisterade på att Skansen var bra, jag läste på lite och tänkte att eftersom det skulle vara så strålande väder vore det skönt med utomhusaktiviteter.

Så vi gav oss iväg. Samma tunnelbana och samma spårvagn som dagen innan till Junibacken. Jag hade berättat för A att det fanns teater och gamla hus. Hus från hela Sverige, gamla hus. Vi skulle få se hur människorna i Sverige levde förr och om vi ville skulle vi få hjälpa till att arbeta som de gjorde förr. Det visade sig att det var det bästa jag kunde berätta för A. Medeltidsveckan har verkligen gjort henne historie-intresserad och hon ville arbeta! Flera gånger under resan dit frågade hon vad man kunde knoga med och när jag sen ville gå genom stadskvarteren var hon inte alls nöjd. Men det gick!

Vi fick en otroligt fin dag på Skansen. Hängde framförallt vid de gamla husen och A pratade, frågade och hjälpte till. Vi skalade björkkvistar som skulle bli till vispar, gick till bonden med björklöven, tittade på garnet de precis färgat av nämnda löv, lärde oss om hur det fungerade förr, skrev med griffel på griffeltavla och suddade med hartass. Jag hade ingen brådska (fördelen med att inte ha förväntningar) och A fick ta all tid hon behövde och framförallt ville vilket gjorde att hon hjälpte till mycket på björk-stället. Solen strålade från en klar himmel och fåglarna kvittrade. I sådana här sammanhang kommer alla A:s fina sidor fram. Nyfikenheten, förmågan att prata och förstå vuxna människor, hjälpsamheten. Hon sätter ihop informationen till en helhet som gör att hon kan ställa följdfrågor som är helt rimliga och intressanta även för mig.

Vi hann även med att klappa killingarna och beundra påfågeln, men så mycket andra djur han vi inte uppleva för sen var det dags att ta oss till teater på Stadsteatern/Kulturhuset. Tyvärr fick vi lite bråttom eftersom A ramlade, fick ett skrubbsår och började blöda. Det i kombination med en spårvagn som bara stannade i fem sekunder på hållplatsen så att inte ens de som stod på plattformen hann gå på (dit hörde inte vi, jag sprang för allt vad jag var värd med A i famnen, men det räckte inte ) och mina dåliga geografiska kunskaper om Stockholm (som medförde att vi åkte kollektivt en sträcka som hade gått snabbare att promenera) ledde till viss stress, men vi hann. Humöret hade dock dippat något.

Teatern, en dockteater, variant på Rödluvan, spelades på Kulturhusets tak och det ingick glass. Pjäsen i sig var sådär, det hade varit bättre med vanliga Rödluvan än med varianten, men det var trevligt att sitta i solen och äta glass och känna mig kulturell.

Sen spårade allt ut. A som antagligen var både trött och hungrig, jag som antagligen var detsamma. Usch. Gråtande barn, ilsken mamma, ännu ilsknare barn (jag har aldrig sett henne se så arg ut som hon gjorde då och blev väldigt sugen på att fotografera henne, men det passade inte riktigt). Vi åt mat (lite för kryddstark) köpte glass och försökte mildra det hela och sen åkte vi hem. Fortsatt med vissa konflikter.

När A hade somnat påbörjade jag packningen för dagen efter var sista dagen.

Om förklaringar

Känner att ett förtydligande kan vara på sin plats. Det blir ofta så när jag har skrivit ett inlägg om A, eller för all del även om T.. Jag skriver ju inlägget för att jag vill berätta om något specifikt och då lyfter jag fram de sidor som bekräftar, förstärker, förtydligar just den sidan. Sen går jag och funderar för mig själv och landat ofta i att jag har gett en skev bild, förvisso sann, men inte hela sanningen.

Som nu angående det här med förklaringar. Att A kräver förklaringar och att T nog gett henne en vana att förvänta sig dem. Igår var en dag då det verkligen ställdes på sin spets under A:s sista fyra vakna timmar. Då blir inlägget därefter. Jag tycker att det är väldigt bra att T har varit noga med att förklara för henne varför hon ska göra på ett visst sätt och jag försöker även själv göra det. Jag är tacksam mot honom för att han orkar det i större utsträckning än mig. Jag landar betydligt snabbare i "för att det är så" än vad han gör.

Ibland ser jag föräldrar som knappt förklarar något för sina barn och då blir jag rädd. Det auktoritära i den relationen skrämmer mig. Hur ska det barnet kunna växa upp till en ifrågasättande vuxen? Som med allt är den där balansgången svår. Jag skulle önska att A kunde förstå precis i vilka situationer hon kan kräva förklaringar och i vilka det utrymmet saknas. Men eftersom jag inte alltid själv kan precisera det förrän i efterhand så är det nog för mycket att kräva av en femåring.

fredag 5 juni 2015

Livet med A

Jag vet inte hur många inlägg jag påbörjat under de två sista åren om A. Om hennes personlighet. Nästan lika många som jag börjat har lämnats oavslutade. Det är för mig inte lätt att sätta ord på henne, att beskriva den virvelvind hon är och vad hon gör med mig.

Det är väl just det där med virvelvinden som gör det hela svårt. Och min egen oförmåga att vara konsekvent. Eller.. Jag vet inte. Sätta ord var det ja..

A är en väldigt intensiv unge. Inte ADHD, men har nog en del tendenser åt det hållet. Och jag kan hålla på och fundera på vad som är arv och vad som är miljö, men egentligen är det irrelevant. I miljöbiten finns dock självklart det faktum att A:s första dryga levnadsår var vi ständigt två vuxna hos henne. T var sjukskriven, jag föräldraledig. En vecka var T ifrån henne under den tiden och fyra dagar var jag bortrest. Vårt förhållande var ett katastrof-område och ingen av oss mådde bra. A var ständigt påpassad. En av oss var med henne, en av oss gjorde praktiska saker i hemmet (tvätt, mat, städ). Ordet vänta behövde hon aldrig höra.. Att alltid vara i centrum, att alltid få den uppmärksamheten, att aldrig behöva stå tillbaka. Två föräldrar som länge längtat och kämpat efter barn som äntligen fick den mest bedårande (insert valfritt positivt adjektiv) unge och som dessutom bråkade så mycket med varandra att den där ungen på något vis blev det enda stabila, fasta i tillvaron. Hon har fått vara i centrum mer än som är normalt för en unge, och säkerligen mer än vad som är nyttigt. Och detta sätt att vara avbröts ju naturligtvis inte för att hon började förskolan.

T är en man som förklarar väldigt mycket och som också kräver förklaringar. Det har inte räckt att jag har förklarat en ovilja eller vilja med att det känns fel/rätt/inte bra. Det har behövts analyseras, förklaras in absurdum har jag tyckt. Dock har jag inte orden, har aldrig läst samhällsvetenskapliga ämnen och när jag någon gång försökt läsa en sådan bok på högre nivå har jag blivit otroligt trött och givit upp. Han har läst sådana ämnen, att diskutera, debattera stimulerar honom. Jag tycker att det är roligt att lyssna på debatter, kan peka ut problemen i talarnas analyser (enligt mig) men att själv debattera, aldrig! Fördelarna med T:s förhållningssätt till att diskutera/debattera/förklara gentemot vår dotter är många. Hon tänker på ett sätt som jag tror att många femåringar inte gör. Vi har pratat om döden, om att vi äter djuren, om varför vi reagerar som vi gör och varför vi vill att hon ska göra på vissa sätt. Hon nöjer sig sällan med ett "Nej, du får inte", hon vill ha en förklaring.

Det är väl ungefär där som nackdelarna börjar. För vi har alltså en unge som är van att vara i centrum, okunnig när det gäller att vänta och som inte kan ta ett nej utan att fråga varför... Och förklaringen "för att jag säger det" duger inte eftersom jag inte uppfattas som en auktoritet utan mer en jämlike (vilket ju naturligtvis är positivt).

Just nu, på resa i Stockholm tillsammans med detta femåriga energiknippe så tar det på krafterna. Oj vad det skriks (från oss båda), gråts (A), suckas (jag) och provoceras (tyvärr båda). Det får dröja ett tag innan vi gör något liknande igen.

Mer inlägg om A och hennes personlighet planeras. Det finns mycket mer att säga. Och dagen idag i Stockholm har faktiskt varit bästa hittills om vi bortser från sista två timmarna (för trötthet får naturligtvis personligheten att skruvas tio varv hårdare, men det gäller ju naturligtvis bara A...) men det kommer i ett annat inlägg.

torsdag 4 juni 2015

Stockholm dag tre - inte lika torr

Även denna dag började med att jag muttrade tyst för mig själv över alla dessa förskolor som besökte typiskt turistiga ställen i Stockholm.

Junibacken. Smockfullt med både förskolor och turister. Jag hade föreställt mig att det skulle vara större, men eftersom jag är ett av Astrid Lindgrens största fan föll jag, trots storleken, naturligtvis pladask. Jag älskade Sagotåget och Muminvärlden som var den tillfälliga utställningen var helt fantastisk. Sagotorget och Villa Villerkulla var inte lika bra men timmarna gick och helt plötsligt hade vi varit där i fem timmar inklusive lunch (lammfärsbiff med ugnsrostad potatis, quinoasallad och tzatziki) och fika. Jag hade tittat en del i shoppen och landat i att jag ska köpa några barnböcker som jag funderat över.

Under tiden vi var där hade jag fått mail från mamma med bra förslag på saker att göra i Stockholm. Hon föreslog Moderna museet (trevlig shop, roligt för mig, antagligen helt okej för A) så planen var att efter Junibacken ta färjan över till Skeppsholmen. På färjan satt det tydliga anslag att man skulle säga till om man ville stanna på Skeppsholmen men när jag gjorde det fick jag besked om att den stannade minsann inte där utan den gick bara till Slussen. Vi stod längst fram på färjan och blev genomblöta av vattnet som stänkte på oss. Oj vad vi skrattade, och tur att det var en så varm dag. Eftersom vi inte hade kommit till Skeppsholmen gick vi ändra plan och gick istället till nästa punkt på mammas lista över eventuella saker att göra...

Storkyrkan och S:t Göran och draken. A konstaterade att prinsessan i statyn hade ett lamm bredvid sig, "för det måste man ju ha så man kan ge det till draken att äta". Sen tog vi en lång promenad, hamnade på en lekplats i Gamla Stan (också mammas lista) och jag fick sitta i lugn och ro i nästan en timme (eller i varje fall mer än trettio minuter) och bara slösurfa med telefonen i tystnad medan A lekte. Det var så skönt och så välbehövligt.

Därefter blev det kvällsmat, ett cafe-restaurang mittemot ingången till Storkyrkan. Jag tog ett glas rödvin till maten. Viken underbar, märklig känsla att sitta på en restaurang, dricka vin och konversera min femåriga dotter. Hon behöver dock en del uppfostran angående hur man beter sig på en restaurang. Man skriker tex inte med hög röst till kyparen när man reser sig från bordet "Ta inte bort vår mat , vi kommer tillbaka, vi ska bara kissa!" Och ifall man är osäker på ifall de hör en behöver man inte upprepa det..

Stockholm dag två -torr redogörelse

Följande är till stora delar hämtat från ett mail till min mamma..

Jag tyckte att jag hade planerat det så bra när vi åkte den här veckan. Inga familjer på sommarlov än vilket borde innebära massa plats på alla museum och andra aktiviteter som jag och A ville besöka. Vad jag inte hade tänkt på var alla fördömda skolresor.

Dag två åkte vi till naturhistoriska. Skolresornas förlovade land. Jag vet inte hur många klasser det var där, men det var fullt av elever från lågstadiet upp till högstadiet samt även några förskolor. I en stenbyggnad med akustik därefter. Vi såg framförallt utställningen om den svenska skogen, där fanns det ett äventyrsspår med Mulle som vi följde och vi lärde oss lite om de olika djuren. A går på Mulle hemma och vi hade läst på museets hemsida innan besöket om att man skulle få hjälpa Mulle att hitta dem borttappade röda fjädern och det hade A pratat mycket om. Så det började vi med. Det var väldigt bra upplagt och även jag lärde mig en del om den svenska naturen. Men det var trångt och mycket ljud och inte helt lätt att titta och känna på allt vi ville pga alla skolklasserna. Men vi hittade till andra delar av museet som inte var lika välbesökta (mineralerna) och efter lunchen hade de flesta skolorna gett sig av. Då hade vi även hunnit se en härlig film på Cosmonova om korallrev och efter det kunde vi se andra delar av utställningarna i betydligt lugnare tempo.

Sen åkte vi till medeltidsmuseet. Vi kom dit vid 16 och det visade sig att det stängde redan klockan 17. Men det var gratis så vi gick in ändå och det var tur för A bara sprang runt (hon stannade i princip bara till vid den delen som handlade om vad de medeltida barnen hade för leksaker) och jag hann inte läsa på skyltarna så efter fyrtio minuter var vi klara och hade dessutom handlat en hel del i shoppen. Fick blev jag väldigt förtjust i museet och kommer gärna tillbaka utan A.

Sen blev det glass i gamla stan, besök och handling på science fiction bokhandeln, inköp av sushi vid medborgarplatsen och sen åkte vi hem och åt den.

onsdag 3 juni 2015

Stockholm dag ett

Jag och A semestrar i Stockholm.

Resan hit var en pärs, en SJ-pärs. Elfel, följt av annat fel, följt av ställverksfel. Vid inget av felen hade de någon aning om hur lång tid felet skulle ta att lösa. De visste att "en reperatör är på väg till platsen, vi meddelar när vi får ytterligare information". Första felet tog fyrtio minuter. När tåget äntligen kom igen körde det i fem minuter, sedan inträffade fel nummer två. Det löste sig på bara tio minuter men efter ytterligare tjugo minuter var det dags igen. Det var som en fars. Till slut börja alla i vagnen skratta hysteriskt så fort vi hörde att det knastrade i högtalarna. Alla utom kvinnan som satt mittemot A, för hon var synnerligen sur. Redan innan första stoppet var hon sur. Jag förstår att det inte är det roligaste i världen att sitta mittemot en intensivt pratande femåring som man inte har några släktband till (det är inte alltid det roligaste ens när det finns nära släktband) men hon hade ingen förståelse för att det inte är lätt att vara fem heller.  När benen är för korta, så att knävecken inte når fram dit sätet slutar finns det två lägen, antingen benen rakt fram eller uppdragna i sätet. Till att börja med fattade jag inte att A:s ben var för korta och att hon satt med benen rakt ut, så kvinnan sa till, på ett ganska otrevligt sätt. Sen satt A med benen dubbelvikta i sätet resten av vägen. Men kvinnan var sur ändå och A vågade inte riktigt sträcka på dem eftersom hon var rädd för att sparka på kvinnan då.

