Just nu är jag så less. På mig själv och på den här dottern jag har som inte försöker sova. Först somnade hon i soffan, sen vaknade hon efter en timme, sen var hon vaken två, nu har jag suttit hos henne en timme, hållit handen, lessnat på det så istället har hon fått hålla valfri tå, fått ont i ryggen, hämtat en kudde till den hårda träiga pinnstolen och nu får hon inte hålla i något. Men om jag går härifrån blir det ramaskri och det orkar jag inte med just nu.
Jag som skulle duscha, plocka upp ikea-kassarna, förbereda inför imorgon då ungdomsvännerna kommer med sina familjer för att se hur jag bor. Och hur jag å ena sidan känner att det är såhär livet är, de vet ju hur jag är/ vem jag är, å andra sidan känslan av att jag är lite mindre lyckad som inte längre lever i en parrelation och en rädsla för att den ena av vännerna tycker lite synd om mig och har tvåsamheten som mallen för ett lyckat liv. Antagligen har jag fel, men det är svårt när man under många år träffats väldigt sällan, man vet inte riktigt längre var man har varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar