Jag flyttade hemifrån direkt efter gymnasiet. Kom in på drömutbildningen på en gång och var egentligen hemskt skoltrött, men ville inte kasta bort chansen. Jag hamnade i en korridor där jag inte alls trivdes. De allra flesta var minst tre år äldre än mig och i deras ögon var jag bäbisen. "Kan man vara så ung som du och ändå läsa på universitetet?!", "Du är ju yngre än min lillebror och han är ju familjens bäbis!" Jag trivdes med utbildningen, mycket mer än vad jag trott att jag skulle göra, men inte med boendet.
Framåt våren hade vi en korridorsfest. Jag var ovan vid alkohol i en omgivning där jag inte kände mig bekväm. Vi gick ut på studentstället nummer ett och jag var så full. Jag hamnade i armarna på en av killarna i korridoren. Vi dansade den ena dansen efter den andra, kunde inte slita oss från varandras läppar, kroppar, händer. Länge, länge. Det blev mindre och mindre dans, vi stod bara stilla, pressade oss mot varandra. Han var inte någon jag varit ett dugg intresserad av innan och helt plötsligt var vi på väg därifrån tillsammans. I trappan ner för att hämta jackorna fick jag plötsligt en enorm klarhet, hörde en röst i mitt huvud "Vill du verkligen det här Lisa". Och det ville jag ju inte. Inte på det här sättet. Inte så full att jag hade svårt att gå, inte med någon från korridoren som jag skulle bli tvungen att se varenda morgon resten av terminen. Så jag vände om när han tittade åt andra hållet, sprang uppför trappan tog en annan trappa ner, trängde mig före i gardrobskön och fick tag i min jacka, tumlade ut i snön och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag tog mig till en kursare, knackade på hennes fönster (källarlägenhet) och fick sova på en extramadrass på golvet.
Några månader senare träffade jag min blivande man för första gången. Gemensamma vänner. Vi skrattade åt samma saker. Jag förstod hans skämt och hans förklaringar snabbare än de flesta. Vi blev goda vänner. Det var ovant. Jag hade inte haft några vänner av motsatta könet sedan innan jag gick i lågstadiet. Jag visste inte hur man gjorde. Han blev min adopterade storebror. Vi umgicks mer och mer. Promenader mitt i natten efter att vi hade träffats hela gänget och vi skulle hem, bodde åt samma håll. Ett år hade vi känt varandra innan vi blev ett par, ett halvår hade vi varit goda vänner. Alla tyckte att vi skulle bli ihop. Men det var inget sånt mellan oss alls, inte då. Det var tom så att han, två månader innan tog upp det med mig, pratet, och känslorna. Han tyckte om mig, men inte på det sättet. Och jag kände lättnad, för det innebar att jag hade rätt, det var inget på gång. Men jag kände också sorg för jag ville ju vara älskad. Sedan åkte jag bort i en månad, semester, och insåg att jag saknar mer än vad jag hade trott och han insåg detsamma. så sen blev vi ett par ändå.
Början av vår tvåsamhet var skakig, innan hade alla velat få ihop oss, nu var det en som ville få isär oss. Och jag mådde dåligt av det, kunde inte hantera det på ett vuxet sätt, visste inte vad jag ville, var det här rätt? Det tog bort möjligheten att bara vara, se vart det ledde, var det något som kunde funka eller var det inte det. Jag kände att jag var tvungen att besluta mig på en gång. Och jag beslutade mig för honom, men inuti skakade jag. Och velade och visste inte vad jag ville. Resten av våra fjorton år tillsammans fortsatte tyvärr vara skakiga. Och en dag gick det inte längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar