onsdag 26 februari 2014

Killar - högstadiet

Jag började högstadiet. Fyra skolor från lika många små samhällen/byar slogs ihop till en högstadieskola. Jag läste böcker, hade lätt för mig i skolan, var inte så social. Hade några goda vänner som egentligen inte var så utåtriktade de heller.

Jag hade några få kompisar som var betydligt mer utåtriktade och framåt vad gällde killarna än vad jag var och när jag läser i gamla dagböcker har jag skrivit mer om deras kärleksliv och deras tankar än vad jag har skrivit om mitt eget.

För några veckor sedan hittade jag igen en gammal skrivbok från skolan där jag skrev mycket dikter och noveller som handlade om döden. Min svenska-lärare skrev oroliga kommentarer i marginalerna. Så illa minns jag dock inte att det var, men jag kände mig nog ganska ensam. Jag ville inte vara till besvär och tog inte den plats som var min och som jag hade rätt till.

Jag var inbillat (?) förälskad i en trettiofem år äldre lärare. Mest i brist på någon annan, det var fortfarande viktigt att vara kär. Men det var inte något som någon visste om och jag var själv medveten om att det inte var kärlek utan mer någon slags beundran, verklighetsflykt. Jag hade aldrig någon tanke på att det skulle bli något och ville det absolut inte. Det var nog mycket ett skydd för att inte känna mig så udda. Sen var det självklart även lite spännande.

En av mina vänner nämnde i förtroende att hon inte heller var kär i någon och visste inte om hon någonsin varit det på riktigt så tänk om hon kanske var lesbisk? Det var inte en hemsk tanke, men det var en hemlig tanke och speglar framförallt hur viktigt det var att vara kär. Om man inte hade varit kär så måste det ju finnas en förklaring till det och den troligaste förklaringen var uppenbarligen inte att man bara inte träffat på en tillräckligt intressant kille (hetero var normen).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar