onsdag 29 april 2015

Jobbet

Just nu rör mycket av mina tankar jobbet. Det är mycket som händer där och som har hänt där sista året. Både sånt som alla märker och sånt som bara händer och känns inom mig. Om att ge feedback och bristen på konstruktiv kritik. Jag vill skriva om det men saknar orden. Vet inte heller riktigt hur mycket jag vill skriva om såhär till allmänt beskådande. Men jag vill ha kvar det, mina tankar och känslor. Så kanske kommer det några hemliga inlägg framöver. Som det dock i så fall är fritt att be om lösen till. Jag får se vad det landar i. Och hur det egentligen funkar med lösen.

torsdag 23 april 2015

Utveckling

A växer, både kroppsligt och mentalt. Just nu känns det som att det knakar väldigt mycket där inne, vilket kanske kan förklara de sista två månadernas tjurighet. Idag tittade jag på henne och insåg att hon ser annorlunda ut. Hon har förändrats. Kanske är det bara den diskreta solbrännan och de rosiga kinderna, men hon känns som en annan människa.

Hon har blivit klurigare. Vi går på mulle tillsammans. Förra gången kom Mulle dit. Vi hade med en termos syrensaft och hade fått med en extra mugg så jag frågade A om hon tyckte att vi skulle bjuda Mulle på satt. Istället för att bara fråga om hon (Mulle är en tjej. Det är även alla gosedjuren och alla legodjuren.) ville ha lite dricka började A fråga om hon kanske kände sig lite torr i halsen. Det tog några turer innan Mulle förstod vad A egentligen ville.

Ett annat exempel är när hon för en vecka sen frågade mig om jag är kär i någon. Nej, det är jag inte. Men har du sett någon på stan som du tycker ser bra ut då? Det framkom sen att hon vill att jag ska få en bäbis så det var därför hon frågade.

fredag 17 april 2015

Lättnad

Idag fick vi besked om att A:s röntgen såg bra ut. Jag har naturligtvis inte kollat hennes temp två gånger om dagen utan bara vid två tillfällen. 37,2 respektive 37,5. Men det känns som att det har lossnat lite. Hon är inte lika intensiv, inte lika påfrestande. Hon har haft en jobbig period sista månaderna och kanske har det lättat lite nu.

Planen framöver är att tala om för henne att röntgen såg bra ut. Att hon hade fint skelett. Och sen ska vi inte prata mer om benet i en månad. Klagar hon fortfarande sen får vi se vad vi hittar på.. Nu sista veckan har det varit otroligt mycket ont i benet, men det är ju inte konstigt, vi har pratat mycket om hennes ben också.

Annars rullar livet vidare. Det är mycket på jobbet. Vissa dagar känns det roligt, jag kan, jag är nöjd med mig och mina beslut. Andra dagar känns det som att jag har glömt bort allt jag eventuellt lärt mig någon gång. Självkänslan vad gäller min jobbkompetens är sen i höstas låg och när jag då samtidigt får ta större ansvar än jag någonsin gjort tidigare så blir det en stor krock.

fredag 10 april 2015

Läsvärt

Igenkänningen är tyvärr ganska stor. Idag, efter att jag läst artikeln, skänkte jag tjugo kronor. Skammen..

Röntgen

Vi är på röntgen idag. A sköter sig exemplariskt. Hon försöker ligga still, men det är svårt.

Det är högra benet som hon har ont i ibland. Hon har haft ont sen i höstas. Inte varje dag, men varje vecka. Mer när hon är hos T än när hon är hos mig, men jag bor tvåhundra meter från dagis. Han har en och en halv kilometers promenad. Vid några tillfällen har hon vaknat på natten och haft ont. Alltid samma ställe, precis ovanför knät och lite neråt. Sista månaden har hon dessutom haft 37,4 varje kväll. Hon har varit surare, retligare. Eller då är det jag som har varit det, ibland är det svårt att säga vem som bär skulden. Jag skyller på A eftersom hon brukar bli mer grinig när hon är på gränsen till att ha feber, men det behöver inte vara så. Jag blir orolig. Jag minns en god vän, barnläkare som för tio år sedan berättade att enda symtomet hos ett barn med leukemi kan vara oförklarlig feber. A har inte varit förkyld, jag vet inte varför hon har feber. Men hon har ju inte feber, måste jag korrigera mig själv. Jag är orolig ändå.

A skuttar, hoppar, sjunger, bråkar. Hon är som vilken femåring som helst. Hon är frisk. Jag stöter på min vän som av en slump. Jag nämner i förbigående att A haft 37,4 varje kväll två veckor i rad. Hon lugnar mig. 37,4 är ju inte feber, inte i barnläkarnas värld. Det ska vara 38,5. Nu har det gått sex veckor, gäller samma sak då? Fast ikväll hade hon bara 37,2. Sista tre veckorna har vi inte mött varje kväll. Men kanske fyra kvällar på en vecka. Jag tror att det är dags för en vecka av mätningar morgon och kväll. Fram tills vi får svar på röntgen, kanske det borde tas några prover ändå.

