onsdag 4 februari 2015

Glad - spoiler gårdagens Masterchef

Jag ser på gårdagens masterchef. Avsnittet där Rachel får en chans att tävla om immunitet. Hon har roligt när hon lagar mat, hon gör det bra, men det funkar inte. På slutet ber de mästaren kommentera hennes matlagning "du som har sett henne arbeta hela dagen, har du någon kommentar?". Kommentaren blir att hon har varit så glad, att hon har lett hela dagen, hon ler även nu. Och jag ser på leendet, som känns ledset. Ett leende för att skydda sig själv. Att inte erkänna sorgen och besvikelsen över att hon inte lyckades. (Ja, jag vet att de klipper massor, det kanske bara är jag som inbillar mig.)

Jag tänker på min gymnasietid. På hur jag alltid var glad. Hur jag fick höra det av lärarna. "Här kommer glada Lisa", "Vad härligt att se dig Lisa, du är alltid så glad". Jag var inte Lisa, jag var Glada Lisa. Jag kände mig tvingad att leva upp till den bilden. Jag minns en dag då jag inte var glad. Jag var inte ledsen, det var en helt vanlig dag, men jag var inte glad. Så många kommentarer jag fick.  Något måste vara fel. Lisa är inte glad. Därefter var jag Glada Lisa. Hemma var jag arg, ledsen, smällde i dörrar. Men inte i skolan.

Jag är fortfarande Glada Lisa. Självklart inte lika utpräglat som då, men.. Hon har varit en del av min identitet så länge att jag inte riktigt vet hur jag ska få bort henne. Hon finns med mig jämt. Samtidigt är det bara några år (två-tre) som jag faktiskt tänkt att det vore nyttigt för mig att bli av med henne. Jag blir oerhört glad (!) de gånger någon beskriver mig med ett annat adjektiv än just det. Jag har långa samtal med dottern om att det är viktigt att vara som man är, som man känner. För några år sedan (ett-två?) hade hon en period då hon ansåg att det var viktigt att vara glad som motsats till arg/besviken/ledsen. Det var nog i anslutning till skilsmässan och det var känsligt om jag inte var glad. "Var glad mamma, var glad". Då började våra samtal. Nu var det längesedan de behövdes.

Jag har svårt att på jobbet vara något annat än glad. Skämtar, kommer med rappa kommentarer, menade att få andra att skratta, pajas, fast utan att ta alltför mycket plats. Jag sitter gärna tyst, men en kommentar då och då. Jag övar mig på att vara seriösare. Men vad svårt det är att byta roll. Den är ju ett skydd, ett skal. Som döljer den riktiga Lisa.

Det här året, sedan skilsmässan gick igenom och vi flyttade isär har jag fått öva mig mycket. Jag har svårt att släppa garden när jag är med mina kollegor, men när jag är med andra yrkeskategorier går det lättare. Mina kollegor skiljer sig inte. De är gifta i sjuttio år ungefär. Men i de andra yrkeskategorierna är det vanligare med skilsmässor. Då är det också lättare att prata om det svåra med en skilsmässa. Om saknaden efter någon (men oftast är jag nöjd att vara själv), om den där balansen jag söker, om besvikelsen över att det inte blev som jag har önskat/tänkt. Om jag pratar om det med mina kollegor är jag rädd att de ska tro att jag ångrar mig (vilket jag inte gör) men med de andra har jag inga sådana rädslor. Samtidigt tror jag att även för måste jag våga. Mina kollegor kan nog förstå mer än vad jag vågat berätta. Jag måste våga lite. Både för vänskapen skull och för min. Och för arbetets. Jag vill inte vara Glada Lisa hela livet. Jag vill vara Lisa. Som faktiskt är allvarlig också, och som tillåts vara det!

5 kommentarer:

  1. Fina reflektioner! Bra att tänka över hur man är - och varför - och hur man vill vara, ibland.

    SvaraRadera
  2. Ja känner inte riktigt igen din beskrivning.. så ja undrarvem du är med mig..? Man måste få va på alla sätt. Vi är alla på alla sätt. Det svåra är att våga visa det.. kanske.. eller så är det inte så svårt heller..kram

    SvaraRadera
  3. Å vilket fint inlägg! Och som jag känner igen mig! Etiketter sitter kvar som gamla klistermärken på kylskåp. Hälsningar/ "hon som skrattar hela tiden".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja etiketterna är svåra att tvätta bort. Och ännu svårare eftersom jag i perioder av livet varit tacksam för glad-etiketten och förstärkt den genom att undanhålla allt det som skaver. Men ett litet steg i taget. Jag vill ju inte heller tappa bort det glada.

      Radera
    2. Ja etiketterna är svåra att tvätta bort. Och ännu svårare eftersom jag i perioder av livet varit tacksam för glad-etiketten och förstärkt den genom att undanhålla allt det som skaver. Men ett litet steg i taget. Jag vill ju inte heller tappa bort det glada.

      Radera