Ett år

Sista året har varit omvälvande.

För precis ett år sedan blev jag färdig med min placering i Göteborg. Pendlandet avslutades för den här gången. Vi var fortfarande en familj men i maj började funderingarna som funnits så många gånger återigen gro. Och denna gången slog de rot. Och jag gödde dem. Lät det negativa ta plats och det positiva krympa. Jag är glad för det, ingen ånger. Tankarna på att vi inte fungerade hade funnits på en låg nivå under så många år, och på en fruktansvärt hög nivå under ytterligare år, att jag kände att jag kommer aldrig bli fri från den känslan. Vi hade försökt, försökt igen, hoppats, slutat försöka, tappat orken, försökt, kämpat, bråkat. Nu gick det inte längre för mig. All känsla var försvunnen sedan länge men det var där och då jag verkligen insåg att det var över. Jag gav det några månader, i juli berättade jag hur jag kände. På två veckor skickade vi in ansökan.

Hösten var fin. Vi kämpade tillsammans. Försökte lösa det som måste lösas. Prioriterade. Sedan jul och därefter flytt.

Nu har jag bott själv några månader. Vår relation är bättre än på länge. Jag kan aldrig tänka mig att gå tillbaka. Men han är min vän. Han är min dotters älskade pappa. Han är den jag kan ringa och gråta inför. Jag är inte lika säker på att jag är den han kan beklaga sig för, jag orkar inte när det blir för mycket (klagande). Som tur är finns jag där för honom på andra sätt. Det är ett givande och ett fående. Man får ge på de där man orkar och förmår, kanske inte alltid på de sätt som krävs och förväntas. Vi båda ger, men på olika sätt.

Vi kämpar för vår dotter, hon har det jobbigt nu. Det skär i mitt hjärta och det skär i hans. Hon frågar gång på gång varför vi har skilt oss och jag försöker förklara. Hon får somna oftare i min säng nu än tidigare. Jag försöker finnas där för henne, långa samtal på telefon när hon är borta. Jag måste börja ha framförhållning, planera våra dagar så att vi får mer tid tillsammans. Mer närvarande tid.

När hon har det jobbigt då finns hon i mina tankar jämnt. Jag mår inte bra. Allt blir så mycket känsligare. Jag gråter, jag sover inte, jag reagerar inte på riktigt samma sätt som annars i relation till människor som inte alls har med mig och dottern att göra.

Det har varit ett omvälvande år. Just nu är det mer krisigt och jobbigt än vad det varit hittills det här året. Men jag mår hyfsat, han mår hyfsat, det som skaver är dottern. Om hon mådde bättre skulle vi båda må bättre. Vi kan prata med varandra, gör upp gemensamma strategier.

Just nu är det väldigt jobbigt. Det kommer vända. Jag börjar försiktigt tänka på min nya framtid. Vad vill jag med mitt liv egentligen? Jag längtar efter att planera, göra budget, bestämma sparmål, rensa, slänga. Tankarna ligger och flyter, de väntar på att få fäste, men jag känner att snart kommer det vara dags att börja göra drömmar!