söndag 9 mars 2014

Vår relation

Vi har aldrig haft det riktigt bra. De första åren mådde jag inte bra pga alla kommentarer precis när vi blev ihop. Kommentarerna hade en tyngd i sig eftersom de var från en person som hade en viss tyngd i bekantskapskretsen. Att jag inte mådde bra gav redan från början en snedfördelning i vår relation. Han var den som tog hand om, lagade mat, kom med godsaker, såg till att jag åt. När jag började må bättre var rollerna etablerade och svåra att ändra. Det som jag tror skadade mer på sikt var dock att vi inte fick någon trygg grund, ingen första nyförälskelse-lycka att bära med sig in i åren som skulle komma.

Vi har många fina ögonblick, första semestern utomlands, förlovningen, när vi var barnvakter åt goda vänners barn. Men vardagsögonblicken överskuggas av en sorg över det som blev och än mer: över det som inte blev.

Jag saknar inte oss, men jag saknar det som kunde ha blivit. Det vi kunde ha fått om förutsättningarna hade varit annorlunda, om vi fått en annan början.

Efter några år flyttade jag från korridoren (som vid det laget hade förändrats till en underbar plats där ingen pluggade utan alla satt uppe till mitt i natten och pratade om livet, döden, tro, föräldrar, kärleken) till en egen lägenhet för att bo själv några år innan vi flyttade ihop. Dock bodde vi i praktiken redan ihop så det där med att bo själv några år, vänja mig vid matlagning och det praktiska blev det inte mycket av trots att jag ville. Han tyckte det var roligt att laga mat och de gånger jag försökte så gjorde jag alltid fel på något vis vilket gjorde att jag inte försökte så många gånger. Jag tvättade, städade, vattnade, pluggade, det senare mer än 100 %. Sen flyttade vi ihop. Det kändes spännande, jag hade längtat så länge. Men efter bara någon vecka sa han att han hade kalla fötter. Han ville att jag skulle vara mer delaktig, det här funkade inte. För mig kändes det som att någon ryckte undan mattan under mina fötter.Varför hade han inte sagt det några veckor tidigare så att jag hade kunnat bo kvar i min fina lägenhet. Från den redan skakiga grunden togs nu även tryggheten och tilliten bort.

Efter något år blev han sjukskriven, utbrändhet. Jag var precis färdig med min utbildning och hade jobbat några månader. Vi begav oss iväg på en resa. Långresa. Det var härligt. Vi lämnade vardagen bakom oss. Jag tog hand om mycket av det praktiska, bussar, tåg. Vi levde för dagen, hade inga måsten. Vi kom hem och allt återgick till det vanliga, till det som inte var bra. Jag önskar att vi hade brutit då men istället planerade vi bröllop och flytt till annan ort där vi inte kände någon.

Det finns mycket mer att säga om oss, om vår relation och om den lång vägen utför. Men det vill jag inte. Det är hans liv jag hänger ut. Jag kan gärna hänga ut mig själv och mina brister, de är många, men han vet inte ens om att jag bloggar och han kan inte försvara sig, inte förklara. Och jag kan inte försvara honom eller förklara för jag vet inte, förstår inte helt. Våra sista år tillsammans har varit usla, vi borde ha brutit för 8 år sedan, men vi fortsatte. Känslorna tog slut för tre år sedan, men jag fortsatte för jag orkade inte göra något annat. Jag orkade inte skilja mig. Nu orkade jag.

Jag saknar inte oss, längtar inte tillbaka. Men jag undrar hur det hade blivit om vi hade fått en annan start. Om jag inte hade mått så dåligt pga kommentarerna, hade jag då tagit hand om mig själv och honom bättre. Hade vi haft roligare tillsammans, mått bättre. Hade hans sjukskrivning behövt bli så lång, hade den behövts överhuvudtaget? Jag undrar över det liv vi kunde haft, över den relation vi kunde byggt, över den evetuella glädjen istället för sorgen.

2 kommentarer:

  1. Oj vad respektlöst det låter att någon försökte "få isär er". Verkligen. Vad hade den personen för argument för det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Johanna! Jag har funderat ett tag på hur jag ska svara och hur mycket jag ska svara. Det är inte lätt.
      Det som hände var att jag är kristen och min medan var inte det (är det fortfarande inte). En kvinna i församlingen jag tillhörde (hon 30 år, jag 20) sa att Gud hade sagt till henne att vi inte skulle vara tillsammans.
      Jag är inte uppväxt i en kristen familj och den tro jag har är väldigt jordnära. Tungotal, profetior och liknande hade jag aldrig stött på. Det gjorde också att det blev svårhanterbart.
      Så dels var jag osäker, allt var nytt, och så tillkom det ytterligare något som jag inte visste hur jag skulle relatera till, från en person med mer erfarenhet... Hon har sen vet om förlåt.

      Radera