Hela sensommaren, hela hösten, advent, jul och nyår, över flytten, hela tiden har jag varit så stabil, mått osannolikt bra. Varit förvånad själv över att jag hanterat det så bra, varit imponerad av mig!
Idag vet jag inte längre. Jag har haft en skitdag på jobbet och alltsedan lunchen har jag varit nära att börja gråta vid flera tillfällen. Det har varit två motgångar, ingen av dem särskilt stor, men de har tagit plats och känts. Och jag vet inte hur jag ska hantera dem. En sådan här dag, när ögonen är fulla av tårar som ömsom bränner i ögonen och ömsom svider på kinderna så önskar jag att jag kom hem till en varm famn, fick klä av mig kläderna, krypa ner i den nybäddade sängen och bara ligga tätt intill och känna huden. Den mänskliga kontakten, närheten. Det är inte maken jag saknar för jag har inte kunnat dela mina tankar kring jobbet med honom på länge, men någon, något.
Jag blir själv chockad av hur stort det här blev idag. Jag borde inte reagera såhär stort, såhär hårt. Jag blir orolig att det ligger massa obearbetat där inne i hjärnan och själen som jag behöver ta tag i, men det får gärna dröja lite till. Samtidigt vill jag ju inte heller hålla inne det om det nu är så att det vill komma ut, för då tror jag att jag mår bäst av att ta hand om det, hur jag nu gör det.
Idag blev det extra jobbigt för den kollega som jag delar rum med är tillfälligt på en annan arbetsplats i några veckor och det gjorde att jag inte riktigt kunde spy ut min galla över det som hände idag. Det hade varit skönt att få ventilera lite, innan jag gjorde helg, men så blev det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar