Rätt beslut!

Jag är övertygad om att det var rätt beslut för oss att gå skilda vägar, det finns ingenting i det beslutet som jag ångrar. Jag beklagar dock att det tog så lång tid tills vi nåde det beslutet. Om de funderingarna och tankarna som ledde fram till skilsmässan har jag tänkt skriva ett inlägg om i framtiden, när saker har fallit mer på plats. Men jag vill att det ska vara tydligt att det här var den enda vägen att gå.

Det kommer ta tid att vänja mig vid det här nya. Nu har det gått fyra veckor. Jag har kommit till en punkt då jag fortfarande har massa ouppackade kartonger, men de är inte i lägenheten utan i förrådet och de behöver inte tas närmsta månaden. Jag har börjat bo in mig. Jag vet inte än hur jag vill ha soffan, mattorna, vad jag ska ha i vilken låda i byrån eller riktigt hur jag ska organisera dotterns leksaker, men jag har i varje fall uteslutit några alternativ. Vi har mycket kvar att lösa ut vad gäller det ekonomiska, men det är på gång. Och där ska jag lägga lite energi nästa vecka, så vi i varje fall har de stora dragen klara.

Jag har implementerat några av de nya regler jag vill ha i mitt och dotterns liv. Hon måste hjälpa till att städa undan sina leksaker, att ställa undan tallrik och glas när vi ätit. Äter gör vi i köket, med undantag vid sjukdom. Vi bäddar hennes säng åtminstone en gång varje gång hon är här.

Så mitt nya liv börjar falla på plats. Jag tycker om det, mycket. Men trots det kommer det ta tid att vänja sig.

När jag kommer hem från jobbet efter en jobbig dag, så jobbig att jag sitter på rummet och gråter ett tag innan jag åker från jobbet. När jag kommer hem till en tom lägenhet utan de små tassande fötterna. När jag inte har någon som helst tanke på vad jag ska äta och jag är hungrig. När jag sitter uppe framför tv:n för länge på kvällen. När jag försover mig på morgonen. När jag köper för mycket mat till mitt kylskåp och måste slänga den för att den blivit gammal. När jag måste handdiska.

Då inser jag att det kommer ta ett tag att vänja mig.

Det kommer också ta ett tag innan jag vänjer mig med alla besök, föräldrar, syster, ungdomsvänner med familjer, en kollega.. Med att kunna ha på tv:n på hög volym även sent på kvällen. Att kunna se på vad jag vill, kunna göra vad jag vill, äta pasta med grönmögelost fem kvällar på en vecka bara för att det är gott, kunna sova länge på en ledig dag, gå på stan ensam, hälsa på mina föräldrar ensam och umgås med dem på ett vuxet vis, vara lite gladare, må lite bättre, prata mer i telefon, laga mat, äta godis istället för mat när jag inte orkar, gå och lägga mig sent, dricka ett glas vin en vardag, kanske resa någonstans, få egen tid tillsammans med dottern, höra hennes funderingar, hur hon vill gifta sig med en flicka som har vacker ballerinakjol enda dagen och nästa dag ha ändrat sig till pojken som är bästis på dagis igen, att bada badkar.

Allt det är saker som jag njuter av nu, sånt som inte fanns på samma sätt tidigare. Vissa saker är nya tack vare att dottern inte är här alla dagar och även om det är den största saknaden (ljudet av tassande fötter på natten) så möjliggör det också att nya intressen och vänner kan få mer plats i mitt liv. Det uppväger inte saknaden, men tas tacksamt och glatt emot. Det är också saker som jag måste välja mig vid.

Det är på gott och ont, mest gott. Det fanns inget val, vi hade försökt länge, familjerådgivning flera år, vi hade varit på väg isär länge men inte orkat ta tag i det. Jag är glad att det är över nu. Jag är glad att det har gått så bra, att vi förhoppningsvis kan fortsätta vara vänner. Men det kommer ta tid att vänja sig.