Idag var vi på röntgen. Först två bilder av höger ben, sedan två på vänster, för att jämföra med det normala hos A. Skelettet hos barn förändras så mycket när de växer så det är bra att ha något att jämföra med. A låg still. När sköterskan hade tagit bilderna gick hon ut och tittade att det dög. Sen kom hon in och förklarade att det räcker med bilder på vänstra benet nu, men på högra behövs det några till. Hon hjälper A att lägga sig på sidan, böj i knät, två bilder till tas. Sen är vi klara. De vet oss vänta ett tag medan hon diskuterar med läkaren huruvida bilderna duger eller om de behöver komplettera. Vi väntar. Bilderna duger. Men jag och T tittar på varandra. Vi pratar engelska. Vi känner oss inte lugna, det var något med sköterskans reaktion. Såg hon något på bilderna?

Jag vet hur det är. Många gånger då vi skickar ner en patient för lungröntgen, patienten kommer tillbaka, röntgen ringer, de måste ta kompletterande bilder. Patienten andades in för dåligt, hostade precis när bilden togs, den duger inte. Men det var något som hände där när de hade tagit två bilder på varje ben och hon trodde att det räckte med vänster men det behövdes nog ytterligare bilder på höger. Där kom oron. Jag har inte varit så orolig innan. Men där och då kom den. T reagerade också. Om hon inte såg något då kunde hon väl bara ha sagt att eftersom det är höger ben som gör ont så behövs det sidobilder också.

Jag är på akuten. Tar hand om den enda patienten efter den andra. En av dem frågar jag t.o.m.varför han överhuvudtaget kommit till akuten. De är sjuka, men vill absolut inte läggas in. Eller så är de sjuka, men jag har tankarna någon annanstans. Jag gör inte ett bra jobb. Jag gör det som absolut måste göras, men inte det som vore önskvärt om jag gjorde extra. Jag tänker på bloggaren vars blogg jag läser. Hennes son röntgades i förrgår. Det såg inte bra ut. Tumör eller infektion? Jag tänker att otäcka sjukdomar kommer alltid i skov, något som inom sjukvården är känt som Lex Duplex.

Jag vill veta nu! Efter två och en halv timme orkar jag inte längre. Jag vill göra ett bra jobb. Tankarna växer. Jag vägrar gå in i A:s journal. Så jag ringer röntgenläkaren som bedömde om det behövdes några extra bilder. Förklarar. Hon har inte hunnit titta noga än, men på snabbtitten såg det bra ut. Hon ska titta ordentligt sen. Lugnet infinner sig. Jag ringer T. Nu blir väntan uthärdlig.

torsdag 9 april 2015

Röntgen

I morgon är det dags för röntgen av A:s ben. Jag tror att hon kommer ha ett alldeles normalt skelett. Det känns skönt att få det gjort. Men självklart finns det en liten oro där djupt inne i bröstet. Tänk om det inte är bra. Tänk om det visar något. Jag undrar hur lång tid det kommer ta tills vi får svar. Ju längre tid desto bättre resultat. Och jag vet att jag har möjlighet att redan i morgon gå in och läsa svaret i röntgensystemet, men då bryter jag mot alla lagar angående patientsekretess som finns. Usch!

onsdag 8 april 2015

Förskoleklass kontra skola. Del 4

Vi fick alltså besked om att A inte kom in på någon av de tre skolor vi önskar när det gäller förskoleklass. Hon fick istället plats på den som jag ser från min ytterdörr och som vi inte vill ha henne i.

Som tur var är T inte den som ger upp. Han slåss för vår unge. Han har ringt kommunen och diskuterat möjliga lösningar. I nuläget finns inga platser på de skolor som ligger inom cykelavstånd, men kan vi tänka oss att åka buss en kvart finns det möjligheter. Det känns lite tveksamt. Visst, vi vill inte ha henne på den skola där vi får plats, men att sätta henne någon annanstans med buss som enda möjlighet för sju års skolgång med skjutsningar, logistik, klasskompisar som inte bor i närheten etc kändes inte heller så lockande. Och att bryta upp henne från kompisar och flytta henne till ett nytt socialt forum när vi helst i så fall skulle vilja flytta henne igen om några år ifall möjligheten dyker upp känns ännu sämre.

Det har dock kanske öppnat sig en liten möjlighet inför när hon börjar ettan. Skolan som står överst på vår lista ska bygga om under våren och hösten så lagom till att A börjar skolan kommer de, om de har minst tio ytterligare sökande, öppna upp en parallelletta. Och med tanke på att A var nummer tolv på reservlistan känns det inte som en omöjlighet. Så nu avvaktar vi, hon får börja förskoleklass i nära-skolan. Och i vår eller i höst tänker vi besöka den bästa skolan och prata med rektorn och hoppas att hon får börja ettan där. Hoppas!