Gamla vanor

Varje sommar läser man vid minst ett tillfälle om en förälder som lämnat sitt barn i bilen varpå barnet avlidit av värmen. Det brukar bli ramaskri. Man hänger ut föräldern, föräldern som aldrig borde fått ha barn, för hur kan en förälder bete sig på ett sånt sätt mot sitt barn. I vissa av fallen kan jag förstå ramaskrien. De där som fullt medvetet lämnar barnet i bilen för de ska bara... Men i vissa av fallen kan jag så lätt se mig själv i dessa stackars föräldrars skor.

Det var en period för några år sedan då jag nästan aldrig lämnade dottern på förskolan. Jag hade konstiga scheman, pendlade till jobb i annan stad, hade långa dagar, dåvarande maken fick ta hand om allt det praktiska hemmavid. Men så var det någon dag då jag av någon anledning hade normala tider. Jag skulle lämna dottern på dagis. Men eftersom jag veckorna innan oftast tagit bilen direkt till jobbet utan att passera förskolan så gick det som på automat den där morgonen också. Jag hann nästan ut på stora vägen, bort från staden innan jag kom på att jag hade dottern i baksätet. Så det blev ett varv i rondellen och så tillbaka mot förskolan.

Det där med vanor.. Första tiden efter skilsmässan åkte jag några gånger nästan ända hem till exmaken som bodde kvar i vår tidigare gemensamma lägenhet innan jag kom på att jag körde fel. Gamla vanor sitter hårt..

Nu har vi tillbringat helgen tillsammans. Begravning av svärfar. Vi har bott hos svärmor, vi har åkt spark och pulka, vi har byggt snölyktor. Vi har eldat i öppna spisen och mitt i sorgen skrattat, pratat minnen. De sista åren var vi inte fysiska med varandra. Inte alls. En kram om den ena eller andre var trött eller behövde styrka. En puss vid gemensam glädje över något roligt, underbart och fantastiskt som dottern gjorde. Det blev vårt sätt att dela glädjen över henne, en puss. Den gamla vanan är också svår att bryta. Eller.. Nej, naturligtvis är den bruten, sedan ett och ett halvt år, men jag känner fortfarande att när han är i närheten och hon gör något fullständigt makalöst, då ligger den där pussen väldigt nära ytan.

Då är det också skönt att när vi umgås så intensivt som vi gjort den här helgen, då förstärks också allt det negativa som var oss. Alla diskussionerna där ingen av oss nådde fram till varandra, han som alltid ville få sista ordet, som sa att det är ingen idé att vi fortsätter prata om det här, men som aldrig själv kunde släppa tråden. Han som inte lyssnade, jag som inte heller lyssnade för han gjorde det ju inte... Kort sagt, alla våra negativa sidor som vi förstärker hos varandra.

Jag önskar dock att just den där gamla vanan kunde suddas ut ytterligare. Men när känslan av gemensam glädje är stark, då hänger den där pussen i luften, men där får den fortsätta hänga!