Det är svårt. På sätt och vis hade det varit enklare att bara försöka vara bekanta, inte vänner. Att bara ha kontakt angående det nödvändigaste, det praktiska. Samtidigt vill jag/vi inte utsätta dottern för något obehagligt. Inte utsätta henne för oron hur det ska gå den dagen hon tar studenten, hur kommer hennes föräldrar bete sig. Jag vill inte att den eller liknande tankar någonsin ska finnas där. Och då måste vi kämpa för vänskapen nu, även om den enklaste och emellanåt behagligaste utvägen hade varit att säga tack och hej till varandra på alla plan utom de som behövs för att dotterns vardag ska fungera i nuläget.
Det är svårt. Det är en kamp varje vecka. Det är en kamp jag gärna kämpar.
Vi umgås inte, men ses när vi behöver. Det blir en del på grund av omfattande funktionshinder i det gemensamma barnet. Jag är helt säker på att vårt barn vet att vi skulle kunna komma båda på hans student eller när han spelar teater i förskolan eller får sommarlov i femman eller opererar ryggen och ligger på sjukhus länge. Det krävs inte att vi umgås som vänner för att visa upp för honom att vi kan uppföra oss och det är inte konstlat och svårt när såren som fanns förr fått lite tid. Mina vänner är några andra än någon som jag kämpar för att hålla en relation med.
SvaraRaderaJag tror att det kommer utkristalliseras med tiden vad jag vill med vår framtida relation. Just nu är allt fortfarande förvirrat och nytt. Tre månader har vi bott isär, men det känns mycket kortare. Ett av problemen tror jag är att vi har det bäst på semestrar, det är vardagen som inte har fungerat. Nu har jag SvB vardag, men han är fortfarande med i mina semestrar. Det blir några till gemensamma, men till hösten måste jag åka på en egen semester, gärna med dottern!
Radera