tisdag 3 februari 2015

Förskoleklass

Min lilla älskling ska börja förskoleklass till hösten. Det känns läskigt och stort. Jag vill att hon ska vara liten alltid, vilja sova i min säng, krypa intill, nära, nära. Jag vill att hon ska utvecklas, ta stora steg, fortsätta vara så himla häftig, så tuff. Hon kommer alltid vara min bäbis. Hon kommer en dag vara min vuxna dotter, kanske själv ha barn, förhoppningsvis ha ett liv som hon är lycklig med. Hon kommer vara min bäbis! Det känns läskigt och stort.

Igår var det dags att välja förskoleklass. Och som vi har funderat. Det var inte lätt. Jag bor hundra meter från skolan som hon automatiskt tillhör. Jag ser den från min ytterdörr. Alla barnen på hennes förskola kommer hamna där ifall deras föräldrar inte väljer något annat. Skolan har elever med olika kulturell bakgrund, något som jag tyckt varit en stor fördel på hennes förskola.

Vi satte henne i kö till en privatskola för ett år sedan. Naturligtvis på tok för sent. Trettionde reserv till en klass med knappt så många elever. Jag var på ett informationsmöte där. Massa ljushyade medvetna föräldrar som har gjort ett aktivt val för sina barn. En väldigt homogen grupp. Det kändes tråkigt. Samtidigt engagerade föräldrar, mycket utepedagogik, mycket medhavda matsäckar och alla barnen ska ha cyklar, skidor, skridskor.

Den skolan hon automatiskt tillhör är raka motsatsen. Den enda fördelen som jag ser det är just att den är multikulturell, att gruppen blir heterogen. Det är ett stort plus. Men där finns också gruppen barn vars föräldrar inte är engagerade (och där säger mina fördomar att det inte är gruppen som invandrat hit från andra länder utan det är de som är födda här) som har det så tufft med arbetslöshet, sjukskrivningar och andra ekonomiska trångmål att de knappt får sin egen vardag att gå ihop. Där finns barnen som aldrig stöter på motstånd från föräldrarna, för att föräldrarna inte orkar, barnen som skriker, lever rövare och tar plats. Det är skolan som är den sämsta i stan. Inte ens hon som är svägerska till rektorn har något egentligt bra att säga, annat än att rektorn och lärarna kämpar. Det är skolan där eleverna skriker, för det inte finns någon arbetsro, där man hellre flyttar på den mobbade eleven än mobbarna. Det är skolan med låga betyg och resultat på nationella proven i årskurs sex och med minst andel behöriga lärare. Det är skolan där dotterns kompisar kommer gå och som ligger hundra meter bort.

Så vi valde tre andra skolor. En riktigt bra, en bra och en utifrån perspektivet "den KAN ju inte vara sämre". Men jag hoppas hon slipper den sista, den ligger långt bort och att ta bilen fram och tillbaka till jobbet som ligger en kilometer bort för att lämna dottern på skolan fyra kilometer bort känns jobbigt. Men samtidigt så självklart värt det.

Vi lyckades övertala föräldrarna till dotterns bästa vän att söka samma sak, så nu hoppas vi att vi har turen med oss. Om en månad får vi besked.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar