måndag 4 november 2013

Skammen

En av de jobbigare aspekterna med skilsmässan, en som jag inte alls var beredd på, är skammen. Skammen över att inte ha lyckats hålla ihop mitt äktenskap. Att inte vara lyckad längre. För det att jag/vi levt i ett dåligt äktenskap har inte varit allmänt känt, bara de närmsta har vetat. Men nu blir allt så offentligt, jag kan inte gömma mig längre. På sätt och vis önskar jag att jag hade varit mer öppen, inte med alla, men med ytterligare några, då hade det inte varit lika svårt, inte lika skämmigt.
Varje gång jag ska berätta för någon om den förestående skilsmässan blir jag nervös. Hur ska reaktionen bli. För min familj berättade jag på telefon. Dels för att jag inte ville berätta när dottern var med eftersom hon inte visste än, men antagligen var det som var mest avgörande den där skammen. Skäms på dig! Att inte behöva se mina föräldrar, att inte behöva se reaktionen. Skammen!
Självklart behövde jag inte oroa mig. Jag har aldrig varit så imponerad av mina föräldrar som just nu. Att de har klarat att inte prata om det så att dottern inte skulle råka få veta något innan vi var redo/ville det. Att när hon fick reda på det så stämde de av med henne vad hon tyckte, hur hon mådde. Att det första mamma sa var att maken självklart är välkommen hem till dem även fortsättningsvis, det bestämmer vi. Att de gång på gång sedan dess visat med handling att de verkligen menar det! Ytterligare en sak att vara tacksam över!

2 kommentarer:

  1. Vilka fina föräldrar! Jag tror att folk ofta reagerar bättre än man tror när det händer något jobbigt, det är min erfarenhet i alla fall. Det jobbiga sitter ofta i rädslan att de inte ska göra det, innan man provat.

    Första gången jag läser här, jag klickade in mig eftersom du skrev så kloka ord i kommentaren till Jennys inlägg om att någon dött.

    Ha en bra dag!
    Johanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tjoho. Min bloggs första kommentar! Tack! Och ja, rädslan innan är ofta obefogat stor, och lättnaden efteråt likaså.

      Radera