tisdag 30 december 2014

Jobbig jul

Jag hade en bra jul. Hemma hos mamma och pappa, i mitt föräldrahem. Syster med blivande make och barn. Vi åt god mat, öppnade paket, kikade efter tomten, såg på Kalle Anka och Karl Bertil Jonsson. Var väldigt nöjd med Henrik Dorsins uttalande att tanken/andan från Karl Bertil Jonsson; att ge till de hemlösa, den är särskilt viktig idag i vår tid.

Men det var en jobbig jul. Jag hade inte förstått hur jobbigt det skulle vara att inte ha min älskade unge hos mig. Det här året har jag varit borta från henne mycket. Exmaken har haft henne mer än vad jag har, även om vi försöker dela på tiden med henne så jämlikt och rättvist det bara går. Jag har varit på kurs, fem veckor totalt. Jag har jobbat natt, kväll och helg. Men vi har försökt fördela, vi har försökt göra det bra för henne och för oss. Om det har varit en vecka när jag har jobbat natt så har jag åkt dit på middag en av kvällarna då jag inte jobbat. Vi har pusslat och det har funkat bra. De har varit norrut och ofta har jag jobbat då, det har varit jobbigt, men det har gått. Ibland har det varit skönt, jag har hunnit städa ikapp, hunnit ha en lugn stund, andas, slötitta på tv, ta ett bad, allt sånt som jag har svårt att hinna med när livet rusar på i hög fart.

Julen var jobbig, och jag var inte beredd. Jag trodde att det skulle bli ungefär som att vara borta från henne vanligdags. Men det var det inte. Julafton gick bra. Jag skypade med henne, Hon sprang runt och visade alla släktingar där uppe, jag sprang runt och visade alla släktingar här nere. Men julaftons kväll när jag lagt mig och juldagens morgon när jag precis vaknade gick inte bra. Tårarna droppade och jag längtade, saknade. Jag insåg att jag klarade inte att tänka på henne för så fort jag gjorde det började tårarna droppa. Hela tiden. Och att inte tänka på henne var svårt, att stänga av, tränga bort de känslorna. Men det gick inte. Jag åt frukost med de andra, hon dök upp i huvudet hela tiden. En tår på min kind. Jag sprang och snöt mig. Då frågade syster om jag hade hört något mer från gullungen. Jag fick snyta mig igen. Det kändes som att jag sprang och snöt mig hela tiden, men det var bara två gånger. När jag kom tillbaka tittade mamma på mig, sådär speciellt som bara hon gör. Efter frukosten fick jag en kram.

Hon är fortfarande borta, jag längtar. Men saknaden är inte lika intensivt jobbig nu längre. Jag är inte ledig, fyller tillvaron med på tok för mycket jobb, var bara ledig två dagar över julen. Och julen är äntligen över, det underlättar också längtan. Men den finns där hela tiden och jag vill ha henne här nu.

3 kommentarer:

  1. Åh, förstår dig..! Hoppas hon kommer hem igen snart!

    SvaraRadera
  2. Du och jag verkar lite lika. Typ bita ihop och köra. Men ibland kommer det ifatt en och allt liksom trillar ihop. Stor kram!

    SvaraRadera
  3. Tack Johanna och Jenny! Det jobbiga var nog mycket att jag inte alls var beredd på att det skulle kännas så, och att jag känner mig lite dum för att jag inte hade förstått det innan.. Samtidigt var jag inte heller beredd på hur snabbt allt skulle kännas som vanligt igen när hon äntligen kom hem.

    SvaraRadera