det är FÖR mycket nu

Usch.

Denna veckan har varit vidrig.

Jag jobbar över varje dag.

När jag kommer hem försöker jag äta, sen sitter jag och stirrar in i väggen utan att göra något. Sen går jag och lägger mig och vrider och vänder mig i sängen utan att kunna sova. Och gråter av trötthet, ilska och frustration. Av att känna mig förorättad. Inatt somnade jag efter 03, tror jag, jag minns inte ens längre.

När jag jobbar så glömmer jag saker, Det faller mellan stolarna, jag minns inte viktiga saker som ska göras.

Den här veckan var tänkt att vara en slags pröva-på-vecka för att se om jag är redo för nästa karriärsteg på jobbet. I den där karriären som jag inte känner mig bekväm med. Efter den här veckan känner jag att NEJ, aldrig i livet. Tyvärr tror jag inte att jag har möjlighet att välja, egentligen. Och jag vet inte vad jag vill, jag är för trött för att formulera mig. Men om jag väntar på att formulera mig, tills denna vecka är överstånden finns risken att jag glömt hur jobbigt det var/är.

Nej, inget har gått fel. Det har nog gått så bra det kan gå, det är för mycket på jobbet nu helt enkelt. Men att jag som relativt oerfaren ska stå där mitt i detta en vecka då de tär fullständigt kaos, då inte bara jag är helt slut och trött och missar saker. Att ha den här veckan som någon slags bedömningsgrund. Jag vet inte hur jag ska tänka.

Inget har gått fel, ingen har dött. Nästan alla mår bättre och vissa patienter har faktiskt fått åka hem i klart bättre skick. De som inte mår bättre har vi en plan för och vi har hittat orsaken till att de inte blir bättre.

Men jag är inte nöjd med min prestation. Jag hinner inte andas, jag hinner inte tänka. Idag satt jag innan lunch och försökte tänka ut vad som var prioriterat och måste göras på en gång. När jag nått io punkter insåg jag att jag måste börja beta av listan på den halvtimme jag hade på mig innan jag hade två möten inplanerade. Så av de där tio prioriterade vilka två var rimligt att hinna med? Jag hann en. Av de tio prioriterade saker är tre eller fyra saker fortfarande ogjorda och risken är stor att det fanns mer viktiga saker som jag inte ens har tänkt på. Sedan innan lunch har jag haft huvudvärk, tårarna brännande i ögonlocken. Jag orkar inte tänka.

Hemma orkar jag inte städa, inte se på tv, jag orkar inte med ljudet, inte läsa bok. Inte sova. Inte äta.

Nedräkningen till helgen pågår intensivt.

Nu ska jag hem från jobbet, stämplade ut för en knapp halvtimme sen men har inte orkat sätta mig i bilen, köra via affären, köpa ostkaka eller piroger, eller något annat. Hem, äta, sova.

Men antagligen ligger jag där i sängen kl 03 och har fortfarande inte somnat.