Det här fenomenet med förlossningsberättelser, den ena värre än den andra, som berättas för den gravida kvinnan och hennes partner fast de inte har bett om det... Lite på samma sätt verkar människor i min omgivning reagera när jag berättar att jag ska skilja mig. De som har de bästa erfarenheterna, de värsta råden, det är de som yttrar sig först och starkast och vill stötta, ge tips.. Det är deras tid i strålkastaren..
Som tur är kryper även de andra erfarenheterna fram, ofta senare, i enrum.
Hon som har en skild dotter och utan att tveka, utan att fundera så föreslår hon att jag kan ju åka med dottern den långa vägen till svärföräldrarna och hälsa på, att hon förutsätter att min kontakt med dem inte är över nu.
Hon som själv skilde sig för tjugo år sen och berättar att hon och ex-maken fortfarande firar jul tillsammans och med i firandet är både de gemensamma barnen, nu med egna familjer och deras egna nya respektive.
Han som bildar familj med en kvinna som har barn med en annan man sedan tidigare och med värme i rösten berättar om den tidigare mannen och hur skönt det är att de bor så nära varandra så att allt fungerar bra i (styv)dotterns liv.
De historierna ger mig hopp för framtiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar