måndag 27 oktober 2014

En dag i sorgens tecken

Skrivet för en tid sedan.
Människan vars liv tar slut. Någon mister plötsligt sin älskade, en annan sin förälder. Någon inser att hans framtida barn aldrig kommer få träffa sin farmor, hon kommer bara vara en saga, ingen verklig person.
Idag har varit en sådan dag. Anhöriga som mitt i chocken, mitt i sorgen, får frågan om de vet hur den döda ställde sig till organdonation. Om den frågan aldrig diskuterats ska de försöka föreställa sig vad den nyss avlidna hade för vilja. Ibland är det lätt och självklart, ibland är det svårt. Idag var det självklart.
För mig har tårarna bränt i ögonen hela dagen. Alla gånger jag har varit med om denna situation, men aldrig förr suttit med vid de avgörande samtalen. Att inte själv gråta. Känslorna som svänger i rummet. Ena sekunden är det tårarna som tränger på, nästa sekund är det beslutsamheten, tröttheten, lättnaden när alla anhöriga utan tvekan kan svara för vad den avlidna hade önskat och de svarar samma sak, tårarna igen.. Mina känslor som böljar i takt med de anhörigas.
Någon annanstans i Sverige kommer sökarna pipa, telefonerna ringer. De länge efterlängtade samtalen, de livsviktiga. Aktivitetsgraden hos transplantationskoordinatorerna mångfaldigas. Sjukvårdspersonal rings in, operationslag förbereds. Flygplan startar. Labprover skickas, läkemedel ges, vätskor förbereds. Det är en effektiv organisation som dras igång. Punkterna i protokollen bockas av.
Det viktiga i att ha tagit ställning. Att ha meddelat sina anhöriga. Att ha anmält till donationsregistret. Det spelar ingen roll om du vill eller inte vill donera dina organ, det viktiga är att du gör din vilja känd.

1 kommentar:

  1. Så bra med påminnelse! Jag har redan anmält, men ändå. Viktiga saker.

    SvaraRadera