Efter fyra timmar på resande fot (först bil, sen tåg) hade vi kommit femton mil. När tåget var två timmar försenat fick vi som skulle till Stockholm byta till ett annat tåg som åkte en annan väg. Sen gick det snabbt, men oj vad trötta vi var när vi kom fram. Då tog vi oss till lägenheten där vi skulle bo. Vi slappade ett tag och ville aldrig åka därifrån, men sen åkte vi till centralen och åt sushi (jag orkade inte leta matställe då). Vi gick till plattan/kulturhuset och till turistinformationen. Hamnade mitt i en manifestation med anledning av att Dawit Isaak nu suttit fängslad i femtusen dagar. Vi fick snygga väskor med streck på baksidan, ett streck för varje dag, vilket på ett mycket tydligt sätt åskådliggjorde det fruktansvärda på ett sätt som faktiskt gick att förklara för A.

Sen blev det promenad till gamla stan, titta på slottet, se någon form av vaktavbyte (och spionera på/följa efter vakterna som gick iväg). Handla frukostvaror i den antagligen dyraste butiken på flera mils radie och sen tog vi tunnelbanan hem igen.

fredag 29 maj 2015

Kroppslig skevhet

Min kropp är skrev. Små knoppar till bröst, breda omfångsrika höfter och lår. Kraftiga vader. Felproportionerlig.

Största problemet är klänningar, passar den nertill hänger den oftast som en säck runt brösten. Klänningar med ordentlig vidd i kjolen funkar ofta, men vill jag ha en klänning mer som ett fodral så måste den figursys.

Ibland blir skevheten komisk.

När hela släkten träffades och T sa att han kunde säga vilka av kvinnorna som var födda respektive gifta in i släkten. Breda höfter och kraftiga vader är ett särdrag som går igen hos min mormors och alla hennes åtta syskons barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag såg vaderna hos A redan när hon var nyfödd och blev glad.

När morfar försökte ge trettonåriga mig en komplimang och kommenterade mina hederliga, rejäla vader blev jag inte lika glad.

Nu senast var jag i Wien och provade kläder. Small på klänningen, annars hängde den löst över bysten. Extra large på kjolarna..

Skevheten.

söndag 24 maj 2015

Conchita Wurst

Vi ser på Melodifestivalen, min dotter, mina föräldrar och jag. Dottern undrar över Conchita och jag får problem för jag vet inte hur jag ska benämna hen. Han eller hon. Dottern säger han, för han har ju skägg, jag säger hon för hon har ett kvinnonamn. Jag får fundera.

A och jag har pratat länge och mycket angående transsexuella. Vi brukar åka till medeltidsveckan varje år och en som i mitt tycke haft en av de bättre bloggarna angående att sy medeltida kläder är nu mitt uppe i ett könsbyte. Han (tidigare hon) har nu en blogg om det där jag lärt mig mycket. Jag nämnde det för T förra sommaren och A spetsade genast öronen. Hon frågade och jag berättade. Kände mig väldigt tacksam att jag precis läst mycket om det så jag visste hur jag skulle berätta. A verkade tycka att det var väldigt naturligt, men också spännande. Under året som gått har hon funderat mycket på det med könsbyte och ibland när vi ser på tv frågar hon om olika män varit flickor när de var barn. Hon har också frågar mig om olika personer i släkten bytt kön. Så hon har fått intrycket att det är ganska vanligt och något som ganska många gör. Jag har gett mig själv några mentala high-fives och känt mig riktigt nöjd med att jag lyckas förmedla det på ett så självklart sätt.

Men Conchita är en svårare nöt. Jag har inte läst något om henne, vet inte alls vem hen är egentligen. Men känslan är att det inte handlar om transsexualism utan snarare om drag. Jag förklarar för A att jag tror att vi ska säga hon för att det är en man som låtsas/leker att han är en kvinna. Det är som när A leker att hon är en katt, då kan jag ju inte säga "kom nu flickan så ska jag klappa dig", då förstör jag ju leken. Jag måste ju då prata om A som en katt, annars blir hon ledsen. På samma sätt tror jag att det är med Conchita och därför säger jag hon.

Så lägger jag till, för mammas och pappas skull "för jag tror inte att han är transsexuell, jag tror att han är en drag". Varpå A naturligtvis frågar vad en drag är. Jag svarar att det är en man som klär sig i kvinnokläder.

Varpå A klockrent säger
"Jag tycker inte att det finns några kvinnokläder!"

Och det var väl en av mina höjdpunkter som förälder.

torsdag 21 maj 2015

Hård och kantig

Arbetsmiljön på jobbet förändras, trycket ökar och så också belastningen. När jag inte hinner det jag borde, hela tiden ligger efter, det blir svårt att göra ett bra jobb. Belastningen på akuten har ökat med 25 % på bara några år, det finns inte längre något utrymme till vila. När jag ser det som att jag har gjort en god gärning istället för en självklarhet när jag ringer upp den där oroliga patienten som väntar på provsvar istället för att skriva brevet som tar längre tid att nå henom.

Språkbruket förändras. Funktionella besvär, manipulativa patienter, hen vet precis hur hen ska göra för att få oss dit hen vill.. Vissa gånger är det sant, det är inte ord som används lättvindigt. Samtidigt sätter de en stämpel på patienten och det blir lättare att prata med den terminologin.

Jag suckar och stönar, det är jobbigt nu. Allt blir jobbigt. Att vara snäll blir jobbigt, att ta sig tid blir jobbigt.

Hela tiden pressen. Jag känner mig otillräcklig, kan inte så mycket som jag önskar, kanske inte heller så mycket som jag borde. Jag vill ha kaffe och kaka, inte prata med några fler patienter, anhöriga, konsulter. Imponeras av kollegorna som trots femtio år i yrket är snälla, tar sig tid, undervisar, förklarar för både mig och patienter. Minns samtidigt att för tio år sedan var just de kollegorna inte alltid de mest sympatiska, pedagogiska, vänliga. Det växlar.

De äldre kollegorna berättar om när de var unga. Vad lite man visste i världen. Vad snabbt man lärde sig det man behövde kunna. Vad mycket som hänt inom forskningen. Nya läkemedel, nya undersökningstekniker, nya molekyler i cellen, proteiner, enzymer, synapser, transportvägar, sjukdomsmekanismer. Hur de kunde jobba dygnet runt i en vecka för de visste att de fick sova gott varje natt ifall inte kriget bröt ut (bildligt talat). Hur jag är glad om jag får sova fyra timmar en natt. Hur deras hustrur flyttade med dem mellan arbetsplatserna, tog hand om barn och män, skötte markservicen. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att man kan behålla både empati och moral när man aldrig behövt känna sig ifrågasatt. När patienterna inte googlar diagnoser, sjukdomar, behandlingsalternativ men ändå inte förstår sammanhangen.

