fredag 7 februari 2014

Ansökan om skilsmässa

När man skiljer sig och har barn under sexton år boende hos dig (behöver inte vara gemensamma barn) har man sex månaders betänketid. Om man efter minst sex, högst tolv månader efter ansökan om äktenskapsskillnad (snoffsigt ord) fortfarande vill skiljas ska man ansöka om fullföljd. Man måste också bifoga varsitt personbevis (det måste man även första gången).

Jag minns när jag postade ansökan om äktenskapsskillnad och hur dåligt det kändes då. Klumpen i magen. Mitt i säkerheten en känsla av osäkerhet. Det blev så verkligt. Var det verkligen såhär det skulle gå med oss? Lyckades vi inte bättre än såhär? Har vi verkligen försökt tillräckligt? Har jag verkligen försökt tillräckligt? Fanns det något jag kunde ha gjort annorlunda? Hade det spelat någon roll? Vill jag verkligen det här?

Idag har jag postat ansökan om fullföljd. Jag förväntade mig liknande känslor. Men förvånansvärt nog kändes det bara bra. Och det var jag inte alls beredd på. Jag stod där vid brevlådan och försökte frammana någon gnutta sorg men det fanns inte. Och det var en sådan lättnad. Jag kände ingen tvekan, ingen ambivalens, bara en lugn känsla av att nu är jag färdig med det här. Bättre kunde det ju knappast gå!

5 kommentarer:

  1. Å vad skönt! Vad härligt det måste vara att se framstegen och liksom kunna följa sin egen väg mot att vara helt tillfreds med beslutet. Heja heja.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det kändes jättebra. Just det att jag hade trott att det skulle kännas jobbigt och så gjorde det inte det! Då blev det extra bra istället! Tack!

      Radera
  2. Jag har (smyg)läst din blogg ett tag. Hittade hit via en blogg via en blogg och är väldigt glad över det. För några veckor sedan berättade min då blivande fru att hon vill gå isär och hela min värld rasade. För mig kom det som en chock, och jag gissar att jag fortfarande är kvar i det stadiet. Det jag ville skriva är att läsa din blogg är en av de få sakerna som jag känner ger mig tankeförmågan tillbaka för en stund. Våra situationer må vara olika på många vis men det finns något hoppfullt att läsa om din och er väg fram till beslutet om skilsmässa och dina tankar, känslor och vardag. Tack för att du delar med dig. För mig betyder det mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar! Jag blev glad att det berör samtidigt som jag lider med dig. Vad svårt det måste vara när det kommer som en chock, jag föreställer mig att jag lätt skulle låta ilskan ta över, vilja ge igen, vilja orsaka samma smärta, såra på samma sätt. Så mycket svåra känslor att hantera samtidigt som det är allt praktiskt som bara det i sig är ett elände. Jag hoppas att du har vänner runt dig/runt er som finns där och stöttar. Jag har känt att jag har fått mycket stöd från mina föräldrar och särskilt jag och min mamma har kommit varandra närmre. Mitt i allt är det skönt att ibland bara få vara liten också. Kramar

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera