tisdag 23 september 2014

Vem äger sanningen?

Jag har alltid haft svårt att be om ursäkt, att säga förlåt. Enligt honom. Jag håller med, men samtidigt är det inte så enkelt. Enligt mig har han "aldrig" erkänt att han kan göra något fel över huvud taget och då ber ju inte heller han om ursäkt. Men så ser ju naturligtvis inte han på saken.

Åren i familjerådgivning var jobbiga. Han; väldigt anklagande, hade orden, formuleringarna. Jag; konflikträdd, ville helst inte prata om något jobbigt, hade svårt att ta upp de problem jag såg i vår relation. Detta medförde att det var hans beskrivning av relationen som var den sanna, för jag hade ingen beskrivning, jag ville helst bara gömma mig.

De gånger jag försökte beskriva, berätta så blev reaktionen "men det är ju bara för att du.." eller "ska du säga" fast självklart mer nyanserat, han är som sagt bra på att prata.

För mig har det varit ett problem. Har man hört en version av sanningen tillräckligt många gånger börjar man tro på den. Efter ännu fler gånger blir det den enda sanningen. Men alla andra aspekter, delar finns ju också där. De försöker jag fånga för bilden av att det bara var hos mig felen låg stämmer inte. Egentligen är det inte så viktigt nu, nu funkar det oftast bra, även om det finns undantag och just nu är det aktuellt, men det är viktigt för att om jag inte försöker fånga upp hur det egentligen var nu så kommer jag inte minnas det när dottern frågar om fem eller femton år. Och det är viktigt att hon får en nyanserad bild den dagen hon vill veta.

Hittills har hon inte helt nöjt sig med att vi inte älskar varandra längre, att kärleken tog slut, att vi tycker om varandra fortfarande och är vänner. Hon undrar varför vi inte älskar varandra längre. I början av året frågade hon mig varje dag om varför vi inte älskade varandra längre, om varför kärleken tog slut. Hon vet att vi bråkade mycket när hon var liten och innan hon föddes. Jag har berättat att vi bråkade och det blev inte bättre och då orkade vi inte tycka lika mycket om varandra längre. Och när jag inte tyckte lika mycket om honom längre var det inte lika viktigt att prata med honom om det som var viktigt för mig. Och när det inte var lika viktigt att prata blev det inte heller så viktigt att lyssna och då gick tiden och vi pratade mindre och mindre. Vi bråkade mindre och mindre också men det var inte för att det blev bättre utan för att vi inte orkade.

Men hon har ännu inte frågat om vad vi bråkade, om hur det började och det är där jag måste minnas/tänka så att inte hans sanning fortsätter vara den enda sanningen. Han har aldrig tidigare riktigt sett sin roll i det och det kommer bli svårt den dagen hon börjar fråga om de sakerna.

Våra sanningar av vad som hände är diametralt olika. Eller de var det i varje fall. Nu kanske det har ändrats men det är ärligt talat inte något som jag i nuläget är det minsta intresserad av att diskutera med honom. Jag tror att vi bara skulle hamna i gamla diskussionsmönster och de mår jag inte bra av.

Så jag tänker och försöker formulera mig för mig själv och för dottern i en framtid. Det kommer säkert bli lite upprepningar här i bloggen av och till, men det är mycket jag behöver sätta ord på, vrida och vända på den verklighet som var innan den blir alltför avlägsen.

3 kommentarer:

  1. Vilket jättefint inlägg. Jag som är den med tillgång till alla orden i min relation fick ett annat perspektiv på det här med diskussioner. Nu har jag och Ulf det bra men ändå. Ändå. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv för kommentaren. Det är lustigt att de gånger jag tycker att jag skriver dystra inlägg så är det alltid någon som tycker att de är fina och tillför något bra. Det är väldigt givande att få sådana kommentarer.

      Radera
  2. Oj vad jag känner igen mig. Som en spark med tillhörande klump i magen när jag läser. Alla "om du bara kunde.." Eller "Om du bara vore.." Eller "fast det går inte att förstå dig när du tänker/känner/agerar så" som är den sanning som på något vis även blivit min. För att jag inte hade orden, jag hade bara känslorna. Och rädslan för konflikt och att misslyckas. Läser ditt inlägg och inser att jag också måste hitta min sanning. För min skull. För barnens skull. Tack.

    SvaraRadera