Sen tänker jag att jag gör det för lätt, förenklar för mycket. Det finns fantastiska äldre kollegor. Det finns fantastiska yngre. Det finns riktiga surgnetar bland både äldre och yngre. Jag märker att jag vill hitta en förklaring som inte inbegriper mig, för då behöver jag inte tänka på vem jag är och än viktigare vem jag vill vara.

Denna veckan har varit intensiv. Övertid på jobbet, svåra sammanhang, konflikter på avdelningen, många långa samtal. Jag har intagit rollen bad cop. Ska se om jag lyckas ta mig ur den i morgon.

måndag 18 maj 2015

Stockholm

Om två veckor ska jag och A åka till Stockholm och ha semester. Jag längtar. Det blir första semestern bara hon och jag. Jag behöver det! Så nu sitter jag och funderar på vad vi ska hitta på. Bästa hotellfrukosten? Roligaste museumen? Bästa parkerna? Godaste maten? Spännande!

Längt

Jag har inte träffat A på en vecka. Jag sitter i solskenet på betongtrappan i linne och sommarbyxor och väntar när hon kommer cyklande med sin pappa. Hon strålar. Hoppar av cykeln, T får ta den, springer till mig. Så sitter vi länge, länge där. Hon klappar mig på armen, följer prickarna med fingret, ritar tänkta linjer. Kommenterar att mitt hår blivit jättelångt när jag var borta, jag måste ha varit långt borta eftersom det växt så, hon hade velat vara med när det växte. Själv har hon klippt luggen kort när hon var hos mormor och morfar.

måndag 11 maj 2015

Tidig morgon

I fjol köpte jag mörkläggningsgardiner på våren. Den hör våren önskar jag att jag inte hade sett upp dem symmetriskt ovanför sovrumsfönstren utan de hade gärna fått sitta lite snett. När de bara täcker fönstret med fem centimeters marginal på varje sida hade det varit mycket bättre om det varit noll respektive tio cm på de två sidorna, för fem är för lite.

I helgen jobbade jag en av dagarna. Började jobba klockan nio. Innan dess hade jag
vaknat av att A sparkade på mig
försökt övertala henne att somna om
misslyckats
myst i sängen och spelar spel på paddan (matat drakarna)
ordnat frukost
ätit frukost
tillsammans med A diskat efter frukosten och middagen de två kvällarna innan
ordnat med jobb-packningen
sett halva filmen Narnia-häxan och lejonet

Sen kom T som skulle ha A över dagen, men som behövde vara i min lägenhet för att ta emot ett arkivskåp som jag köpt på blocket och som säljaren erbjudit sig att leverera till mig fem mil bort.
På vägen till jobbet fotograferade jag blommor i parken och var ombytt och klar med tio minuters marginal.

Jag kanske borde flytta mörkläggningsgardinerna.

söndag 10 maj 2015

Konflikträdd

Jag är så jädra konflikträdd. Rädd, rädd, rädd. Sticker huvudet i sanden, låtsas att det inte gör ont, ligger och gråter på nätterna när A sover. Och är sådär jobbigt glad emellan, för att dölja ledsenheten. Så kan det gå veckor, månader då allt känns bra men sen är det någon liten grej som gör att det kommer tillbaka igen.

En sådan situation har jag varit i på jobbet sista året. Nu i veckan lyckades jag, ivrigt påhejad av kollegan jag delar rum med, äntligen börja nysta i det hela. Och naturligtvis hade det växt sig mycket större i mitt huvud än vad som var rimligt, blivit elakare, involverat fler personer, gjort ondare. Nu var det som att jag stack hål på en ballong och det fanns inget kvar.

Varför lär jag mig aldrig? Det hjälper inte att låtsas som att problemen inte finns, det är (ofta/alltid?) bättre att ta tag i det.

Nu när det känns som att det har lossnat är det också lättare att skriva om det. Men det får vänta någon vecka till, för nu ska jag resa till Wien några dagar så jag måste packa.

fredag 8 maj 2015

Kvällsrutin

Nattning av A.

Det är sitta-saga. Då sitter hon i famnen. Vi läser bok.

Sen är det ligga-saga. Då ligger hon i sin säng, jag sitter bredvid i en fåtölj. Det är nog en av de bättre sakerna jag gjort sista månaderna när jag ställde in min läsfåtölj i hennes rum istället för den pinnstol som stod där innan. Ofta blir det en annan saga som ligga-saga, men just nu läser vi Rasmus på luffen och då vill hon ha samma saga som både sitta och ligga. Ibland sjunger jag för henne istället.

Sen ska hon ligga still och blunda. Ofta somnar hon på tio minuter. Jag sitter med paddan och spelar candy crush, matar drakarna (ett annat spel) och läser dagens inlägg i de bloggar jag följer. Ibland skriver jag ett eget inlägg.

Ikväll somnade hon klockan 19. Jag sitter fortfarande kvar en timma senare.

torsdag 7 maj 2015

Påtvingad gemenskap

Jag trivs oerhört bra här i min lägenhet. En trea. Gräsmatta, sandlåda, gungställning. Syrénbuskar runt soptunnorna. I ett område där bara vi som bor i ett tiotal hus kör med bil. Trehundra (tvåhundra?) meter från förskolan. Nära T. Trevlig planlösning, inget märkvärdigt, men helt okej. Glasdörrar mellan vardagsrum och hall, fina tapeter i köket, stort förråd. Ett gammalt hus med fyra lägenheter, två på varje plan.

Sedan jag flyttade hit har jag varit på tre husvisningar. Bara på sådana som jag faktiskt har tyckt otroligt mycket om. För jag trivs väldigt bra här. Detta har blivit ett hem, mycket mer så än lägenheten jag delade med T någonsin var. Jag har sagt, och håller fast vid, att för att jag ska flytta så måste det vara perfekt (eller nästintill) eftersom jag trivs så bra där jag bor nu. Det måste vara bättre än detta.

Det jag drömmer om är minst ett rum till, gärna två. En gräsmatta som är bara min, inte för stor. Ett lättstädat hem. Sista månaden har dessa drömmar blivit starkare. Det har flyttat in en ny familj ovanpå mig och familjen som bor bredvid har tydligen utökats med en medlem under vintern. Familjen som bor ovanpå är nog en ensamstående mamma med ganska många barn. Huset är inte så bra isolerat. De springer och klampar. Det skriks och gormas (mest från grannarna) och överlag låter det mycket. Just nu är det en period då det låter mycket men det går i perioder. Jag låter också ganska mycket ibland när jag är förbannad på A.

Det som jag blir mest påverkad av är livet utanför lägenheten. I trädgården, på gräsmattan. Att det är så mycket folk. Den påtvingade gemenskapen. Den icke valda. Det har många positiva sidor, ungarna hjälps åt, att bygga i sandlådan, när de lär sig cykla. Men när grannen skickat ut sin nyss fyllda 3-åring ensam till sandlådan (gården är inte inhägnad) för att jag och A är ute och leker fast vi precis skulle gå in och jag blir stående ett tag till och gungar båda barnen och det aldrig kommer ut några andra föräldrar. Eller när det redan är sex ungar och tre föräldrar ute vid sandlådan och vi hade tänkt gå ut men jag inte orkar med det sociala, då är det inte så roligt. Då drömmer jag mig bort.

I veckan som är har jag varit på en visning och en kolonilottsvisning. Inget var rätt. Men nån dag kommer det.

onsdag 6 maj 2015

Hur synen förändrades när jag blev förälder

Jag har alltid älskat bäbisar. Det började när jag var 2 år och mamma var gravid med min syster. Jag älskade Lennart Nilssons Ett barn blir till så mycket att när S kommit till världen så fick jag boken för några mer syskon fanns inte med i mina föräldrars världsbild.

Kärleken till bäbisar fanns kvar. Jag kunde sitta i timmar med ett litet pyre i famnen. Bära, sjunga för, dansa/vagga. Min syster tyckte att barn var mycket roligare när de var fyra, så man kunde baka med dem och prata, jag förstod aldrig vad det var för roligt med det.

I gymnasiet skrev jag specialarbete om fosterutvecklingen och gjorde YO (yrkeslivsorientering, som prao) på BB. En vecka tror jag att det var. Jag fick inte vara med på någon förlossning, men jag var med på ultraljud i olika skeden av graviditeten, jag fick klämna på magar, se ctg-kurvor, vara med på höftledsundersökningar och knipövningsträning. En kväll kom jag hem så sent att mamma hann bli orolig, jag hade suttit och pratar med en nybliven mamma länge om förlossning, graviditet och livet.

När jag var drygt tjugo år arbetade jag en somnar som undersköterska på en nyföddhetsavdelning. De för tidigt födda, små, pyttiga. De stora, barnen till diabetiker. De handikappade, sjuka eller skadade. Alla dessa små som behövde extra omvårdnad och omhändertagande den första delen av livet. Jag trivdes.

Goda vänner fick barn, jag besökte på BB. Gav fotmassage till mammorna, bar och dansade i sjukhuskorridorerna.

Under alla dessa år har jag inte stött på ett enda barn som jag inte tyckt var sött, charmigt, underbart.

Sen föddes A. Underbara, fantastiska A. Hon såg ut som en kattunge. Jag njöt av hennes vindlingar i örat, över de små skrumpna tårna. Hon var så fin, så perfekt.

Tredje morgonen på BB gick jag ut i matsalen och åt. Alla andra bäbisar var så fula. Skrattretande fula. Och helt plötsligt hade min syn förändrats.

Efter det har jag aldrig riktigt kommit tillbaka till min rosaskimrande bäbisförtjusning. Jag tycker inte att alla bäbisar är fula längre, men inte heller att de är de ljuvligaste små varelser som finns på denna jord.

Jag fascinerad över vad hormonerna gjorde med mig där efter förlossningen för drygt fem år sedan. Jag hade förväntat mugg ar jag skulle återgå till mitt normala när A blev större, men icke. Sista månaden har jag dock ånyo sett bilder på en riktigt söt bäbis, så de känslorna verkar inte vara oupphörligt borta.

söndag 3 maj 2015

Första helgen i maj

A lärde sig cykla. Hon kan dock fortfarande inte stanna, och hon cyklar ganska snabbt, så jag får springa bredvid henne så jag kan ta tag i henne när hon kommer till en korsning och måste stanna. Jag måste verkligen börja träna.

Jag hittade en ny favoritbutik, mitt ute på vischan, i en gammal järnvägsstation. Kläder gjorde av bambu, ull, bomull, lin och hampa, ekologiskt. Choklad, te och leksaker.Jag måste åka tillbaka när A inte är med.

Jag vann en övernattning med helpension för två personer på spa.

A fick femtio kronor att handla för och hon valde att köpa en burk honung, skogshonung. Visserligen efter att jag sagt nej till en hel hoper andra saker, men ändå.

Jag gick och la mig innan midnatt för första gången på en evighet.

Jag grät över jobbet och chattade med en kollega som kom med goda råd. Sen åt jag glass.

Jag såg en helt fantastisk film. Pride. Brittisk feelgood om gruvstrejken på 80-talet och hur en grupp homosexuella beslutar sig för att samla in pengar för att stötta the miners och hur det mottogs i det lilla gruvsamhället. Så sevärd!

fredag 1 maj 2015

Yrkesskada

Ett evenemang för barn, jag stöter på en kollega. Vi står och småpratar. Plötsligt hör vi ljudet av sirener som närmar sig. En ambulans. Snart ser vi den. Den är troligtvis på väg mot sjukhuset, blåljus och sirener, mitt på dagen. Vi tystnar. Snart hör vi ytterligare en ambulans. Kommer från samma håll. Blåljus och sirener.
Och det är då det märks vad vi jobbar med.

-Hjärtstopp?!
-Eller trauma (trafikolycka)?

Vi lutar åt hjärtstopp. Två ambulanser. Den första tom, kör för att bana väg, samt möter upp ambulansen med den sjuke för att se till att de är en extra sjuksköterska i den.Vid hjärtstopp är det nödvändigt att vara två bak med patienten och inte ordinarie en. Dessutom saknar vi ljuden från polisbilar som vi hade förväntat oss om det hade varit trauma. Vi får se på måndag om vi hade rätt.

onsdag 29 april 2015

Jobbet

Just nu rör mycket av mina tankar jobbet. Det är mycket som händer där och som har hänt där sista året. Både sånt som alla märker och sånt som bara händer och känns inom mig. Om att ge feedback och bristen på konstruktiv kritik. Jag vill skriva om det men saknar orden. Vet inte heller riktigt hur mycket jag vill skriva om såhär till allmänt beskådande. Men jag vill ha kvar det, mina tankar och känslor. Så kanske kommer det några hemliga inlägg framöver. Som det dock i så fall är fritt att be om lösen till. Jag får se vad det landar i. Och hur det egentligen funkar med lösen.

torsdag 23 april 2015

Utveckling

A växer, både kroppsligt och mentalt. Just nu känns det som att det knakar väldigt mycket där inne, vilket kanske kan förklara de sista två månadernas tjurighet. Idag tittade jag på henne och insåg att hon ser annorlunda ut. Hon har förändrats. Kanske är det bara den diskreta solbrännan och de rosiga kinderna, men hon känns som en annan människa.

Hon har blivit klurigare. Vi går på mulle tillsammans. Förra gången kom Mulle dit. Vi hade med en termos syrensaft och hade fått med en extra mugg så jag frågade A om hon tyckte att vi skulle bjuda Mulle på satt. Istället för att bara fråga om hon (Mulle är en tjej. Det är även alla gosedjuren och alla legodjuren.) ville ha lite dricka började A fråga om hon kanske kände sig lite torr i halsen. Det tog några turer innan Mulle förstod vad A egentligen ville.

Ett annat exempel är när hon för en vecka sen frågade mig om jag är kär i någon. Nej, det är jag inte. Men har du sett någon på stan som du tycker ser bra ut då? Det framkom sen att hon vill att jag ska få en bäbis så det var därför hon frågade.

fredag 17 april 2015

Lättnad

Idag fick vi besked om att A:s röntgen såg bra ut. Jag har naturligtvis inte kollat hennes temp två gånger om dagen utan bara vid två tillfällen. 37,2 respektive 37,5. Men det känns som att det har lossnat lite. Hon är inte lika intensiv, inte lika påfrestande. Hon har haft en jobbig period sista månaderna och kanske har det lättat lite nu.

