Planen som fallerade

Detta är första julen på skilda håll för mig och dottern. De skulle fira norrut, långt bort, jag skulle jobba. Jobba mycket, mycket. Så att jag nästa år kan vara långledig utan dåligt samvete. Jag hade gjort upp en bra plan. Tagit ledig innan de skulle åka så att jag och dottern skulle mysa, även efter att de kommer hem för samma sak. Glad att jag har ett jobb där jag har möjlighet att justera arbetstiderna.

Jag är på fest, skämtar, blir skämtad med. Rodnar, skrattar. Är lycklig. Pratar skit, säger saker jag ångrar, men med trygga kända personer som vet och förstår. Vi har barnkalas för dottern, vi pysslar med alla hennes kompisar, ljudvolymen är hemsk, det börjar ringa i mitt ena öra, som tur är slutar det efter en stund.

Då ringer de från norr. Svärfar är inlagd. På det sjukhus som hittills har felbehandlat honom på så många sätt, de som har vägrat honom vård hela hösten under vilken han blivit allt sämre. Nu är han dålig. De vet inte av vad. De gör det ena felet efter det andra, å ena sidan säger de att han är döende, samtidigt skickar de honom runt på sjukhuset för massa bedömningar. Ingen av oss förstår hur de tänker, antagligen vill de mest kompensera för den tidigare uteblivna vården, men vi vet inte vad vi ska tro. Långa, många samtal.

Efter någon dag kommer beskedet. Svärfar är döende. Det handlar om timmar, kanske dagar. Exmaken packar, bokar ny biljett. Jag fick en dag med dottern. En dag som var full av gråt. Hon vill inte lämna mig. Den fina planeringen fallerade. Det fanns inget alternativ, inget val. Det är först nu hon verkligen inser att jag inte ska vara med i jul. Det fanns inget val. Men nu sitter jag här och tänker på knappt tre veckor utan dottern.

De hann upp, svärfar hänger i. Varannan dag är bättre, varannan sämre. Läkarna bråkar angående om de ska behandla honom eller inte, det redan tidigare dåliga förtroendet för sjukhuset brister alltmer. Jag läser godnattsaga på Skype, saknar, längtar, tröstar. Hon vill inte vara från mig på jul, inte hela julen. Dottern säger nästan beklagande att farfar fortfarande lever. Alla beslut man tvingas fatta.  Hur ska man förklara? Tryggheten  i vetskapen att hon inte hade velat vara utan sin pappa heller, i att hon har det bra. Men saknaden! Tur att jag jobbar så mycket i år!