Förtydligande

Lite mer om vår splittring (det finns mycket att säga), ett förtydligande till bisatserna i detta inlägg.

För tre år sedan sa jag mitt i en sammandrabbning att jag ville skiljas. Jag menade det. Han gapskrattade, trodde inte på det. Jag menade det men insåg att jag inte hade kraften att driva en skilsmässa själv. Sättet han skrattade på, situationen, gav mig en känsla av att han inte tänkte medverka på något vis. Jag orkade inte. Någon vecka senare nämndes det i förbifarten på familjerådgivningen. Han sa att om jag verkligen ville skiljas så skulle vi självklart göra det. Jag sa att jag inte orkade driva en skilsmässa på egen hand. Han sa att det skulle jag inte behöva. Jag trodde inte på honom och stannade.

De åren som gick var inte dåliga. Efter det blev det bättre. Det tog ett halvår innan vi nådde en någorlunda stabilitet. Vi hade det inte bra, heller inte dåligt. Det var som att jag tog bort skilsmässa som en utväg, det alternativet fanns inte längre. Så istället handlade det om att göra det bästa av situationen. Då minskade våra bråk och vi fick ett lugn. Det var okej, men inte bra. Med jämna mellanrum poppade dock tanken på skilsmässa upp igen. Jag började känna att jag inte ville nöja mig med att det inte var dåligt. Jag ville ha det bra. Jag ville ha det bra för min skull.

Jag är idag glad att vi inte skiljde (skilde?) oss då. Jag hade inte klarat att göra det på ett snyggt sätt. Jag var så trasig. Jag hade antagligen bråkat om allt, varje detalj. Jag hatade honom så mycket. Det gör jag inte idag. Men jag önskar att de knappa tre åren det tog från då till skilsmässan bara hade varit ett!