Planen framöver är att tala om för henne att röntgen såg bra ut. Att hon hade fint skelett. Och sen ska vi inte prata mer om benet i en månad. Klagar hon fortfarande sen får vi se vad vi hittar på.. Nu sista veckan har det varit otroligt mycket ont i benet, men det är ju inte konstigt, vi har pratat mycket om hennes ben också.

Annars rullar livet vidare. Det är mycket på jobbet. Vissa dagar känns det roligt, jag kan, jag är nöjd med mig och mina beslut. Andra dagar känns det som att jag har glömt bort allt jag eventuellt lärt mig någon gång. Självkänslan vad gäller min jobbkompetens är sen i höstas låg och när jag då samtidigt får ta större ansvar än jag någonsin gjort tidigare så blir det en stor krock.

fredag 10 april 2015

Läsvärt

Igenkänningen är tyvärr ganska stor. Idag, efter att jag läst artikeln, skänkte jag tjugo kronor. Skammen..

Röntgen

Vi är på röntgen idag. A sköter sig exemplariskt. Hon försöker ligga still, men det är svårt.

Det är högra benet som hon har ont i ibland. Hon har haft ont sen i höstas. Inte varje dag, men varje vecka. Mer när hon är hos T än när hon är hos mig, men jag bor tvåhundra meter från dagis. Han har en och en halv kilometers promenad. Vid några tillfällen har hon vaknat på natten och haft ont. Alltid samma ställe, precis ovanför knät och lite neråt. Sista månaden har hon dessutom haft 37,4 varje kväll. Hon har varit surare, retligare. Eller då är det jag som har varit det, ibland är det svårt att säga vem som bär skulden. Jag skyller på A eftersom hon brukar bli mer grinig när hon är på gränsen till att ha feber, men det behöver inte vara så. Jag blir orolig. Jag minns en god vän, barnläkare som för tio år sedan berättade att enda symtomet hos ett barn med leukemi kan vara oförklarlig feber. A har inte varit förkyld, jag vet inte varför hon har feber. Men hon har ju inte feber, måste jag korrigera mig själv. Jag är orolig ändå.

A skuttar, hoppar, sjunger, bråkar. Hon är som vilken femåring som helst. Hon är frisk. Jag stöter på min vän som av en slump. Jag nämner i förbigående att A haft 37,4 varje kväll två veckor i rad. Hon lugnar mig. 37,4 är ju inte feber, inte i barnläkarnas värld. Det ska vara 38,5. Nu har det gått sex veckor, gäller samma sak då? Fast ikväll hade hon bara 37,2. Sista tre veckorna har vi inte mött varje kväll. Men kanske fyra kvällar på en vecka. Jag tror att det är dags för en vecka av mätningar morgon och kväll. Fram tills vi får svar på röntgen, kanske det borde tas några prover ändå.

Idag var vi på röntgen. Först två bilder av höger ben, sedan två på vänster, för att jämföra med det normala hos A. Skelettet hos barn förändras så mycket när de växer så det är bra att ha något att jämföra med. A låg still. När sköterskan hade tagit bilderna gick hon ut och tittade att det dög. Sen kom hon in och förklarade att det räcker med bilder på vänstra benet nu, men på högra behövs det några till. Hon hjälper A att lägga sig på sidan, böj i knät, två bilder till tas. Sen är vi klara. De vet oss vänta ett tag medan hon diskuterar med läkaren huruvida bilderna duger eller om de behöver komplettera. Vi väntar. Bilderna duger. Men jag och T tittar på varandra. Vi pratar engelska. Vi känner oss inte lugna, det var något med sköterskans reaktion. Såg hon något på bilderna?

Jag vet hur det är. Många gånger då vi skickar ner en patient för lungröntgen, patienten kommer tillbaka, röntgen ringer, de måste ta kompletterande bilder. Patienten andades in för dåligt, hostade precis när bilden togs, den duger inte. Men det var något som hände där när de hade tagit två bilder på varje ben och hon trodde att det räckte med vänster men det behövdes nog ytterligare bilder på höger. Där kom oron. Jag har inte varit så orolig innan. Men där och då kom den. T reagerade också. Om hon inte såg något då kunde hon väl bara ha sagt att eftersom det är höger ben som gör ont så behövs det sidobilder också.

Jag är på akuten. Tar hand om den enda patienten efter den andra. En av dem frågar jag t.o.m.varför han överhuvudtaget kommit till akuten. De är sjuka, men vill absolut inte läggas in. Eller så är de sjuka, men jag har tankarna någon annanstans. Jag gör inte ett bra jobb. Jag gör det som absolut måste göras, men inte det som vore önskvärt om jag gjorde extra. Jag tänker på bloggaren vars blogg jag läser. Hennes son röntgades i förrgår. Det såg inte bra ut. Tumör eller infektion? Jag tänker att otäcka sjukdomar kommer alltid i skov, något som inom sjukvården är känt som Lex Duplex.

Jag vill veta nu! Efter två och en halv timme orkar jag inte längre. Jag vill göra ett bra jobb. Tankarna växer. Jag vägrar gå in i A:s journal. Så jag ringer röntgenläkaren som bedömde om det behövdes några extra bilder. Förklarar. Hon har inte hunnit titta noga än, men på snabbtitten såg det bra ut. Hon ska titta ordentligt sen. Lugnet infinner sig. Jag ringer T. Nu blir väntan uthärdlig.

torsdag 9 april 2015

Röntgen

I morgon är det dags för röntgen av A:s ben. Jag tror att hon kommer ha ett alldeles normalt skelett. Det känns skönt att få det gjort. Men självklart finns det en liten oro där djupt inne i bröstet. Tänk om det inte är bra. Tänk om det visar något. Jag undrar hur lång tid det kommer ta tills vi får svar. Ju längre tid desto bättre resultat. Och jag vet att jag har möjlighet att redan i morgon gå in och läsa svaret i röntgensystemet, men då bryter jag mot alla lagar angående patientsekretess som finns. Usch!

onsdag 8 april 2015

Förskoleklass kontra skola. Del 4

Vi fick alltså besked om att A inte kom in på någon av de tre skolor vi önskar när det gäller förskoleklass. Hon fick istället plats på den som jag ser från min ytterdörr och som vi inte vill ha henne i.

Som tur var är T inte den som ger upp. Han slåss för vår unge. Han har ringt kommunen och diskuterat möjliga lösningar. I nuläget finns inga platser på de skolor som ligger inom cykelavstånd, men kan vi tänka oss att åka buss en kvart finns det möjligheter. Det känns lite tveksamt. Visst, vi vill inte ha henne på den skola där vi får plats, men att sätta henne någon annanstans med buss som enda möjlighet för sju års skolgång med skjutsningar, logistik, klasskompisar som inte bor i närheten etc kändes inte heller så lockande. Och att bryta upp henne från kompisar och flytta henne till ett nytt socialt forum när vi helst i så fall skulle vilja flytta henne igen om några år ifall möjligheten dyker upp känns ännu sämre.

Det har dock kanske öppnat sig en liten möjlighet inför när hon börjar ettan. Skolan som står överst på vår lista ska bygga om under våren och hösten så lagom till att A börjar skolan kommer de, om de har minst tio ytterligare sökande, öppna upp en parallelletta. Och med tanke på att A var nummer tolv på reservlistan känns det inte som en omöjlighet. Så nu avvaktar vi, hon får börja förskoleklass i nära-skolan. Och i vår eller i höst tänker vi besöka den bästa skolan och prata med rektorn och hoppas att hon får börja ettan där. Hoppas!

måndag 30 mars 2015

Döden

Och A ville såklart inte gå hem från vårdcentralen idag. Så läkaren tyckte att hon kanske skulle jobba där när hon blir stor. Varpå A tittade på sköterskan och sa "Ja gärna, men då är hon död och du är jättegammal."

Oreda i tankarna

Det är mycket nu. Mycket på jobbet, mycket hemma, en trötthet som fortfarande sitter i efter början av det här året, svärfars begravning, London. A som varit hos doktorn idag och nu ska till ögonläkare, kanske glasögon, och till röntgen. Röntgen av benet, där jag hoppas och tror och hoppas att de inte kommer hitta något. Hon har dessutom haft gräns till feber i en månad och det oroar mig. Dessutom blir hon extra grinig och gnällig när hon är på gränsen temperaturmässigt och det är otroligt påfrestande.

Jag får ingen ordning på mina tankar, har ingen tid att tänka en tanke till slut, är aldrig ledig och ensam. Bloggandet blir eftersatt och jag hinner inte med mig själv, och inte med A.

Nu är lägenheten städad, jag ska diska upp en disk och då är det helt fint. I morgon är jag ledig. Jag ska rensa lite i förrådet, hitta tråden, börja laga kläder, se på tv. Förhoppningsvis tänka en tanke till slut. Då kanske bloggorken kommer tillbaka, för jag har så mycket som jag vill få ner.

måndag 23 mars 2015

Angående A och T

Jag har ändrat hur jag benämner dottern och exmaken, de heter numera A respektive T här i bloggen. Skälet är att det har alltid känts väldigt opersonligt att bara använda begreppet dottern och när jag i samband med skilsmässan började blogga allt oftare har denna känsla förstärkts. Det hela kulminerade när jag på jobbet kallade A för dottern flera gånger under kort tid och då kände jag att jag måste göra en förändring. För hon är ju en person, en alldeles ljuvlig sådan och då måste hon få vara en person även här, inte bara en dotter, dvs någon som är i relation till mig, utan en helt egen individ. Förhoppningsvis kan denna förändring resultera i att det känns lite personligare att blogga om A.

fredag 20 mars 2015

Skidsemester

Vi är på semester i Sälen, A och jag. Delar stuga med mina föräldrar. Det är intensivt, roligt, jobbigt. Så många källor till konflikter, så många källor till glädje. Det är bra, nu på femte dagen börjar vi hitta rutinerna, på söndag är det dags att åka hem. Semestern hade gärna fått vara länge.

tisdag 10 mars 2015

Fortsatt sömn under dagtid

I lördags satt jag i soffan. Barn-tv. A sprang omkring, tittade, grejade med gosedjuren. Efter en stund vaknade jag. Då hade hon varit i godisskåpet och tagit ett kinderägg.

I söndags satt jag i soffan, A kom fram till mig:
-Mamma, känner inte du dig lite trött?
-Nej.
-Jag tycker du ska sova nu!
-Det var snällt av dig A, men jag vill inte sova, jag är inte trött!
-Men jag vill att du ska sova nu...

Kanske dags att byta plats på godiset.

Kanske dags att börja sova mer på nätterna..

måndag 9 mars 2015

110?

A växer. Sist vi var på bvc mätte hon 113 cm. Jag har för mycket kläder i hennes garderob, har inte rensat på nästan ett år, kläderna väller över, det är ett hopplöst företag att försöka få någon ordning.

Nu ska här rensas. Om en månad är det en stor loppis här i stan. Barnsaker. Vi har fått utrymme att sälja, jag och T (exet). Framförallt gör jag fick rensningen för att få koll på hur mycket jag egentligen har i A:s garderob och förråd av kommande storlekar, så jag vet var behovet finns, om det finns.

Jag låter allt i 110/116 vara kvar. 110 lägger jag åt sidan, det mesta funkar antagligen men det måste provas. Det får göras nästa gång hon kommer hit.

Vissa av byxorna i 110 ser så stora ut, de har så långa, långa ben. Är hon verkligen så stor, redan? Min lilla, som kiknade av skratt när jag i morse pussade henne på magen så hon vaknade! Äsch, byxorna är säkert felmärkta!

söndag 8 mars 2015

Dagis och genus

Det här med genuskunskap på dotterns förskola.. Det klaffar inte riktigt. Sista halvåret har de i varje fall själva börjat inse att det är ett problem, men lösningen är än så länge enbart att ha lånat lite böcker från Olika förlag på biblioteket.

Sista veckan har A (dottern) vid flera tillfällen själv tagit upp saker som händer på dagis.

Kommentarer i stil med:

"Pojkar är coola"

"Det finns inga pojkar på mitt dagis som gillar rosa!"

Det som stör mig mest med hennes uttalanden är att hon klumpar ihop kamraterna baserat på kön när hon beskriver dem. För frågar jag vidare kommer det fram att hon tycker att tjejer är coola och hon tycker inte själv att rosa är en tjejfärg men hon blev förvånad (eller snarare glatt överraskad) när hon såg en man (Leif Mannerström) på tv med rosa skjorta för hon trodde inte att killar gillar rosa baserat på hur de på hennes förskola tycker.

Men det stör mig, och det gör ont i magen på mig, för jag känner att jag inte räcker till. Att jag inte hinner ge henne allt det som jag vill ge henne när hon växer upp. Än så länge kan jag påverka henne, men det känns som att tiden rinner ut. Och i höst börjar hon på den uslaste förskoleklassen i stan för pedagogerna där har betydligt värre problem att tampas med än genus.

måndag 23 februari 2015

Förskoleklass, del tre av hundra?

Idag fick vi besked om förskoleklass. Det visade sig att ingen av de tre skolor vi valt hade utrymme att ta emot några ytterligare barn än de som fanns i deras upptagningsområde. Så vi får hålla till godo med den som hon hör till geografiskt, dvs den vi absolut inte vill ha henne i. Det känns som att det kommer bli en följetong det här..

söndag 22 februari 2015

Fortsättning följer

Tydligen tyckte den där lilla gosungen som jag har att leken igår (där jag sov) var så himla rolig så när jag i förmiddags råkade säga något om att jag var trött så tog hon mig i handen, ledde mig till sin säng och sa till mig på skarpen att nu var jag hennes bäbis och hon var mamman. Nu skulle jag sova för jag var trött. Först var jag dock tvungen att sätta på Emil på cd-spelaren (måste verkligen komma ihåg att tacka mina föräldrar ordentligt för den julklappen) och sen fick jag säga till henne om jag behövde något.

Så jag sov i två timmar (gick upp och startade om cd-skivan någonstans i mitten) och vaknade av att hon glatt förkunnade att nu var polkagrisstängerna slut...

lördag 21 februari 2015

Tröttheten

Idag slog den plötsligt till, den enorma tröttheten. Jag läste bok för dottern och helt plötsligt var det enda jag kunde tänka på sömn. Dottern började prata om lego och jag insåg att det finns ingen möjlighet att jag tar mig igenom den här dagen utan att få sova. Klockan var 14, möjligtvis 15..

Så. Jag tog till den där julklappen (cd-spelaren) som dottern fick. Satte på Ronja Rövardotter och lade mig att vila i hennes säng (som är för kort för mig). Hon var så nöjd. Jag var hennes bäbis. Hon kom med vatten, godis och gosedjur till mig. Ibland fick jag höra att jag snarkade.. Helt plötsligt var klockan efter 19. Då brukar hon lägga sig. Istället blev det middag, tv-mys och mer Astrid Lindgren som godnattsaga och på tok för sen läggning för gullungen..

Och jag känner mig inte jättepigg, men inser att jag borde diska och kanske äta lite glass..

tisdag 17 februari 2015

En godis

Jag är med i hyresgästföreningen. Det innebär bland annat att jag får deras tidning Hem & Hyra. Den brukar jag ha liggande på toa som lektyr tills den slängs.

I det nu aktuella numret är det en artikel i lokaldelen om en säljare som arbetar i en butik för sexleksaker. Hon har homepartyn. På en av bilderna står hon med en dildo i handen. (Här hade jag egentligen tagit ett foto av bilden och bifogat men sen slog det mig att det är säkert massa copyright och sånt som jag inte kan ett dugg om, så tyvärr får ni inte se bilden.)

Dottern fascineras av bilden. Hon funderar vad tusan det är den där människan håller i handen. Det kanske är en leksak? Eller kanske en krok? Slutligen kommer hon på det, det är en godis! För den har en färgglad prick precis där säljaren håller i den.

Jag orkar inte ens börja tänka på hur jag ska förklara så jag instämmer glatt!

måndag 16 februari 2015

Njutbart

Jag gör pasta.

Färsk pasta med ädelost, päron, balsamico, rucola och valnötter.

Ett stort glas rödvin.

Jag ser Liv Strömqvist tänker på dig.
(som finns på play några timmar till)

Det är måndag och jag njuter!

lördag 14 februari 2015

Dog

Insåg att jag bör nog förtydliga.

Dog och dog.. Han fick hjärtstopp. Så han dog. För han kom ju inte igång igen. Men känslan i bussen var ändå otroligt lugn, så jag vet inte hur mycket de andra förstod. Att döma av kommentarerna jag fick efteråt var det nog många som inte förstod. Men som sagt, jag återkommer.

torsdag 12 februari 2015

London

Vi har hunnit med att vara i London också.

London var som alltid fantastiskt.

Vi var ostrukturerade. Hade pga post-jul-trötthet följt av svärfars begravning inte orkat/hunnit planera vad vi ville prioritera att se/göra i London och därmed planerades det en dag i taget på plats. Vilket inte är det optimala för två så ostrukturerade själar som vi.

Mycket museum. Jag älskade Natural history museum, hade kunnat hänga där hela veckan. Vi hann även med British museum, Victoria and Albert childhood museum, Disney store med stor Frost-avdelning, åka London-buss, den underbara lekparken i Hyde Park, Hamleys, båttur och Brick Lane. Tyvärr blev det inte så mycket shopping som vi hade önskat, om man bortser från shopping associerad med dottern.

Det var bra. Nu är jag tämligen mätt på allt som har med umgänge med exmaken att göra men konstigt vore det väl annars.

Det som också stannar kvar i minnet från London är resorna till och från. På vägen dit strul med exmakens pass, vi fick fixa ett akut-pass, vilket orsakade en del stress. På vägen hem mer kaosartat då en av flygbussens passagerare plötsligt dog. Det kommer nog ett inlägg om det framöver, men jag tror det måste landa lite till först.

onsdag 4 februari 2015

Glad - spoiler gårdagens Masterchef

Jag ser på gårdagens masterchef. Avsnittet där Rachel får en chans att tävla om immunitet. Hon har roligt när hon lagar mat, hon gör det bra, men det funkar inte. På slutet ber de mästaren kommentera hennes matlagning "du som har sett henne arbeta hela dagen, har du någon kommentar?". Kommentaren blir att hon har varit så glad, att hon har lett hela dagen, hon ler även nu. Och jag ser på leendet, som känns ledset. Ett leende för att skydda sig själv. Att inte erkänna sorgen och besvikelsen över att hon inte lyckades. (Ja, jag vet att de klipper massor, det kanske bara är jag som inbillar mig.)

Jag tänker på min gymnasietid. På hur jag alltid var glad. Hur jag fick höra det av lärarna. "Här kommer glada Lisa", "Vad härligt att se dig Lisa, du är alltid så glad". Jag var inte Lisa, jag var Glada Lisa. Jag kände mig tvingad att leva upp till den bilden. Jag minns en dag då jag inte var glad. Jag var inte ledsen, det var en helt vanlig dag, men jag var inte glad. Så många kommentarer jag fick.  Något måste vara fel. Lisa är inte glad. Därefter var jag Glada Lisa. Hemma var jag arg, ledsen, smällde i dörrar. Men inte i skolan.

Jag är fortfarande Glada Lisa. Självklart inte lika utpräglat som då, men.. Hon har varit en del av min identitet så länge att jag inte riktigt vet hur jag ska få bort henne. Hon finns med mig jämt. Samtidigt är det bara några år (två-tre) som jag faktiskt tänkt att det vore nyttigt för mig att bli av med henne. Jag blir oerhört glad (!) de gånger någon beskriver mig med ett annat adjektiv än just det. Jag har långa samtal med dottern om att det är viktigt att vara som man är, som man känner. För några år sedan (ett-två?) hade hon en period då hon ansåg att det var viktigt att vara glad som motsats till arg/besviken/ledsen. Det var nog i anslutning till skilsmässan och det var känsligt om jag inte var glad. "Var glad mamma, var glad". Då började våra samtal. Nu var det längesedan de behövdes.

Jag har svårt att på jobbet vara något annat än glad. Skämtar, kommer med rappa kommentarer, menade att få andra att skratta, pajas, fast utan att ta alltför mycket plats. Jag sitter gärna tyst, men en kommentar då och då. Jag övar mig på att vara seriösare. Men vad svårt det är att byta roll. Den är ju ett skydd, ett skal. Som döljer den riktiga Lisa.

Det här året, sedan skilsmässan gick igenom och vi flyttade isär har jag fått öva mig mycket. Jag har svårt att släppa garden när jag är med mina kollegor, men när jag är med andra yrkeskategorier går det lättare. Mina kollegor skiljer sig inte. De är gifta i sjuttio år ungefär. Men i de andra yrkeskategorierna är det vanligare med skilsmässor. Då är det också lättare att prata om det svåra med en skilsmässa. Om saknaden efter någon (men oftast är jag nöjd att vara själv), om den där balansen jag söker, om besvikelsen över att det inte blev som jag har önskat/tänkt. Om jag pratar om det med mina kollegor är jag rädd att de ska tro att jag ångrar mig (vilket jag inte gör) men med de andra har jag inga sådana rädslor. Samtidigt tror jag att även för måste jag våga. Mina kollegor kan nog förstå mer än vad jag vågat berätta. Jag måste våga lite. Både för vänskapen skull och för min. Och för arbetets. Jag vill inte vara Glada Lisa hela livet. Jag vill vara Lisa. Som faktiskt är allvarlig också, och som tillåts vara det!