Jag vet inte hur många inlägg jag påbörjat under de två sista åren om A. Om hennes personlighet. Nästan lika många som jag börjat har lämnats oavslutade. Det är för mig inte lätt att sätta ord på henne, att beskriva den virvelvind hon är och vad hon gör med mig.
Det är väl just det där med virvelvinden som gör det hela svårt. Och min egen oförmåga att vara konsekvent. Eller.. Jag vet inte. Sätta ord var det ja..
A är en väldigt intensiv unge. Inte ADHD, men har nog en del tendenser åt det hållet. Och jag kan hålla på och fundera på vad som är arv och vad som är miljö, men egentligen är det irrelevant. I miljöbiten finns dock självklart det faktum att A:s första dryga levnadsår var vi ständigt två vuxna hos henne. T var sjukskriven, jag föräldraledig. En vecka var T ifrån henne under den tiden och fyra dagar var jag bortrest. Vårt förhållande var ett katastrof-område och ingen av oss mådde bra. A var ständigt påpassad. En av oss var med henne, en av oss gjorde praktiska saker i hemmet (tvätt, mat, städ). Ordet vänta behövde hon aldrig höra.. Att alltid vara i centrum, att alltid få den uppmärksamheten, att aldrig behöva stå tillbaka. Två föräldrar som länge längtat och kämpat efter barn som äntligen fick den mest bedårande (insert valfritt positivt adjektiv) unge och som dessutom bråkade så mycket med varandra att den där ungen på något vis blev det enda stabila, fasta i tillvaron. Hon har fått vara i centrum mer än som är normalt för en unge, och säkerligen mer än vad som är nyttigt. Och detta sätt att vara avbröts ju naturligtvis inte för att hon började förskolan.
T är en man som förklarar väldigt mycket och som också kräver förklaringar. Det har inte räckt att jag har förklarat en ovilja eller vilja med att det känns fel/rätt/inte bra. Det har behövts analyseras, förklaras in absurdum har jag tyckt. Dock har jag inte orden, har aldrig läst samhällsvetenskapliga ämnen och när jag någon gång försökt läsa en sådan bok på högre nivå har jag blivit otroligt trött och givit upp. Han har läst sådana ämnen, att diskutera, debattera stimulerar honom. Jag tycker att det är roligt att lyssna på debatter, kan peka ut problemen i talarnas analyser (enligt mig) men att själv debattera, aldrig! Fördelarna med T:s förhållningssätt till att diskutera/debattera/förklara gentemot vår dotter är många. Hon tänker på ett sätt som jag tror att många femåringar inte gör. Vi har pratat om döden, om att vi äter djuren, om varför vi reagerar som vi gör och varför vi vill att hon ska göra på vissa sätt. Hon nöjer sig sällan med ett "Nej, du får inte", hon vill ha en förklaring.
Det är väl ungefär där som nackdelarna börjar. För vi har alltså en unge som är van att vara i centrum, okunnig när det gäller att vänta och som inte kan ta ett nej utan att fråga varför... Och förklaringen "för att jag säger det" duger inte eftersom jag inte uppfattas som en auktoritet utan mer en jämlike (vilket ju naturligtvis är positivt).
Just nu, på resa i Stockholm tillsammans med detta femåriga energiknippe så tar det på krafterna. Oj vad det skriks (från oss båda), gråts (A), suckas (jag) och provoceras (tyvärr båda). Det får dröja ett tag innan vi gör något liknande igen.
Mer inlägg om A och hennes personlighet planeras. Det finns mycket mer att säga. Och dagen idag i Stockholm har faktiskt varit bästa hittills om vi bortser från sista två timmarna (för trötthet får naturligtvis personligheten att skruvas tio varv hårdare, men det gäller ju naturligtvis bara A...) men det kommer i ett annat inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar