Jag är så jädra konflikträdd. Rädd, rädd, rädd. Sticker huvudet i sanden, låtsas att det inte gör ont, ligger och gråter på nätterna när A sover. Och är sådär jobbigt glad emellan, för att dölja ledsenheten. Så kan det gå veckor, månader då allt känns bra men sen är det någon liten grej som gör att det kommer tillbaka igen.
En sådan situation har jag varit i på jobbet sista året. Nu i veckan lyckades jag, ivrigt påhejad av kollegan jag delar rum med, äntligen börja nysta i det hela. Och naturligtvis hade det växt sig mycket större i mitt huvud än vad som var rimligt, blivit elakare, involverat fler personer, gjort ondare. Nu var det som att jag stack hål på en ballong och det fanns inget kvar.
Varför lär jag mig aldrig? Det hjälper inte att låtsas som att problemen inte finns, det är (ofta/alltid?) bättre att ta tag i det.
Nu när det känns som att det har lossnat är det också lättare att skriva om det. Men det får vänta någon vecka till, för nu ska jag resa till Wien några dagar så jag måste packa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar