fredag 10 april 2015

Röntgen

Vi är på röntgen idag. A sköter sig exemplariskt. Hon försöker ligga still, men det är svårt.

Det är högra benet som hon har ont i ibland. Hon har haft ont sen i höstas. Inte varje dag, men varje vecka. Mer när hon är hos T än när hon är hos mig, men jag bor tvåhundra meter från dagis. Han har en och en halv kilometers promenad. Vid några tillfällen har hon vaknat på natten och haft ont. Alltid samma ställe, precis ovanför knät och lite neråt. Sista månaden har hon dessutom haft 37,4 varje kväll. Hon har varit surare, retligare. Eller då är det jag som har varit det, ibland är det svårt att säga vem som bär skulden. Jag skyller på A eftersom hon brukar bli mer grinig när hon är på gränsen till att ha feber, men det behöver inte vara så. Jag blir orolig. Jag minns en god vän, barnläkare som för tio år sedan berättade att enda symtomet hos ett barn med leukemi kan vara oförklarlig feber. A har inte varit förkyld, jag vet inte varför hon har feber. Men hon har ju inte feber, måste jag korrigera mig själv. Jag är orolig ändå.

A skuttar, hoppar, sjunger, bråkar. Hon är som vilken femåring som helst. Hon är frisk. Jag stöter på min vän som av en slump. Jag nämner i förbigående att A haft 37,4 varje kväll två veckor i rad. Hon lugnar mig. 37,4 är ju inte feber, inte i barnläkarnas värld. Det ska vara 38,5. Nu har det gått sex veckor, gäller samma sak då? Fast ikväll hade hon bara 37,2. Sista tre veckorna har vi inte mött varje kväll. Men kanske fyra kvällar på en vecka. Jag tror att det är dags för en vecka av mätningar morgon och kväll. Fram tills vi får svar på röntgen, kanske det borde tas några prover ändå.

Idag var vi på röntgen. Först två bilder av höger ben, sedan två på vänster, för att jämföra med det normala hos A. Skelettet hos barn förändras så mycket när de växer så det är bra att ha något att jämföra med. A låg still. När sköterskan hade tagit bilderna gick hon ut och tittade att det dög. Sen kom hon in och förklarade att det räcker med bilder på vänstra benet nu, men på högra behövs det några till. Hon hjälper A att lägga sig på sidan, böj i knät, två bilder till tas. Sen är vi klara. De vet oss vänta ett tag medan hon diskuterar med läkaren huruvida bilderna duger eller om de behöver komplettera. Vi väntar. Bilderna duger. Men jag och T tittar på varandra. Vi pratar engelska. Vi känner oss inte lugna, det var något med sköterskans reaktion. Såg hon något på bilderna?

Jag vet hur det är. Många gånger då vi skickar ner en patient för lungröntgen, patienten kommer tillbaka, röntgen ringer, de måste ta kompletterande bilder. Patienten andades in för dåligt, hostade precis när bilden togs, den duger inte. Men det var något som hände där när de hade tagit två bilder på varje ben och hon trodde att det räckte med vänster men det behövdes nog ytterligare bilder på höger. Där kom oron. Jag har inte varit så orolig innan. Men där och då kom den. T reagerade också. Om hon inte såg något då kunde hon väl bara ha sagt att eftersom det är höger ben som gör ont så behövs det sidobilder också.

Jag är på akuten. Tar hand om den enda patienten efter den andra. En av dem frågar jag t.o.m.varför han överhuvudtaget kommit till akuten. De är sjuka, men vill absolut inte läggas in. Eller så är de sjuka, men jag har tankarna någon annanstans. Jag gör inte ett bra jobb. Jag gör det som absolut måste göras, men inte det som vore önskvärt om jag gjorde extra. Jag tänker på bloggaren vars blogg jag läser. Hennes son röntgades i förrgår. Det såg inte bra ut. Tumör eller infektion? Jag tänker att otäcka sjukdomar kommer alltid i skov, något som inom sjukvården är känt som Lex Duplex.

Jag vill veta nu! Efter två och en halv timme orkar jag inte längre. Jag vill göra ett bra jobb. Tankarna växer. Jag vägrar gå in i A:s journal. Så jag ringer röntgenläkaren som bedömde om det behövdes några extra bilder. Förklarar. Hon har inte hunnit titta noga än, men på snabbtitten såg det bra ut. Hon ska titta ordentligt sen. Lugnet infinner sig. Jag ringer T. Nu blir väntan uthärdlig.

1 kommentar:

  1. Vad bra att du ringde tillbaka! Håller tummarna, det är säkert inget. Det är sällan det ju.

    SvaraRadera