torsdag 7 maj 2015

Påtvingad gemenskap

Jag trivs oerhört bra här i min lägenhet. En trea. Gräsmatta, sandlåda, gungställning. Syrénbuskar runt soptunnorna. I ett område där bara vi som bor i ett tiotal hus kör med bil. Trehundra (tvåhundra?) meter från förskolan. Nära T. Trevlig planlösning, inget märkvärdigt, men helt okej. Glasdörrar mellan vardagsrum och hall, fina tapeter i köket, stort förråd. Ett gammalt hus med fyra lägenheter, två på varje plan.

Sedan jag flyttade hit har jag varit på tre husvisningar. Bara på sådana som jag faktiskt har tyckt otroligt mycket om. För jag trivs väldigt bra här. Detta har blivit ett hem, mycket mer så än lägenheten jag delade med T någonsin var. Jag har sagt, och håller fast vid, att för att jag ska flytta så måste det vara perfekt (eller nästintill) eftersom jag trivs så bra där jag bor nu. Det måste vara bättre än detta.

Det jag drömmer om är minst ett rum till, gärna två. En gräsmatta som är bara min, inte för stor. Ett lättstädat hem. Sista månaden har dessa drömmar blivit starkare. Det har flyttat in en ny familj ovanpå mig och familjen som bor bredvid har tydligen utökats med en medlem under vintern. Familjen som bor ovanpå är nog en ensamstående mamma med ganska många barn. Huset är inte så bra isolerat. De springer och klampar. Det skriks och gormas (mest från grannarna) och överlag låter det mycket. Just nu är det en period då det låter mycket men det går i perioder. Jag låter också ganska mycket ibland när jag är förbannad på A.

Det som jag blir mest påverkad av är livet utanför lägenheten. I trädgården, på gräsmattan. Att det är så mycket folk. Den påtvingade gemenskapen. Den icke valda. Det har många positiva sidor, ungarna hjälps åt, att bygga i sandlådan, när de lär sig cykla. Men när grannen skickat ut sin nyss fyllda 3-åring ensam till sandlådan (gården är inte inhägnad) för att jag och A är ute och leker fast vi precis skulle gå in och jag blir stående ett tag till och gungar båda barnen och det aldrig kommer ut några andra föräldrar. Eller när det redan är sex ungar och tre föräldrar ute vid sandlådan och vi hade tänkt gå ut men jag inte orkar med det sociala, då är det inte så roligt. Då drömmer jag mig bort.

I veckan som är har jag varit på en visning och en kolonilottsvisning. Inget var rätt. Men nån dag kommer det.

2 kommentarer:

  1. Det där med att skicka ut sitt barn ensamt - fy fasen vad hemskt. Tänk lilla ungen, vad ensamt. Eller vad vet jag, jag hade i alla fall känt mig ensam om jag fått leka med folk som inte var mina föräldrar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej jag skickar inte ut A ensam på gården och hon är fem. Eller hon kan få vara själv några minuter medan jag hittar något jag glömt eller liknande, men längre än så litar jag inte på henne. Och att lämna henne med andra föräldrar som jag inte känner i en halvtimme utan att fråga om det är okej.. Jag har svårt att förstå hur de tänker.

      Men ungen sprang in till dina föräldrar när hon ledsnade så det löste sig. Men det hela efterlämnade en något olustig känsla.

      Radera