Jag antar att det jag upplever nu med dottern är någon sorts reaktion på skilsmässan. Det var oftast maken som var i köket och lagade mat medan jag satt i soffan och myste med dottern. Det går inte längre att ha den mys-tiden på samma sätt. Tyvärr! Jag skulle gärna vilja men det ska diskas (saknar diskmaskinen även om jag gillar resultatet av handdisk), lagas mat, tvätta, vika tvätt, handlas etc. Det mesta av det gjorde han eftersom jag var på jobbet hela dagen och han var hemma. Nu faller det på mig.
Vår fördelning var inte sund, stora likheter med hemmafrun som jobbade och slet medan maken kom hem och satte sig i soffan och läste tidningen, men med ombytta könsroller och att jag myste med dottern istället för att läsa tidningen. Sen var han hemma för att han var sjukskriven så det där med att han jobbade och slet som en hemmafru stämmer inte heller, dottern var på dagis och så ofta tvättade vi inte... Många dagar gjorde han av förståeliga skäl ingenting alls, men det gjorde inte jag heller när jag kom hem efter jobbet. Maten var dock alltid hans grej.
Dottern saknar myset, jag saknar myset. Nu kommer vi hem från dagis, hon sätter sig framför tv:n, jag lagar mat och sen rullar det på. Lite mer tv brukar det bli, men då är det inte samma mys.
Hon tycker inte om att vi har skilt oss och nu kommer det som jag trodde skulle komma för några månader sedan. Jag trodde att det skulle komma ganska snabbt efter flytten, men nu har det eskalerat mycket sista dagarna.
Idag har vi en toppendag, fram till middagen. Den var så bra att jag gick och tänkte för mig själv att det kändes skönt att äntligen kunna skriva på bloggen att det var en bra dag. För det var helt underbart. Lite små-tjafs men på den nivån att det kändes mer som det vanliga, det som hör till. Så skulle vi äta middag, hon åt lite, men långtifrån tillräckligt. Till saken hör att de sista kvällarna har hon precis när jag lagt henne, borstat tänder, läst sagorna, sagt att hon är hungrig. Att hon inte kan sova, inte vill sova, inte tänker försöka sova, för att hon är hungrig. Det har slutat med att jag efter ett långt argt samtal har fått ta upp henne, ge henne något att äta och sen börja om med att borsta tänderna igen (men ingen mer saga, vilket också har orsakat gråt hos en vid det laget tämligen trött (övertrött) dotter) och lägga henne. Så ikväll skulle hon minsann äta ordentligt. Men så blev det alltså inte. Hon åt, men på tok för lite. Vi pratade, jag förklarade varför hon måste äta (att inte bli hungrig när hon lagt sig), hon ville inte. Till slut drack hon vatten och lät det bara rinna nerför hakan, ner på tröjan och byxorna. Och då var situationen tämligen låst kan man väl säga..
Det hela slutade med att jag körde henne till exmaken redan ikväll istället för imorgon bitti som var planen. Där hade de också en ordentlig konfrontation senare.
Som tur är kan vi vuxna prata med varandra och dottern om hur vi reagerar. Men fy vad jag skäms över att utvägen som fanns var att dumpa henne på honom. Samtidigt har det varit såhär tidigare också. Hon är makalöst envis och ensambarn. Hon är tyvärr vann att få bestämma och ibland prövar hon mig till bristningsgränsen. Exmaken prövas också men han har lättare att kompromissa, på gott och ont, viket gör att de inte lika ofta hamnar i de där riktiga läsningarna. Men när de gör det blir det hårdare. Tidigare har vi ibland fått lösa av varandra vid nattningar för att hon har bråkat för mycket med en av oss.
Nu har vi pratat i telefon alla tre. Vi har pussats och kramats över telefonen, inte bett om ursäkt, men sagt att vi måste försöka alla tre att göra så vi får det så bra som möjligt. Det känns bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar